Det kunde ha varit jag

På en skola nära mig har tre elever lämnat in samma text i svenska till två lärare som sedan har bedömt dem olika. Jag hade kunnat vara någon av lärarna.  Alla som undervisar i svenska vet att bedömning av elevtexter är komplext.

Händelsen beskrivs i Aftonbladet den 7 aprillänk till annan webbplats.

Skolverket skriver också i en kommentar att vi är människor, inga robotar. När en händelse sker i ens närhet blir det dessutom personligt. Det känns ledsamt att dotterns favoritlärare på den gamla högstadieskolan sannolikt är en av dem som får utstå detta. Man önskar ju att hen i så fall istället hade fått visa upp alla fina litteraturprojekt som hen har gjort med elever genom åren.

Men samtidigt gör dessa företagsamma elever oss en stor tjänst. De lyckas belysa minst tre viktiga frågor om bedömning genom att helt enkelt visa hur det ser ut i verkligheten.

För det första så visar händelsen att lärare måste sambedöma uppgifter. Eftersom jag och mina kollegor har börjat göra det under senare år så vet jag så säkert att bedömningar av samma text varierar mellan lärare. Jag och min kollega ser olika saker i texter och ibland värderar vi delarna olika. Vi är bara människor, men tillsammans blir vi nästan en robot.

Den andra frågan som eleverna belyser smärtsamt tydligt är att det är lätt att fuska i dagens digitaliserade skola. Samma text lämnades in flera gånger. Också här skulle sambedömning åtminstone ha försvårat fusket. Men datorerna ger eleverna så många olika möjligheter att fuska att vi måste bli bättre på att säkra upp våra rutiner. På min skola har vi börjat låta elever skriva längre uppgifter på lektionstid, vi konfronterar elever där vi misstänker fusk och vi letar plagiat genom att googla, men vi kanske behöver gå ännu längre och exempelvis börja använda ett program för textkontroll som man gör på gymnasiet. Ett annat alternativ är att vi blir mer medvetna om möjligheter till fusk när vi utformar uppgifter och vi kan utveckla former för en mer formativ bedömning.

Till sist tänker jag att likvärdighet ytterst är fråga om kvaliteten på det pedagogiska ledarskapet i skolan. Har din chef tillräckligt hög pedagogisk och ämnesdidaktisk kompetens för att kunna säkerställa en rättvis och korrekt bedömning? Med det menar jag att du och din chef både ska kunna diskutera dina uppgifters utformning och genomförande, och prata om former för bedömning.

Hur många av oss kan säkert säga att vi jobbar på en skola där bedömningen är kvalitetssäkrad och likvärdig? Förhoppningsvis har de här elevernas agerande väckt flera frågor av det här slaget, som inte bara leder till en massa prat utan också till handling.