Det problematiska med könsuppdelade grupper i skolan

Jag vikarierade på en högstadieskola för några år sedan, där alla tjejer gick i obligatorisk tjejgrupp en gång i veckan.

Publicerad Av

Träffen låg på lektionstid, och medan tjejerna satt och pratade om sådant som tjejer ”behöver” prata om och stärktes inför framtiden, satt jag med killarna och hade lektion – de killar som tjejerna alltså stöttades i att sedan kunna bemöta och våga stå upp inför. Dessa små killar, 12-13 år gamla, som än i livet aldrig gjort en fluga förnär. Ett par av dem uttryckte hur ledsna de var för att tjejerna fick gå iväg och prata. De behövde också prata om saker, och vad hade de, killarna, gjort som gjorde att tjejerna behövde det där snacket?

Att klasser och grupper i skolan delas upp efter kön är otroligt vanligt. Ofta handlar det förstås om att både tjejerna och killarna får tid att prata, att det finns både tjejgrupper och killgrupper. Men syftet är nästan alltid detsamma: Att tjejerna ska rustas för framtiden, stärka sin självkänsla, våga ta plats! Att killarna ska våga prata om känslor samt ta ett steg tillbaka, lugna ner sig. Tjej- och killidrott existerar fortfarande, för att tjejerna ska våga skjuta mot mål, medan killarna ska få skjuta så hårt de kan. Uppdelade engelsklektioner – så att tjejerna ska våga prata engelska utan att bli utskrattade och så att killarna ska få prata fritt utan att behöva visa hänsyn. Och ja, förstås – dessa samtalsgrupper, där det ska snackas relationer, vänskap, kärlek, kroppen, mobbning… känsliga ämnen. Då är könsuppdelningen så otroligt självklar – för vilken tjej skulle vara bekväm att prata om kärlek när en kille är närvarande? Han är ju hennes framtida man!

Jag ogillar skarpt och undviker konsekvent den här typen av uppdelningar i min undervisning. Den görs så slentrianmässigt – samtidigt som den, om någon ifrågasätter den, ofta sägs vara ett arbete i förebyggande syfte. Jag ser den snarare som en åtgärd i motverkande syfte. Motverkande av att tjejer och killar – individer – ska kunna mötas utan att se varandra som motsatser, konkurrenter, främlingar, fiender. Motverkande av att alla individer oavsett könsidentitet och könsuttryck ska kunna ta plats, respekteras och slippa diskriminering och kränkande behandling.

För såhär är det: Gruppindelning baserad på kön bygger på flera föreställningar som faktiskt inte alls stämmer överens med verkligheten. För det första bygger den på föreställningen om att det bara finns två kön, rent biologiskt, och att dessa två kategorier är varandras motsatser och komplement, med olika egenskaper och behov (tvåkönsnormen). För det andra föreställningen om att könsidentitet är lika med könsorgan och därmed det juridiska kön som registrerats vid födseln (cisnormen). För det tredje föreställningen om att personer av samma kön trivs bäst ihop när det kommer till vänskapliga relationer, och att personer av olika kön dras till varandra sexuellt (heteronormen).

Och som sagt är detta just föreställningar, ingen sanning. Alla tjejer har inte tjejkompisar, alla killar har inte killkompisar. Alla killar är inte sportiga, alla tjejer är inte blyga och försiktiga. Alla tjejer har inte urlätt för sig i skolan och alla killar har inte svårt för sig i skolan. Kanske gäller detta för majoriteten i vissa fall, men aldrig för alla.

Dessutom finns det i varje klassrum personer som inte är heterosexuella och personer som inte är cispersoner.

Att det finns individer som bryter mot heteronormen är de flesta av oss högst medvetna om. Ja, det finns homosexuella och nja jo, det finns bisexuella också. Även vi icke-heterosexuella glöms som bekant oftast bort och om vår sexuella läggning nämns i skolan rör det sig förmodligen om ett försök att kränka någon – men det finns ändå en medvetenhet om att vi existerar. Någonstans, bara inte just här, just nu.

Brott mot tvåkönsnormen och cisnormen är en helt annan sak. Ifrågasättandet och osynliggörandet är totalt. Såhär skriver Lo Silverstjärna, en av initiativtagarna till hashtaggen #queeraberättelserlänk till annan webbplats:

“Jag är en av dessa som inte passar in, som tvingats till att komma ut gång på gång för att få tillgång till det mänskliga värdet som jag i teorin är berättigad till, men i praktiken inte har.

Som öppet ickebinär transperson är det omöjligt för mig att tvingas in i den snäva könsidentitetsnormen som reproduceras varje timme, varje minut, där det bara finns två kön som är acceptabla: “man” och “kvinna.” Det normativa tänket är något som syns i varje form av samhället, skadar oss som inte är cis, som omöjligen kan leva i könsroller som ligger likt stålsnaror kring våra halsar.

Vi som inte får höra rätt pronomen om oss, vi som tar emot den psykiska misshandeln gång på gång utan att våra upplevelser tas på allvar. Våra upplevelser viftas bort som att det bara är en fas och inte handlar om att vår hela existens blir konsekvent ifrågasatt.”

Könsuppdelning i skolan är problematiskt på många sätt, eftersom den bygger på ovan nämnda föreställningar om kön och sexualitet. Allra värst blir det dock för transsexuella elever som ännu inte har kommit ut och därmed placeras i fel grupp samt för elever bortom tvåkönsnormen, som inte känner sig hemma i någon av de socialt och juridiskt accepterade könskategorierna. För dessa finns inte ens någon grupp att välja. Enligt mig är detta skäl nog att i skolan alltid undvika könsuppdelade grupper, men jag vet att många (av er) tänker annorlunda – just på grund av ovan nämnda normer: Vi har alla från barnsben lärt oss hur vi bör organisera oss; våra vänskapsrelationer bör vara homosociala, våra kärleksrelationer heterosexuella. Vi vet alla att det är så, och eleverna kan ibland själva be om att få sitta "bara med tjejerna/killarna", för att de är osäkra, ovana, för att de inte riktigt vet hur de ska bete sig tillsammans med personer av annan förväntad könstillhörighet.

Vi lärare måste dock hjälpa dem att bryta detta. Det är vår uppgift, tydligt utskriven i läroplanen och en del i det främjande likabehandlingsarbetet, att utmana traditionella könsroller, att främja jämställdhet och jämlikhet, att inkludera alla elever oavsett könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning (etc.). För ska förändring ske, så att vi når det där jämställda och jämlika samhället utan förtryck och diskriminering, måste vi börja med barnen och ungdomarna – eller hur?

Separatistiska sammanhang är ibland även av godo, givetvis. Stödgrupper för såväl tjejer som killar behövs, liksom communitys och frizoner för hbtq-ungdomar. Men det är en stor skillnad på att ungdomar på fritiden söker sig till eller av skolpersonal blir tipsade om sådana grupper/sammanhang, mot att i skolan tvingas in i ett sammanhang baserat på förväntad könstillhörighet och där normer rörande kön och sexualitet befästs och reproduceras.

Till sist: Om det någon gång är absolut nödvändigt att dela upp eleverna efter kön eller efter kropp – gör det med stor respekt och medvetenhet om att allt inte är vad det på ytan kanske synes vara.


Sanna Mac Donald

Språklärare

Mejla