Jag är en av de elever som inte kan räkna

När jag gick grundskolan och gymnasiet hade jag väldigt svårt att förstå poängen med matte. Problemet var inte att jag inte förstod eller att jag inte kunde räkna, det kunde till och med vara riktigt roligt. Men det spelade ingen roll hur mycket de vuxna bedyrade hur viktigt det var i vuxenlivet, jag fattade bara inte grejen.

Publicerad Av

Jag tyckte inte att det var så svårt med matte, men det var inte heller lätt. Det var ett mittemellan-ämne som jag inte brydde mig så mycket om. Så fick jag hoppa över sjuan. Det gick bra, det var kanske till och med nyttigt. När det gällde andra ämnen. Matten däremot blev ett problem.

Problemet med matten i åttan och nian blev inte bättre av att vi hade lärare som var obehöriga att undervisa i matte i högre klasser än sjuan. Vi hade visserligen två mattelärare på 30 elever, de gjorde en fantastisk insats men hade inte utbildning för att undervisa i matte på högstadiet. Skolan hade inte råd att anställa någon ny, det var obehöriga mattelärare eller ingen mattelärare alls som gällde. Lärarna satt i en rävsax och gjorde sitt bästa, men hjälplistan sträckte sig över hela white board-tavlan - varje lektion.

Med nöd och näppe klarade jag godkänt på nationella proven i matte i nian, det hängde på ett eller två poäng. Jag hade ingen som helst motivation till att lyckas.

Idag tackar jag min lyckliga stjärna och min mattelärare Stefan för det mattebetyget. För i gymnasiet vände allt. Jag började kämpa och jag lärde mig det jag missat i högstadiet, jag kände mig ganska bra på matte faktiskt och kämpade till och med så hårt att jag fick ett (välförtjänt) VG i matte B. Vår lärare Eva kunde allt, hon ställde krav på oss och hon fick mig att förstå.

Idag är det sju år sedan jag öppnade en mattebok och det känns som att jag har tappat allt. Det lyft jag lyckades åstadkomma i gymnasiet är som bortblåst. Visst är det en träningssak och man får väl vänta sig att man glömmer vissa saker, men jag kan inte lösa ens de enklaste talen. Jag kan knappt någon huvudräkning, till och med att lägga ihop två tal som slutar på nollor känns som en oöverstiglig uppgift.

Jag skäms. För nu har jag - äntligen - förstått hur viktigt det är med matte för att kunna förstå och vara aktiv i samhället. Jag har svårt att tolka statistik. Jag kan inte granska ekonomiska redogörelser. Jag kan inte göra snabba beräkningar. Jag har dessutom fått ett sämre sifferminne. När vi har styrelsemöte så tycker jag det är svårt att vara med i diskussioner kring budgetfrågor.

Tänk om jag hade fått den matteundervisning som jag hade rätt till när jag gick i högstadiet. Jag är övertygad om att jag då hade haft större självförtroende och bättre kunskaper i matematik idag. Jag missade tre år av matte.

Det skär i hjärtat på mig när jag tänker på PISA-resultaten. Alla dessa elever som saknar grundläggande kunskaper för att kunna tolka, förstå och granska samhället. Det är ett demokratiskt problem utan dess like. Det är en skandal att det har fått pågå och att det får fortsätta pågå.

Var är lärarlönerna som kan locka toppstudenterna att bli mattelärare? Var är de goda arbetsförhållanden som kan mäta sig med attraktiva yrken? När kunskapstrenden har sjunkit under lång tid och vi får katastrofala resultat i alla kunskapsmätningar på nationell nivå, var finns den som kan ta ansvar för att samla kraften och göra något åt det?

Jag blir så trött när politikerna på riksnivå säger att lärarlönerna ska höjas och arbetsbördan minskas, för att sedan i nästa andetag säga att vi ska ha 290 kommunala huvudmän som får göra som de tycker är bäst. Kommunpolitiker är fantastiska, jag beundrar hur mycket tid och kraft de lägger ner på att engagera sig för samhällets bästa. Men så gott som alla kommunpolitiker är fritidspolitiker och har blandad utbildningsbakgrund. På riksnivå finns ett helt departement fyllt med kompetenta personer som är utbildade för och specialiserade på att arbeta med skola och skolutveckling. En ensam statlig aktör som riktar uppdraget direkt till lärare och rektorer och som styr över skolans finansiering anser jag är det bästa sättet att vända kunskapstrenden. En aktör med ansvar för hela landets utbildning. Inga omvägar, inga dubbelkommandon.

För något måste förändras. En genomgripande förändring av hela skolsystemet. De lärare vi har är bra, men vad händer när vi inte har tillräckligt med mattelärare? Vi kan inte fortsätta att nöja oss med att fyra femtedelar av eleverna i nian har grundläggande kunskaper i matte, svenska och naturkunskap. Jag vet hur det känns att inte ha fått de kunskaper man har rätt till och resultaten visar att en femtedel av eleverna som slutar grundskolan kommer få uppleva samma känsla av otillräcklighet och skam. Den känslan önskar jag ingen annan i världen.


Elina Rensfeldt

Lärare i samhällskunskap och historia. Tidigare engagerad student och ordförande för Lärarnas Riksförbunds studerandeförening LR Stud 2014-2015.

Mejla