Sök Sök
Meny Meny

Logga in

RESEBERÄTTELSE

Les demoiselles suédoises à La Rochelle…

Med inte fullt så grova skor som de vi vanligtvis går omkring med i januari på Ekdalaskolan i Mölnlycke hade vi landat i den lilla staden La Rochelle vid den franska Atlantkusten. Bara ett par mil norr om Rochefort där Catherine Deneuve och Françoise Dorléac i pastell dansade fram på gatorna i Jacques Demys film, Les Demoiselles de Rochefort 1967…

Vi var årets lyckliga stipendiater som första dagen på jobbet efter jullovet fick beskedet från Lärarnas Riksförbund och Fransklärarföreningen att vi skulle få delta i Le Chantier des Profs et des Professionnnels de la Culture. Tre dagars fransk fortbildning runt la chanson française i en stad vid Atlanten två veckor senare.

Väl framme vid den sirliga järnvägsstationen från förra sekelskiftet (ritad av Gustave Eiffel) tog vi oss mycket förväntansfulla inför morgondagens begivenheter till det lilla hotellet. Vi visste egentligen inte mycket om vad som skulle ske och det var också en tjusning i det. I år skulle kursen ha ett nytt upplägg hade vi hört, mer visste vi inte. Det hela tilldrog sig i la Coursive, en mycket vacker gammal klosterbyggnad som nu utgör stadens kulturhus.

Här finns både danslokaler, utställningshallar och en enormt stor modern amfiteater. Det hela började mycket franskt med timslånga utförliga presentationer av de som organiserade det hela. Därefter skulle vi själva presentera oss, men också nämna vilka franska musiker och sångare som betydde mycket för oss. Vi var de enda skandinaverna, faktiskt de enda utlänningarna i församlingen, vilket gjorde oss extra exotiska (!).

"Säg vad du lyssnar på!"
Strax innan lunch var det den andalusiske författaren och musikern Mariscales tur att prata om ”L’histoire de la chanson”, sånghistoria; berätta din historia med hjälp av de sånger, den musik som präglat dig. De sånger som har byggt upp dig till den du är.
Dis-moi ce que tu écoutes! Säg vad du lyssnar på!

Idén är rolig och man börjar genast fundera, prata med de som satt intill, leta efter namn man hade på tungan… En efter en kom de: Barbara, Léo Ferré, Trenet, Brel, Brassens, Gainsbourg, Moustaki, Dalida… ända fram till Grand Corps Malade, och Stromaë med papaoutai, julens stora hit i Frankrike.

L’histoire de la chanson française är också livets historia, politikens, barndomens, dödens och kärlekens. Genom att dela vår egen ”sånghistoria”, genom att sjunga sin egen historia för andra väcks mängder av associationer och tankeutflykter hos dem som lyssnar. Ibland tangerar vårt eget liv andras minnen; Deux mémoires qui se rencontrent… Två minnen som möts. Och det uppstår ett möte med en hel del nostalgi men också humor.

I La Rochelle finns också sedan drygt 15 år tillbaka en repetitionslokal alldeles vid hamnen, Le Chantier des Francos. Hit kan unga musikgrupper söka för att under en vecka få en slags workshop, intensivhandledning eller atelier som man kallar det på franska, en skjuts på vägen av professionella musiker som repeterar med dem. De får jobba med rösten, scenen; hur de rör sig, vad de uttrycker. Ett sätt att bättre förstå sig själv som artist, en förfining. När vi kommer dit två eftermiddagar för att följa repetitionerna slås vi av hur oerhört hårda och rättframma med sin kritik de franska repetitörerna är jämfört med i Sverige. Även deltagare från vår grupp är inte rädda att rakt ut säga vad de inte tycker är bra och hur de skulle kunna göra det annorlunda. Och vi tänker att så farligt är det inte med kritik på det här sättet, fast lite osvenskt... I Sverige skulle detta kunna kallas kränkning. I Frankrike skolas många tidigt i att skilja på person och sak och det finns mycket mindre rädsla att rätt och slätt uttrycka det man tycker. Det är lite märkligt egentligen för samtidigt sprider man här också fler komplimanger än hemma och de säger mer än att något bara var bra. Respons på ett mer rättframt och uttrycksfullt sätt som verkar kunna särskiljas från ens person.

Nästa morgon är det då dags för vår egen atelier med en musiker. De fyra musikerna som skulle arbeta med oss, Hildebrandt, Laurant Lasmarca, Lisa Portelli och Mr Roux, började med en liten musikalisk presentation av sig själv till morgonkaffet. Vi blev sedan indelade i grupper med varsin musiker (vi hamnade med Lisa Portelli ) som skulle leda oss och tillsammans skulle vi göra ett uppträdande den sista eftermiddagen. Vi var alla en aning rådvilla (även Mme Portelli) och visste inte riktigt vad det var meningen vi skulle göra egentligen. Men, men det löser väl sig. Det brukar det ju göra…

Innan lunch besöker en av ledarna för Les Francos oss på kursen för att berätta om hur de arbetar. De tre huvuddelarna är sceniskt arbete (emotionell kapacitet hos var och en, samspelet med publiken etc.), arbete med rösten och personlig coaching som ska leda till att känna sig själv bättre som artist, vilka etapper man ska arbeta med härnäst, hur man tänker om och vill med framtiden och hur man hanterar svåra situationer som artist. Dagarna här avslutas med spelningar inför publik som blir bjuda på alldeles färska ostron och Muscadet från en av de lokala producenterna.

Äppel päppel pirum parum
Efter lunch började sedan det intensiva arbetet. Lisa började sjunga och komponera redan när hon var 8 år tillsammans med sin syster och sedan har hon skolats gediget klassiskt på konservatorium innan hon började med visorna på gitarren. Musik har alltid varit något starkt förbundet med hennes inre liv, det intima, som hon kallar det. Men vad ska vi hitta på tillsammans? Lisa har med en nyskriven sång som vi prövar att leka med på olika sätt. Lite tafatta och lätt amatörmässiga känner vi oss. En av de medverkande är operasångerska, en annan dansare och hon börjar plötsligt improvisera en dans i ett hörn i salen, men de andra två männen är vanliga dödliga lärare som vi och vi har faktiskt ganska kul (!). Nästan så att vi får skrattanfall då och då… Efter lunch har Lisa kommit på en genial idé; hon ska låta oss sjunga en vers på svenska som hon hittat på internet: äppel päppel pirum parum. Hon tycker att det låter så bra. Vi ska komma in som en slags rytmisk exotisk kör. Och vi skrattar ännu mer. Hon frågar vad det betyder och vi kan inte svara, försöker förklara att det är en barnramsa. Men det spelar ingen roll, den ska med. Den är bra, säger Madame Portelli.

Nästa morgon har Lisa ytterligare en idé; vi ska sjunga L’enfant et l’homme av Eddie Constantin. En av musiklärarna i vår grupp vill använda sina fem sånger som berättade om hans liv. Vi andra kan välja några strofer ur dem och läsa. Vi tycker först att det låter lite väl improviserat, men varför inte… Vi ger oss alla hän och prövar och testar hela förmiddagen. Dansläraren i gruppen tycker vi skulle kunna inta olika ställningar på scenen och läsa mot varandra; liggande, sittande på benen utsträckta, osv. Vi repeterar, prövar nya röstlägen, delar in oss i två grupper där en del av oss ska spela barn och försöka sjunga med ett barns röst, försöka frambringa en slags ärlig och allvarlig naivitet. Inte lätt. Men gör man inte det med allvar och uppriktighet blir det banalt och löjligt, säger Lisa. Den andra gruppen ska spela l’homme, mannen, och ska plocka fram den gamle mannens röst, den insiktsfulla, kärleksfulla, kloka. Efter ett par timmars repetition blir det bra.

Det intressanta och roliga är att vi alla har gjort helt olika saker, i vissa grupper sjunger man solo, reciterar och dansar, har en slags quizz där man ska gissa sig fram till en artist och någon av hans/hennes sånger, under tider ger man ledtrådar med andra olika musikstycken. Mycket fyndigt! Sedan kommer vi, allra sist och det är helt tyst i salen. Stämningen är förtätad. Känslosam. Trots att det mestadels var improviserat och inte så ”målstyrt” som vi svenska lärare ibland är vana vid. Vi hade plockat in idéer med öppet sinne, prövat och sett och känt om det fungerade eller inte. Inte förkastat innan det var prövat. Det hade varit ett öppet och kreativt rum. När vi är klara med vårt nummer är vi nöjda och tänker att det ibland kan vara bra att göra på ett helt annat sätt än man brukar, att utifrån ganska lösa förutsättningar få skapa, att det faktiskt inte är så farligt, utan istället kan vara givande att ibland inte ha en så fast struktur där man alltid vet vart man är på väg…

Så lite mer spontanistiskt styrda lämnade så vi hugenotternas sista fäste för den här gången.

Text: Thérèse Eng
Foto: Katarina Landerstedt

Rapportera fel på sidan





Tipsa en vän om artikeln

Vänligen verifiera att du inte är en robot

Du vill spara följande sida som genväg

Ansvarig för sidan: Larz Blomqvist

Sidan senast uppdaterad: 2017-04-12 16.15