Att kunna skriva och göra sin röst hörd är en demokratisk rättighet

Undervisning som fokuserar på kunnande ger möjligheten

Skrivandet har varit på tapeten den senaste tiden. Det som uppmärksammats är elevernas bristande kunskaper i att skriva. Som lärare ser jag visserligen problemen men utifrån min yrkesroll kan jag på olika sätt planera för att ge eleverna möjligheter att bli bra skribenter. Jag har i det här inlägget samlat ihop några tidigare delade inlägg med fokus på skrivandet som jag tycker sätter fingret på skrivproblematiken.

För ett par år sedan skaffade jag mig mer didaktiska kunskaper om svenskämnet då jag upplevde att jag hade kört fast. Dessutom behövde jag få reflektera kring didaktik tillsammans med andra yrkesverksamma. Jag sökte därför en kurs på distans som kompletterade min behörighet i ämnet svenska för åk 3-9 mot gymnasiet. Det gav mig möjligheter att diskutera och läsa relevant forskning tillsammans med lärare och kollegor med fokus på skrivundervisningen. Jag fick också syn på de kunskaper mina elever från grundskolan behöver ha med sig för vidare studier. Jag tror nämligen att vi behöver diskutera undervisningens kärna mer för att synliggöra problematiken kring larmrapporterna.

När jag sökte kursen hade jag nyligen bytt jobb och ställdes inför en del nya utmaningar som jag tidigare inte hade mött. Elevernas förkunskaper såg väldigt olika ut. Det jag stod inför var att eleverna inte såg meningen med att skriva, samt hade bristande tillit till sin egen skrivkunnighet. Många hade inte skrivit sammanhängande texter utan hade snarare endast besvarat fråga-svar i olika läromedel. Hur skulle jag locka dem till att vilja börja skriva och förstå varför skrivandet är viktigt?

Det som kursen gav mig ledde till en del reflekterande inlägg på den här plattformen. Inlägg som behandlade skrivandets funktion, respons, att skapa ett innehåll, motivation och olika stödfunktioner skrevs som en slags metareflektion och som jag idag kan gå tillbaka till när jag vill få syn på mina tankar. Det som blir tydligt för mig, när jag nu läser dem, är att undervisning som fokuserar på kunnandet, och inte görandet, är oerhört viktigt för att lyckas få unga skribenter. En undervisning, som allt mer i media, handlar om bedömning än undervisning riskerar att urholka elevens kunnande. Ett skrivande som syftar till att svara det läraren vill att du svarar på t ex fråga-svar ger skrivängslan för att svara fel. För visst är det just bedömning och görande vi diskuterar när vi inte funderar över hur vi kan förändra praktiken?

En viktig insikt för mig blev att fundera över skrivandets funktion i skolan. Skriver eleven för att bli bedömd eller för att göra sin röst hörd? I det här inlägget skriver jag om skrivandets funktionlänk till annan webbplats och att hitta rätt. Sakprosan är den texttyp eleverna möter som skribenter allt mer på högstadiet. Från att mest ha fokuserat på det skönlitterära skrivandet i form av berättelser på mellanstadiet kommer det uppstå krockar i krav på form i nya kanske okända texttyper. Då måste undervisningen ge dessa svar.

En annan viktig insikt blev att fundera över responsens funktion. Under själva skrivprocessen behöver vi ge stora möjligheter till respons som riktas utifrån elevens behov. Om det skriver jag i det här inläggetlänk till annan webbplats. Kopplingen till ovanstående inlägg syns tydligt där skrivandets funktion handlar om innehållet. På samma sätt behöver responsen riktas mot innehållet under skrivprocessen. Detta för att ge självbärande texter som har ett syfte.

En annan svårighet som blev tydlig är att eleverna ofta saknar detta innehåll för texterna de skriver. En metod kan vara att använda sig av in- och uttexter. Om det har jag skrivit härlänk till annan webbplats. När jag skrev inlägget skrev jag så här:

”Det är vägen fram till kunskaper som borde vara det centrala att utgå ifrån när vi hör diskussioner om brist på intresse och dåliga kunskaper. Om vi istället fokuserar på de didaktiska val vi gör för innehållet i undervisningen kommer eleverna ges möjligheter att tillsammans utveckla språket och skapa förståelse för både sig själva och andra.”

Återigen fokuserar jag på innehållet. Språket utvecklas genom att skriva i meningsfulla sammanhang. Responsen är viktig men att korrigera språket blir det sista steget utifrån texttriangeln, som jag lyfter i inlägget om respons, då syftet måste vara klarlagt först.

En annan insikt som jag fick syn på var att ju längre bort ett innehåll ligger desto svårare är det att skriva sakprosa. Det härlänk till annan webbplats inlägget handlar också om innehållet. Ju längre bort innehållet ligger från eleven själv desto mer övning att tänka och sortera sina tankar behöver eleven ha. I inlägget finns ett upplägg att resonera kring skolans betydelse där fokus ges på tankestöd, respons och mottagare. Skolan är till exempel ett elevnära perspektiv att börja ta avstamp i kring sakprosan.

Sist men inte minst vill jag dela en stödmall för elever som behöver ha stöd för sakprosans olika delar. Mallen ger ett visuellt stöd för sakprosans krav där exempelmeningar inleder strukturen. Stödmallen är en sk skrivram med exempelmeningarlänk till annan webbplats där textens disposition syns tydligt.

Undervisning behöver planeras utifrån behov. I en övergång mellan till exempel stadierna finns det svar på att elevens kunnande kan variera. Elever som är vana läsare av sakprosa kommer ha lättare att kunna uttrycka sig i sakprosans form medan ovana läsare behöver explicit undervisning information av scaffolding. För mig handlar det ytterst om att inte sänka förväntningarna utan att istället ge anpassningar och stöd i undervisningen. Då kan vi också göra eleverna till kunniga skribenter som förstår syftet med att skriva. Förhoppningsvis blir eleverna lyssnade på och får en framåtsyftande återkoppling på sin skrivna text. Det tar tid men skam den som ger sig. Elever som möter en undervisning som tar sin utgångspunkt i kunnandet, och där läraren gör medvetna didaktiska val utifrån förkunskaperna, kommer att ge resultat. Vi behöver fokusera våra diskussioner på just detta.

Att kunna skriva och göra sin röst hörd är en demokratisk rättighet.


Annika Sjödahl

Lärare i svenska och engelska på högstadiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla