Hur ska barnen lära sig något om de ingenting kan?

För något år sedan gick en äldre kollega i pension. Det var en mycket klok man som varit med om tre större läroplansreformer och tog det mesta med ro. Ni vet, en sån där som alla saknar.

Just den här kollegan hade i princip hela sin yrkesbana i specialundervisning. När han slutade rensade han ut gammalt material som han inte tyckte borde slängas och en del av det fick jag.

Jag rensade nyligen ut på min egen plats och hittade materialet jag fick. Det var ett s.k. ”lättmaterial” för SO-undervisningen på 1980-talet. Ett material min gamle kollega använde på den tiden han undervisade i de beryktade OBS-klasserna. Materialet var avsett för att fundera som ett stöd eller komplement till ordinarie läromedel. Det förklaras därför vara en aning översiktligt.

När jag bläddrade igenom slog det mig dock omedelbart att det knappast var översiktligt, med moderna mått. Snarare tvärtom. Visst, omodernt i grafiskt tilltal och liknande, men innehållsligt upplevde jag det som ett material som i alla fall höll en högre nivå än vad dagens ”lättmaterial gör.

Så jag var tvungen att kolla.

För att få någon sorts bild av nivån på materialet valde jag att kolla två parametrar. Den ena är läsbarhetsindex (LIX) som är en vedertagen modell för att avgöra hur svår eller lätt en text är att läsa. Modellen introducerades av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson 1968 och är idag standard, exempelvis vid produktion av läromedel.

Min andra utgångspunkt var antalet ord. Det sägs ju allt som oftast att ungar inte orkar läsa texter så antalet ord i en text kan därför vara intressant.

Jag försökte också hitta texter som behandlar olika ämnesområden och som täcker upp alla tre årskurserna på högstadiet.

Valet föll på introduktionstexter till tre arbetsområden. En text om antikens demokrati, en text om befolkningsutveckling och en text om prisbildning. Tre saker många undervisar om i just årskurs 7, 8 och 9.

Hur svår är texten?

Utifrån det jag undersökt är svårighetsnivån enligt följande:


LIX


Antal ord


Antikens demokrati


40


310


Befolkningsutveckling




40

234


Prisbildning


41


234


För den som aldrig arbetat med LIX säger det här naturligtvis ingenting. Likvärdes svårighetsgrad avläses på en skala. Ett värde mellan 30-40 innebär att texten är lättläst och ett värde mellan 40-50 anges som medelsvår, ungefär en normal tidningstext.

Texterna för de allra svagaste eleverna i mitten av 1980-talet var alltså någonstans i gränslandet mellan lättläst och medelsvårt. Med tanke på att man idag ofta pratar om att läskunnigheten bland eleverna sjunker så är det extra intressant.

En jämförelse

Att plocka ett läromedel från tid och använda det som exempel är naturligtvis inte intressant om man inte har något att jämföra det med. För att någon sorts referens har jag tagit ett av de mest spridda läromedlen på marknaden och gjort jämförelse. Jag har emellertid inte tagit något läromedel anpassat för elever med svårigheter eftersom jag helt enkelt inte haft tillgång till något sådant.

Jämförelsen mellan ett läromedel som en ”normalbegåvad” elev ska förhålla sig till idag och läromedlet som en elev med specialundervisning på 1980-talet hade att förhålla sig till är ändå intressant att titta på.

För att det ska vara någon slags rättvisa i jämförelsen har jag valt texter som handlar om ungefär saker (helt identiska texter är naturligtvis omöjligt att hitta) och har ungefär samma funktion i sina respektive sammanhang.


LIX


Antal ord


Antikens demokrati


35


211


Befolkningsutveckling


35


210


Prisbildning


37


141


Samtliga texter i detta läromedel är alltså att kategorisera som lättlästa. Det är ju bra. Eller…

Går det dra en slutsats?

Naturligtvis går det inte dra några slutsatser enbart av detta, men det är intressant som exempel på en tendens eftersom samtliga texter visar samma sak. Dessutom är det också så att det också bekräftaar en upplevelse många lärare ger uttryck för.

Hur ska ungarna lära sig något?
Om moderna texter både är kortare och mer förenklade tycker jag det är rimligt att ställa frågan; hur ska barnen lära sig något om de ingenting kan?

En grundläggande förutsättning för att förstå och lära sig ett ämne är att man får en förutsättning att ta till sig dess innehåll. Exempelvis påpekar Skolverket vid återkommande tillfällen i de olika läslyftsmodulerna att en förutsättning för att faktiskt förstå något är att man kan göra inferenser. För att kunna förstå något krävs att man faktiskt lärt sig något först. Förmågan att göra inferenser är också återkommande i inlärningsforskning som en förutsättning för att kunna lära sig något alls.

De fyra SO-ämnena är dessutom extra känsliga då ämnenas karaktär som textbundna och begreppstunga sätter ett ytterligare fokus på fungerande läromedelstexter, som inte förenklar sönder ämnet.

Idag ska alltså “normalpresterande” elever klara av att lära sig avesvärt mer och pretera högre än vad som krävdes för baara några år sedan, med material som är enklare än det material som de allra mest “svagpresterande” gjorde på 1980-talet.

Man behöver inte tänka särskilt länge för att förstå att det är något galet.

Att svenska elever dessutom läser allt sämre gör inte saken bättre. T.ex. ökade andelen svaga läsare från 10% till 25% mellan 1990 och 2003länk till annan webbplats och om vi istället för att stötta eleverna ständigt förenklar kommer det sannolikt inte bli bättre. Särskilt inte när det reflexmässigt ropas på anpassningar från alla möjliga håll så fort en elev upplever något svårt (läs Sara Bruuns text om det härlänk till annan webbplats).

Verktyg?

Så. Det är enkelt att konstatera att något är skevt. Det är dock avsevärt svårare att göra något åt det.
För det första krävs att elever har tillgång till ett bra läromedel, som både ger förutsättningar för förklaring och fördjupning. Jag hara skrivit det förr, men skriver det gärna igen. I avseende SO är det enbart Gleerups Utkik och NE:s digitala läromedel som håller måttet (men även där finns utrymme för förbättringar). Dessa läromedel har ännu inte drabbats av förenklingssjukan.

För det andra måste det till en lärare med gedigna ämneskunskaper och ett tydligt pedagogiskt ledarskap. Vilken eller vilka metoder som används är mer beroende av just ledarskap och kunskaper, eftersom det inte existerar någon magisk formel för kunskapsförmedling.

Det finns flera olika metoder att arbeta med för att komma runt problemet. Ett exempel är att arbeta med momentundervisning för att på sikt bygga elevernas förutsättningar att på sikt klara mer avancerade texter.

Ett annat sätt är att utgå från begreppen för varje aktuellt område och utgå från dessa när man låter undervisningen växa fram.

Metoderna är många. Till sist handlar det ändå om undervisning.

För om vi ska få eleverna att kunna lära sig något, måste vi nog ta kommandot först.


Mikael Bruér

Lärare i samhällskunskap, historia, geografi och religion.

Mejla