Gymnasiet: ni vet, där alla är så väldans vuxna

”Jag valde att bli gymnasielärare, för då slipper en ju liksom fostra kidsen, alltså ens elever är ju typ vuxna, du vet.” Små, små ord av sanning, inte sant?

Publicerad Av

En utsago så utstuderat sanningsenlig att den snudd på tronar upp sig på solstolen som en tröttsam truism, trugandes och trivandes i sin egen trovärdighet. För vi vet ju alla: kids är inte kids.

En elev är inte en elev är inte en elev är inte en elev.

Men Gudrun ska veta att vi blivande gymnasielärare, vi som har valt att ha hand om dessa vuxna individer, måste försvara denna absoluta sanning med näbbar och klor. Gudruns skymning, jag minns slaget en fick slå under den första terminen, när vi blivande gymnasielärare fick sitta en hel föreläsning - jo, jag skojar inte, minst två, kanske tre timmar - och denna föreläsning kunde faktiskt ses som riktad mot lärare i de yngre åldrarna! Hur tänkte universitetet? Skulle vi en hel enstaka gång, ett helt enskilt tillfälle, få insikt i hur gruppdynamik, socialpsykologi och pedagogik faktiskt studeras bland barn som är avsevärt yngre än våra framtida elever? Ja, ni hör ju, läser ju, och känner i benmärgen hur denna gallimatias är antigymnasial galenskap. ”Vad ända in i Eslöv?!?” gal givetvis vi framtida väktare av vuxna studenter, ”Skall våran dyrbara tid slösas på att få någon sorts holistisk syn på barns beteende och utveckling?”

Nej, Gudrun förbjude att vi skulle få i oss deras juvenila juice av youngling knowledge - vi hade minsann valt en inriktning där fostran inte fanns på kartan, där eleverna har tagit steget från högstadiets propellermössa över gymnasievalets magiska tröskel och in i vuxenvärldens kostymbyxor med pressveck. Ack, gymnasiet: där en knappast behöver de världsliga ting som tillhör grundskolan, såsom sexualkunskap, vårdnadshavarbemötande, och läran om hur en beter sig mot sin klasskamrat. Så fort nionde klass övergår i första ring så kläcks dessa fullt autonoma, frodigt färdiga individer, oavsett vad någon läroplan säger om att lärare ska se till elevers utveckling. Utveckling? Hur kan det ordet finnas i samband med gymnasieelever, de är ju redan fullt utvecklade pokémon, färdigkokta ägg, utslagna blommor som har lämnat bubbelgum och skateboard bakom sig till förmån för deklarationer, studielån och surdegsbrödsdegsbunkar.

Låt oss rodda om i utbildningen för oss gymnasielärare! Vad ska vi med t.ex. pedagogik till? Pedagogik översätts ju typ som ”barnologi”, och vi behöver ju snarare ha ”vuxenologi”, vi har ju inte hand om några barn, inte. Nu när jag tänker efter, varför inte slå ihop gymnasiet och Komvux, vi sysslar ju ändå båda med vuxenutbildning? Opinion måste bildas, vi måste lägga ljusår mellan oss och andra lärare som har hand om såna där halvmetersmänniskor som kallas barn - hur skulle vi kunna lära oss något av varandra? ”Ja, alla har vi väl varit barn” säger du? Inte jag, iallafall, och inte mina elever heller, de har transcenderat till en annan sorts entitet när de väl hamnar hos mig på gymnasiet. De är tomma, totalt raderade tabula rasa, vuxna, övermogna och kompletta. Varenda en av dem, dessutom, för den här övergången sker hos alla och envar exakt samtidigt. På tal om halvmetersmänniskor: jag läste nyligen något banalt blogginlägg om ”pedagogisk XP” skriven av någon vikariatpropagerande viktigpetter, där all pedagogisk erfarenhet verkade kunna buntas ihop och korsbefrukta varann. Korsbefrukta, schmorsbefrukta, säger jag! Alla vet väl att en har ett begränsat utrymme innanför pannbenet, och inte tusan kan en ta upp sånt med onödig kunskap, som till exempel en holistisk syn på barns utveckling.

Så är det, sannerligen.

Vi lever då i den bästa av världar.

"Alltså, på gymnasiet är det ju ingen skolplikt och så där, så då kan man ju liksom, om eleverna strular och så, bara be dem gå, om det inte passar galoscherna. Man behöver ju inte peppa dem och så som i grundskolan, liksom. De är ju vuxna och där av egen fri vilja."


Erik Malm

Studerade till gymnasielärare i svenska & engelska. Tidigare engagerad i LR Stud.

Mejla