Praxischocken

Det är tufft att börja jobba som ny lärare. Nu har det gått två veckor ungefär. Eleverna kom för lite drygt en vecka sedan. Nu har jag bytt studentlivet mot ett högstadielärar-liv på riktigt. Man brukar prata om en praxischock för nya lärare, men det vet jag inte riktigt om jag känner igen mig i. Eller så var jag helt enkelt förberedd på en chock att den helt enkelt inte blev så chockartad. Eller - ve och fasa - så har den inte kommit än. Eller kanske såg den bara lite annorlunda ut mot vad jag trodde innan?

Publicerad Av

Jag har i alla fall haft två vad man kan kalla för uppvaknanden hittills.

Det första uppvaknandet var att vad som såg ut som sex dagar planeringstid innan eleverna kom bara visade sig vara en. Istället fick jag städa ur klassrummet jag skulle vara i, lyssna på skolchefen lite för länge och sitta i möten. Inte för att mötena var oviktiga, jag vara bara inte riktigt förberedd på att de skulle komma. I rättvisans namn fick jag också lite fortbildning, vilket till viss del var bra men kändes lite konstig eftersom jag inte, som de andra lärarna gjorde, kunde humma med instämmande i meningar som "ni vet ju hur elever kan vara" eller "ni har säkert såna elever som ..."

Jag kan öppet och ärligt erkänna att det bara tog en vecka, en ynka dag med eleverna, innan jag stod och grät när jag borstade tänderna på morgonen för att jag inte ville gå till jobbet. På vad jag alltså trodde var sex dagars planeringstid hade jag ändå inte lyckats hinna med att planera en enda lektion. Års- eller terminsplanering var bara att drömma om, jag hade jobbat tolv timmar dagen innan men visste knappt vad jag skulle göra på lektionen om två timmar.

Det andra uppvaknandet var att inse att jag är ensam med eleverna i klassrummet. Alltid. Visst har jag varit ensam också när jag gjort VFU eller vikarierat lite grann, men jag har nästan alltid kunnat be VFU-handledaren komma in om det blivit några problem. Det har varit en tydlig del av utbildningen där handledaren varit närvarande utan att vara där, om ni förstår vad jag menar. När eleverna testar mig (vilket börjar lugna sig men inte är helt borta) så måste jag hantera det helt på egen hand. Det låter så självklart att det nästan ser dumt ut när jag skriver det, men grejen med att ha en handledare är att eleverna uppför sig efter handledarens klassrumsregler - inte mina. Under min VFU har jag aldrig egentligen varit med om att en klass testat mina klassrumsregler på riktigt. Det tog ett par dagar och en helgs reflektion i bakhuvudet innan jag kände att jag hade en struktur att följa. Tack och lov hjälpte det och det känns att det börjar bli lättare att hantera klasserna.

Jag vet inte hur första veckorna skulle ha varit om det inte var för att jag har så otroligt snälla och fina kollegor. Jag har fått jättemycket hjälp med planeringar och material och mängder tips för att hantera klasserna och enskilda elever. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad.

Kanske är det här det som kallas för praxischock, kanske inte. Hur det än är, kanske är det fler som känner igen sig. Det var lite av ett antiklimax att börja jobba. Här har vi pratat om hur roligt det ska bli i flera år på utbildningen, och så står man och gråter efter bara sex dagar. Men jag tänker att det måste kanske inte vara den bästa dagen i ens liv, hur mycket man än har drömt om det. Så länge som man känner att det blir bättre efter ett tag.


Elina Rensfeldt

Lärare i samhällskunskap och historia. Tidigare engagerad student och ordförande för Lärarnas Riksförbunds studerandeförening LR Stud 2014-2015.

Mejla