En spaning av den tid som flytt

med fokus på framtiden

Arbetet som lärare idag är inte vad det en gång var. Då i början av terminen kunde jag inte ana att jag idag skulle försöka minnas den tid som gått. Det har bara gått drygt två månader av terminen och det är svårt att hänga upp minnena på något konkret. Kan vi ens ana vad vi har framför oss?

Vårt yrke kräver tid för reflektion men i ett virrvarr av känslor och ett liv som springer förbi är det svårt. Som jag oftast brukar göra då det blir för mycket så stannar jag och funderar med pennan. Jag bläddrar bakåt i handskrivna anteckningar och fragment av olika digitala konversationer jag har haft med elever och kollegor för att få perspektiv. Denna stund för mig själv landar i en planering för framtiden. Du hittar den sist i inlägget men först kommer några av de reflektioner som jag fick fatt i.

För bara ett par veckor sedan minns jag att jag satt i ett textsamtal med en grupp elever. De resonerade om psykiskt välbefinnande och någon drog en parallell till de kryssningsfartyg som var satta i karantän i Asien och den ångest det måste medföra. Jag trodde nog aldrig då under mitten av februari att detta virus skulle komma att påverka mig som lärare. Inte heller kunde jag ana att vi som befann oss i skolan skulle känna det vi idag känner.

I en vardag med halvtomma klassrum, eller halvfulla beroende på vilket perspektiv du intar, ska vi planera för och genomföra meningsfulla aktiviteter som leder till lärande då vi inte bedriver distans- eller fjärrundervisning i grundskolan. Ändå finns det många tankar på de elever som är hemma av olika anledningar. På gymnasiet bedrivs sedan en tid tillbaka inte undervisning i skolans lokaler och det i sin tur kräver en helt annan metodik än vad vi är rustade för då vi är vana att ha kontroll och planera utifrån det fysiska rummet med elever på alla stolar.

”Du som är gymnasieelev: det som meddelas här är inte något extra skollov. Det innebär att du förväntas att delta i undervisningen hemifrån och också ta ditt ansvar för att begränsa smittspridningen. Det här är allas vår plikt.”

Stefan Löfven

Citatet ovan yttras bara en månad efter textsamtalet jag beskrev ovan. Så snabbt kan det gå från där till här. På bara en månad har det som då kändes som något som inträffade i Asien blivit en global påföljd. Lärare världen över planerar nu för helt andra aktiviteter och får justera och anpassa för att kunna genomföra aktiviteter. Vi står inför en utmaning som jag till att börja med blundade ganska länge för. Jag trodde nog inte att vi skulle hamna där vi hamnade.

En kväll ser jag planeringen Dagbok 2020 som delas av en lärare i min Facebookgrupp Svenska i åk 6-9. Först tänker jag att det där upplägget skapar nog mer ångest än den där båten som eleven i textsamtalet nämnde. Samtidigt ser jag att Historiska museet samlar in texter från denna tid för att bevara för framtiden. Jag googlar dagböcker om Corona och hittar Cecilia Garmes Coronabubblan som jag lyssnar på en stund. Utifrån det jag hör börjar jag fundera på den tid som passerat och inser att jag själv borde skriva dagbok. Vi glömmer så lätt det vi tror att vi ska minnas då dagarna flyter ihop och känslorna tar överhand.

En elev berättar om sin dagbok och vilket värde den har för hen. Jag funderar en stund också över vilka tankar som mina elever som inte är i skolan har och vad de behöver av mig för att skapa distans.

Utifrån det mina reflektioner har gett mig sätter ihop en enkel planering. Dagboken får bli det som skapar distans, sätter livet i perspektiv, och får ge utrymme för det perspektiv som vi så ofta glömmer bort när vi fastnar i ett ekorrhjul eller en bubbla. Planeringen hittar du här: Dagbok 2020 – berätta för framtidenlänk till annan webbplats.

För att få perspektiv till uppgiften läs gärna detta fina öppna brev tillsammans med eleverna. Brevet är är skrivet av den italienska författaren Silvia Avallone. länk till annan webbplatsHon uppmanar unga att skriva dagbok av flera anledningar.

Malmö Universitet samlar in lärares reflektioner via den här länkenlänk till annan webbplats och för barn via Uppsala universitet viadenna länkenlänk till annan webbplats vill du arbeta med dikt finns möjlighet att bidra viaSustainable Poetrylänk till annan webbplats Poetry. Kanske kan eleverna skriva en dikt i dagboken som en reflektion som sedan de som vill kan bidra med till antologin?


Vilka perspektiv glömmer vi bort när vi inte ens minns den tid som flytt? Vilka känslor ger det? Anna Ekströms citat den 20 mars får beskriva känslan hos mig idag:

”Nu prövas vi och vårt samhälle. Det är bara tillsammans som vi kan ta Sverige igenom denna svåra tid. Och det gör vi tillsammans med kallt huvud, varmt hjärta och renskrubbade händer.”

Anna Ekström


Annika Sjödahl

Lärare i svenska och engelska på högstadiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla