Jag har drygt tre minuter i veckan för varje enskild elev — för planering, rättning och bedömning — och så ser det nog ut för de flesta lärare i grundskolan. Det räcker självklart inte och jag förstår att föräldrarna blir upprörda om de hör detta.

De senaste femton åren har våra arbetsuppgifter exploderat. Vi har mer undervisning, fler elever att ta ansvar för och större krav på dokumentation. Vi ska ta ansvar för elevernas kunskapsutveckling och för deras sociala utveckling. Om Lovisa mår dåligt kan jag inte vända ryggen åt henne, och jag måste ha tid att fånga upp mobbning och andra problem bland eleverna.

Nu vill arbetsgivaren schemalägga ännu mer av min arbetstid. Det innebär att jag nästan alltid kommer att träffa eleverna i grupp, i mina roller som klassföreståndare och mentor. Men när ska jag då ha tid att hjälpa Lovisa, hon vill ju inte prata om sina problem inför klasskompisarna?

Mina möjligheter att lära känna varje elev och individualisera undervisningen minskar dramatiskt. Det blir svårare att göra en rättvis bedömning av varje elev och ge feed-back så att eleven kan förbättra sitt resultat. Mitt råd till arbetsgivarna är att tänka om och komma tillbaka med ett förslag som gör det möjligt för mig att göra ett bra jobb med varje elev. Det mår hela skolan bättre av."

Lena Klarås, lärare i svenska och engelska, åk 4—9, Järfälla