"Voffor gör di på detta viset?"

Om värdegrundsarbetets paradox - förstå vad eller vem?

Astrid Lindgrens stelnade uttryck "Voffor gör di på detta viset?"* gör sig påmind när jag läser litteratur om normer och kultur i skolan. länk till annan webbplatsMeningen dyker upp i mitt huvud när jag försöker förstå hur normer och kultur uppstår och vems perspektiv vi intar. I skolan, som är en stark normdistributör av hur människor förväntas vara, bör vi fundera över hur vi själva bidrar till att befästa normer när vi avser att skapa tolerans och förståelse. Finns det handlingar som vi kan peka på som medvetet eller omedvetet bidrar till att normer befästs? Vad leder dessa till?

För att koppla citatet till normer kring tolerans har det visat sig att just språk har en stark makt över tanken. Med vilka ord vi talar om och med är avgörande för hur vi skiljer mellan vi och dom. Vare sig det rör kön, genus, religion, traditioner etc. så lägger vi indirekt en värdering om vi fokuserar på det avvikande. Om vi istället fokuserar på likheter och inte sorterar bort olikheter förenar vi. Om vi istället funderar över vilka normer det är som inte gör skillnad och som istället förenar oss minskar klyftan mellan vi och dom. Om vi istället lyfter skillnader ur elevers perspektiv ser vi på normer som något som kan göra det möjligt att diskutera och reflektera över. Utifrån elevernas egna erfarenheter skapas trygghet och igenkänning som leder till större tolerans och öppenhet (Martinsson & Reimers, 2014).

Det finns dock en motsättning i vårt värdegrundsuppdrag där vi ska fokusera på att synliggöra det som diskriminerar. Fokus läggs allt för ofta på det avvikande; någon eller några ska öka sin förståelse för det avvikande. ”Varför gör de på detta vis?” visar på att betraktaren intar ett perspektiv där det som synliggörs anses som avvikande. Indirekt leder synsättet till dold diskriminering. En norm som ställs på läraren är att hen förväntas överföra kunskaper om värdegrunden. Läraren sätts i maktposition och blir den som kan något och elever riskerar att inta positionen som objekt utan röst. Det leder till dold diskriminering utifrån ålder. Barn förväntas bli medborgare på sikt och utmanas inte i förändringsarbetet här och nu. Ofta utgår vi ifrån att komma till rätta med elevers fördomar genom att välja filmer och litteratur som ska visa hur det är och inte det som skapar fördomar i samhället generellt. Fokus läggs på de som ska rättas till och lära sig något, men vi ger inga kunskaper om hur det kan brytas. Vi antar att kunskapen om det som ska förstås räcker. Det är inte lätt att förstå hur värdegrundsarbetet med fokus på att någon ska lära sig att vara tolerant istället bidrar till diskriminering då det krävs stora kunskaper om intersektionalitet, som visar hur olika maktordningar styr och påverkas av varandra.

I fråga om jämställdhet utgår den ofta ifrån tvåkönsnormen där pojkar och flickor förväntas bli mer eller mindre av något. Att flickor blir mer pojkaktiga är enligt normen mer accepterat medan det blir mer riskabelt för pojkar i form av ökad diskriminering om de blir för flickaktiga. Men riktigt så enkelt är inte jämställdhetsarbetet då det finns andra maktordningar som gör att vi bemöter elever olika än bara utifrån kön. Vidare ligger det ett allt för stort fokus på flickor i jämställdhetsarbetet där ofta svenska pojkar osynliggörs. Om vi ska ta läroplanens utmaning på allvar måste vi utgå ifrån hur och varför vi könar kroppar utifrån vissa specifika förväntningar. Vad är det som utelämnas i tal och handlingar? Om vi lägger allt för stort fokus på individer istället för normer så återskapas och befästs dessa. En snäv och begränsad maskulinitet reproducerar hierarki och skapar hinder och begräsningar och leder indirekt till sänkta krav (Arvastson & Ehn 2007). Mer om detta har jag skrivit här - Stora grabbar gråter inte - eller?.länk till annan webbplats Om vi istället kan problematisera vad begränsningarna leder till och vad som krävs av samhället blir eleverna delaktiga i förändringsarbetet och frångår att vara objekt i undervisningen.

De frågor som eleverna ska problematisera bör vara ställda så att de istället utgår ifrån normerna som begränsare och hur dessa kan breddas. Ett arbete om just normer kring maskulinitet har jag delat tidigare i arbetsområdet Stora grabbar gråter intelänk till annan webbplats. Att skapa motbilder som nyanserar den allmänna uppfattningen är värdefullt för värdegrundsarbetet. Genom att vi som lärare visar intresse för det som är främmande kan vi skapa en annan bild än den som till exempel produceras genom media och litteratur (Arvastson & Ehn 2007). Vilken bild önskar eleverna själva se kan vara en intressant fråga att arbeta med.

Om det vore så enkelt att använda elevernas erfarenheter, fokusera på det som förenar, sätta normen istället för det avvikande i centrum samt att representera en större bredd så undrar jag varför vi inte gör på detta viset i undervisningen idag? Varför ska vi arbeta med tolerans och värdegrund om vi inte vet hur det kan bidra till att normer förstärks? Kanske vi bara behöver reflektera över hur vi pratar och vad vi synliggör i klassrummet? Varför tycker jag som jag tycker? Varför gör jag som jag gör?

”Voffor gör ja på detta viset?"

 

I mitt nästa inlägg kommer jag att på liknade sätt som mansnormen visa på hur jag gör undervisning av funktionsnormen kring neuropsykiatriska funktionshinder. Vad är ett hinder och vad är en möjlighet?

*Meningen "Voffor gör di på detta viset?" är också ett exempel på hur normer i språk kan tänjas då det dialektala ordet detta används, samt den efterföljande bestämda formen viset som enligt praxis bör vara vis.

Källförteckning:

Arvastson, Gösta & Ehn, Billy (2007). Kulturnavigering i skolan. Malmö: Gleerups utbildning

Martinsson, Lena & Reimers, Eva (2014). Skola i normer. Malmö: Gleerups utbildning


Annika Sjödahl

Lärare i svenska och engelska på högstadiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla