Logga in

- Anpassa textstorlek +

Kan den finska elevhandledningen bli en förebild för Sverige?

Skillnaden mellan den svenska och finska studie- och yrkesvägledningen är markant. Den finska motsvarigheten har väldigt mycket större inflytande i skolverksamheten. Det var något Lina Holm, blivande studie- och yrkesvägledare, och Daniela Westling, grundlärarprogrammet F-3 på Stockholms universitet, observerade under LR Stud Stockholms studieresa till Helsingfors tidigare i år.

”Målen för handledningen är krävande. Elevhandledningen ska stödja elevernas växande och utveckling och hjälpa eleven att utveckla sina studiefärdigheter och sin beredskap för inlärning. Med stöd av elevhandledningen träffar eleven avgöranden om studier, utbildning, vardagsliv och utbildningsbana vilka grundar sig på elevens egen förmåga och egna intressen.”

Opetushallitus Utbildningsstyrelsen, 2008

Den största skillnaden mellan svensk studie- och yrkesvägledning och finsk elevhandledning är den att i Finland har alla elevhandledare nationella styrdokument att följa. I dessa styrdokument tas det upp vilka arbetsuppgifter och skyldigheter elevhandledaren har. Det står bland annat att elevhandledaren ska handleda eleverna i de olika läroämnena, stödja eleverna i deras studieutveckling och förebygga inlärningssvårigheter. Det står även att elevhandledaren ska handleda och stötta elevens självförtroende och personliga utveckling samt att varje elev ska ha minst 76 timmar elevhandledning varje läsår. Denna elevhandledning sker genom enskilda samtal och gruppsamtal, men även genom lektioner som elevhandledaren håller i. Ämnen som tas upp på dessa lektioner och samtal är studiefärdigheter och skolgång, självkännedom, möjligheter till fortsatta studier, yrken, yrkesområden och arbetslivet. 

Denna lektionsbaserade elevhandledning skiljer sig markant från det svenska systemet där all studie- och yrkesvägledning endast sker genom enskilda samtal och gruppsamtal. De finska styrdokumenten tar även upp frågan om PRAO. Där står det att alla elever har rätt till en till två veckors PRAO, före denna PRAO-period tar elevhandledaren även upp saker gällande arbetslivet, såsom hur man skriver ett CV, hur det går till på en arbetsintervju etc. Under elevhandledning i årskurs 7 tar man upp studietekniker med mera, under årskurs 8 diskuteras framtida yrken och arbetslivet och under årskurs 9 diskuteras framtida studier och det framtida livet. Allt detta varvas med diskussioner om personlig utveckling och självkänsla.

En annan stor skillnad är arbetsuppgifterna i yrket. De svenska studie- och yrkesvägledarna ska mest agera handledare och inte ta på sig alltför mycket av en kurators roll. Men i Finland vill man att elevhandledare ska ha en mer kuratorsroll i elevernas liv. Man använder även sina elevhandledare mycket mer för att lösa problem som uppstår i skolan. Här tar elevhandledarna mer hand om schemaläggning, har koll på kurserna på skolan etc. Detta är en stor skillnad från synen i Sverige på att studie- och yrkesvägledaren ska hålla sig till att, just det, vägleda och handleda. Att de finska elevhandledarna får mer arbetsuppgifter inom själva skolan gör att de mer blir en del i ett arbetslag. De blir inte bortstötta av lärarna, utan blir varmt välkomnade in i samarbete med lärarkåren. Även detta är en stor skillnad från i Sverige där många studie- och yrkesvägledare som arbetar i skolan ofta inte blir en del av lärarstaben, utan lätt blir den udda i gruppen och inte alltid accepteras eller välkomnas.

En intressant fråga här blir hur man skulle kunna skapa den finska sammanhållningen mellan lärare och elevhandledare i Sverige. Kan den finska framgångsrika elevhandledningen, som innebär att eleverna får en bättre insikt i sin egen inlärningsprocess, även vara nyckeln till att lärarna får en större respekt i sin yrkesroll? Och kan det i sin tur vara nyckeln till att lärarna får en större respekt för elevhandledarnas/studie- och yrkesvägledarnas yrkesroll i skolan och kan det i sin tur skapa en bättre och större sammanhållning mellan lärarna och studie- och yrkesvägledarna i Sverige?

En annan stor skillnad är utbildningen av elevhandledare respektive studie- yrkesvägledare, i Finland respektive i Sverige. I Sverige pågår utbildningen i tre år och man behöver inte ha någon tidigare utbildning på universitets-/högskolenivå. I Finland måste man, om man vill bli elevhandledare åt svenska barn, vara utbildad till lärare i grunden och sedan lägga till en tilläggsutbildning på två år på distans för att bli elevhandledare. För att blir elevhandledare åt finlandssvenska barn går man en utbildning på fyra till sex år i Vasa. Kan det faktum att elevhandledarna i Finland har en längre utbildning ligga till grund till varför de klarar sig så bra och anpassar sig så bra till det finska skolväsendet?

Det är egentligen så inte många skillnader mellan den finska elevhandledningen och den svenska studie- och yrkesvägledningen, men de skillnader som finns är markanta. I Sverige är yrkesrollen fortfarande mer i ett utvecklingsstadium och man provar fortfarande fram nya vägar att gå, medan man i Finland har ett system som är effektivt och fungerande. Det svenska skolsystemet har tidigare varit en förebild för Finland, kan den finska elevhandledningen bli en förebild för Sverige idag?


Lina Holm

Daniela Westling

LR Stud Stockholm

Rapportera fel på sidan





Tipsa en vän om artikeln

Ansvarig för sidan: Isak Skogstad

Sidan senast uppdaterad: 2014-05-20 10.26