Handarbetet

Om slöjdens kompensatoriska uppdrag

Jag har funderat ett bra tag på hur man förväntas börja sitt allra första blogginlägg som ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund. Kanske ska jag presentera mig, och skriva ett inlägg om vem jag är som lärare och slöjdare? Kanske ska jag bara dyka rakt in i det som intresserar mig just nu och skriva om det?

Det får bli det senare, mer om mig finns att läsa på min egen blogg Hjärna med händer, länk till annan webbplatsmen där tar jag paus ett tag för att skriva här i stället.

Publicerad Av

Jag har nyligen läst Göran Lundborgs senaste bok Handen i den digitala världen och det finns mycket i den som får mig att tänka på min vardag i slöjdsalen. Jag arbetar ju dagligen med att utbilda händer även om det kanske inte är så man direkt tänker när skolslöjd kommer på tal.

Under de snart 20 år som jag har arbetat som slöjdlärare har det skett en del förändringar såväl inom skolan som i samhället utanför. Eleverna som kommer till min sal verkar bli mer och mer ovana vid att i större utsträckning använda de fantastiska verktyg som sitter i slutet av varje arm. Såklart använder de sina händer men att arbeta i den meningen att vänster och höger hand ska samarbeta och utmanas i ovana rörelser som att hålla i stickor och garn precis lagom hårt eller mjukt och öva in det rörelseschema som gör att maskor bildas eller att trä garn genom ett nålsöga, det är det inte många som gör. Det kan verka enkelt men det är otroligt avancerade rörelser som kräver tålamod innan de automatiserats och det hörs från spridda håll i salen:

"Det här går ju inte! Jag kommer aldrig att lära mig."

Händernas ovana märks även på hur eleverna greppar en sax, hur de hanterar materialen i salen, om de kan fläta eller knyta och att flera av dem klagar på kramp i händerna efter en kort stunds arbete.

Jag tänker på mitt treåriga barnbarn som dagligen sedan hon var väldigt liten av sina föräldrar utmanats att pilla med små detaljer. De första klumpiga majskrokarna byttes snabbt mot mindre, makaronliknande som krävde koncentration att plocka upp. Pärlplattor med stora pärlor har efter hand bytts ut mot traditionella små pärlor och broderiet för barn används flitigt. Barn av sin tid som hon är har hon förstås också lärt sig att fingra på smarta skärmar med precision och jag tror att variationen i allt hennes händer utmanas att öva skapar intelligenta och starka händer.

Handen kan mycket, Aristoteles kallade handen instrumentens instrument. Handen är ett kraftfullt verktyg men också ett finmotoriskt instrument som kan hantera skruvar och muttrar, som kan bygga, brodera, dirigera, regissera, signera och kanske operera. Handen kan skriva brev, romaner och poesi. Handen har lätt för att lära, den glömmer inte vad den en gång lärt sig, t.ex. hur man knyter en slips eller knyter skobanden. Pianistens hand kan spela en Mozartetyd medan tankarna är på helt annat håll. Handen kan lära sig att avgöra tyngden på ett föremål genom att väga det i handen.

Göran Lundborg, Handen i den digitala världen, 2019 Carlssons Bokförlag

Jag tänker på hur viktig handen är för människan men blir fundersam över det jag ser hos de elever jag möter i skolan. De senaste åren har det pratats mycket om skolans kompensatoriska uppdrag. Det har handlat om tillgång till datorer och internet, om läxor och möjligheter till stöd hemifrån. Jag har dock aldrig i debatten hört ordet kompensatoriskt användas i samband med slöjd eller andra praktisk estetiska ämnen.


Eva Söderberg

Legitimerad lärare i slöjd och svenska, och undervisar textilslöjd i grundskolan. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla