Forskning om historiebruk

En nyhet, och markant skillnad, i historieämnets grundläggande (och numera för eleven obligatoriska) gymnasiekurs är ämnesplanens betoning på begreppet historiebruk.

Publicerad Av

Skolverket skriver i sin jämförelse med kursplan 2000 att:

Ett i ämnesplanen nytt område är hur historia används – historiebruk. Det innefattar hur historia används idag men kan också innefatta hur historia använts genom tiderna utifrån något specifikt syfte eller i ett specifikt sammanhang. Historia kan vara ett verktyg både för enskilda individer och för grupper att formulera hur de vill uppfattas och vad de vill göra genom att berätta om det förflutna. Historia kan också användas för att skapa familjesammanhållning eller etablera identiteter. För historielärare är det inte nytt att i sin undervisning peka på den användning av historia som omger oss i samhälle och vardagsliv. Aktuella filmer, böcker eller debatter kring historiska teman har länge varit självklara delar av lärares försök att anknyta till elevers historiska förförståelse och referenser.

Ställd inför ämnesplanens kunskapskrav för betyget A:

Eleven kan utförligt och nyanserat redogöra för några historiska skeenden och händelser som har använts på olika sätt samt utförligt och nyanserat förklara varför de har använts olika. Dessutom ger eleven några exempel på olika sätt att använda historia och värderar med nyanserade omdömen deras betydelse för nutida skeenden och händelser.

kan det kanske hända att någon historielärare ändå känner en viss (trots ”inte nytt”) tveksamhet hur begreppet ska implementeras i konkret undervisning. Det är då glädjande att konstatera att det finns en hel del forskare som intresserat sig för begreppet. Alla de nedanstående författarna diskuterar begreppet utförligt.

En av klassikerna inom området är Klas-Göran Karlssons Historia som vapen. Historiebruk och Sovjetunionens upplösning 1985-1995. I boken diskuterar författaren flera olika bruk av historien (det moraliska, det vetenskapliga, det existensiella, det ideologiska och icke-bruk) och även om Sovjetunionens upplösning är det huvudsakliga intresset är de teoretiska begreppen naturligtvis möjliga att översätta till andra sammanhang.

En bok jag själv hade stor behållning av när jag slet med att skriva min första akademiska uppsats var Ulf Zanders Fornstora dagar, moderna tider som är en exposeé över den offentliga svenska historiska debatten under 1900-talet. Boken är Zanders doktorsavhandling och hans handledare var ovan nämnde Karlsson. Den som läst båda böckerna känner igen typologin av historiebruk. Zanders bok bidrar med många exempel på historiebruk ur den svenska historien.

Kenneth Nordgrens Vems är historien? (lärarfavorit i 360!) ger perspektiv på historieämnet, dess monokulturella drag och visar på hur minoriteter brukar historia idag. Även begreppet historiemedvetande diskuteras utförligt.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram en historiedidaktisk studie av Ylva Wibaeus, Att undervisa om det ofattbara. Avhandlingen (också lärarfavorit i 360!) fokuserar undervisning om förintelsen men diskuterar även historiebruk. För den som vill mjukstarta den teoretiska djupdykningen om begreppet men ändå få sig en rejäl dos intressant ämnesdidaktisk forskning till livs kan med fördel börja med denna bok.


Johan Ceder

Gymnasielärare i samhällskunskap och historia. Just nu rektor.

Mejla