Studentflaken – fårskallarnas parad

Det här inlägget är lite av en rant över något som provocerar mig med sin totala brist på värdighet, nämligen studentflaken. Och jag vänder mig direkt till er elever.

Publicerad Av

Jag gillar inte studentflak, så är det bara, och det är något som gjort att jag hamnat i många heta diskussioner och dueller med er som går i trean på gymnasiet.

Du är bara avundsjuk, brukar ni säga. Men tro mig, att genomdränkt av sunkig öl från Lidl åka halvklädd på ett traktorflak genom stan till tonerna av Boten Anna innebär åtminstone fyra former av förnedring. Det är helt enkelt inget jag strävar efter.

Ah men, det är ju tradition! Ja, men det var häxprocesser och änkebränning också. Tradition är inget vidare bra försvar för att odla en dålig vana, eller som i mina smått överdrivna exempel, en skadlig sådan.

Men vadå, vad är det för fel med fest? Det är inget fel med fest, tvärtom. I vår västerländska civilisation har det alltid funnits en spänning mellan det apolloniska och det dionysiska, mellan lagerkransen och vinet, mellan disciplin och spontanitet, mellan kontroll och hänryckning, mellan fastan och karnevalen (för att använda Brueghels och Bachtins uttryck) och mellan work and play (för att använda ett mer modernt sådant).

Festa hårt eller fasta hårt? - Pieter Brueghels "Slaget mellan karnivalen och fastan" (1559)

Och det är absolut inget fel i devisen work hard, play hard. Faktum är att självaste Sokrates, när han tillfrågades av den Atenska domstolen om vilket straff han förtjänade för att ha förlett ungdomen med sin filosofi, svarade att han förtjänade en festlig parad till sin ära efter så mycket arbete. Jag kan tänka mig att det är lite så ni ungdomar tänker, att ni genom arbete och disciplin gjort er förtjänta av ett dunderparty, och jag missunnar er inte det. Men Sokrates fick giftkalken i stället för en fest och i ert fall tror jag att giftet är den väg ni slår in på i och med den form av firande så många av er väljer.

Vadå, du gillar ju bara inte ungdomar som har roligt! Jo, det gör jag, men inte ungdomar som beter sig som fåntrattar. Tänk efter, er första handling efter att ha "sprungit ut" mot ert nya liv är att hoppa upp på ett traktorflak och sträcka upp långfingret i luften mot den den institution som ni själva sökt er till och som utan kostnad (för er del) försett er med en utbildning som många unga i världen fortfarande bara kan drömma om, en utbildning som en ung flicka i ett land långt borta nyligen var beredd att ta en kula i huvudet för att försvara rätten till. Nu sträcker i och för sig långtifrån alla studenter upp långfingret rent fysiskt, det är sant. Men för den som är uppmärksam på flakens "dekorationer" är budskapet ändå oönskat tydligt.

Felstavat feltänk

Skolgången beskrivs som något ni överlevt, som ett ont som ni nödgats stå ut med för att få en lott i livet ni ändå borde ha haft rätt till, som något ni utsatts för. Och även om det finns ett visst mått av we do what we have to do now so we can do what we want to do later i de allra flesta utbildningssituationer så blir era flakbeteenden ett kvitto för mig och mina kollegor på att vi misslyckats med att nå fram till er med de allra viktigaste värden vi ville förmedla, på att skolan för er inte inneburit det bildningsprivilegium vi velat skänka er utan snarare ett problem att övervinna, en kod att knäcka eller, i värsta fall, ett system att lura.

När jag i en mardrömsminiatyr av framtiden ser er triumfatoriskt Båstadsvaska folköl över varandras huvuden och sjunga "Fy fan vad vi är bra!" medan EU-migranternas barn jagar efter flaket för att fånga de burkar som haglar över kanten så gör det mig ledsen och skamsen över att vi lärare inte lyckats bättre. Läroplanens idéer om alla människors lika värde, om solidaritet och om respekt för vår gemensamma miljö känns i den stunden långt borta.

Ja, jag vet att varje gång jag pekar finger mot någon annan så pekar tre tillbaka på mig själv och, i det här fallet, på min generation. Jag vet att ni ungdomar härmar självupptagenheten och självförhärligandet hos oss vuxna och att det finns en viss dubbelmoral i att förvänta sig mer av er generation än av de som föregått er. Jag vet att den värld ni går till mötes är en där tron på demokratin vacklar och där miljön kollapsar. Och jag inser att det finns en pinsam ironi i att ni kanske är den allra första generation som gör uppror mot era föräldrar genom att bli precis som dem. Ni gör som vi gör, inte som vi säger. Inget konstigt med det, men det gör inte det hela mindre ledsamt. 

(Ovan: Ungdomsrevolt av det politiska slaget, 1968)

Så jag sörjer när jag ser fullbordandet av Zygmunt Baumans dystopiska vision av ett samhälle där aktiva medborgare ersätts av passiva konsumenter, det samhälle som Rabindranath Tagore profetiskt såg styras av the commercial man i stället för the moral man. För vad är studentflaken annat än en fantasilös konsumtionsfest och ett tragiskt bevis på gruppsykologins vinst över förnuftet? Er generation, som så ofta hävdat er förmåga till kritiskt tänkande som er största tillgång, visar prov på ett ytterst okritiskt beteende när ni fåraktigt och förutsägbart i raka led följer tidigare årgångar genom att betala dyrt för något så billigt som en raggarrunda på stan. Pimpade med alla de attiraljer som studentindustrin kan kränga tar ni i från tårna och sjunger ut er stolthet över att ha överlevt skolan och allt jag hör är Bääähhh! Bääähhh! Bääähhh!

Visst kunde vi vi väl hoppas på ett skolavslut mer värdigt en kunskapsnation?


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla