Rörelse i vardagen

Om att skapa ändamålsenliga lärmiljöer i skolan

Häromveckan var min man på kurs i två dagar för att förnya behörighet inom sitt yrke. Vanligtvis är en arbetsdag för honom betydligt fler timmar och innehåller mängder av variation och rörlighet men han var helt slut efter dessa två dagar av utbildning och stillasittande.

Publicerad Av

”3800 steg är allt jag fått ihop på en hel dag och ändå är jag helt slut, hur ska jag komma upp till 10 000 idag?”utbrast han. 


bimbo-violento.jpg

Det fick mig att börja tänka på hur våra elever på skolan har det. Varje dag under tre års tid. Minimala raster, precis så att det blir en tur till skåpet för att byta böcker och sedan tillbaka till sin stol. Nytt ämne.

En längre tid har en del fokus i diskussionen kring skolans ämnen handlat om att eleverna behöver idrott varje dag. Timplanen har utökats och vi andra ämneslärare har åtminstone på skolan jag arbetar fått tips om hur vi kan få skapa rörelse för eleverna varje lektion. Jag säger inte att det är tokigt på något sätt men ett ack så ytligt skrapande på ytan.

Rörelse i klassrummet har aldrig varit aktuellt för slöjdämnet, där rör ju eleverna på sig precis hela tiden, har jag tänkt. Sedan jag själv skaffade ett aktivitetsarmband har jag sett att innan jag lämnar jobbet på eftermiddagen kan jag vara uppe i 8-10 000 steg. Bara av att ta mig runt, runt, runt i salen.

Men.

Jag har under en längre tid sett att det är svårt för elever att kalkera av större mönster för exempelvis klädsömnad och då slog det mig- hur gör de egentligen när de ska rita? Jo, de sitter ner och försöker nå ända fram till slutet av pappret. Så klart att mönsterpappret flyttar på sig!

Det är också svårt för elever att se igenom ett mönsterpapper, de hittar inte linjerna. Så klart, de sitter ju ner!

Att nåla fast ett större mönsterark på en bit tyg blir bubbligt och snett, tyget kasar och knappnålarna hamnar tokigt. Såklart det blir, vem tusan kan göra det sittande?

Jag började jaga på mina elever.

Ställ dig upp, du ser bättre då! kunde jag hojta.

Motvilligt ställde eleven sig upp men satt strax ner igen när jag vänt mig bort.

Jag började lägga in det i min undervisning, började prata om hur viktig arbetsställningen är när man utför vissa moment i slöjden. Det är egentligen bara när man skissar och samlar idéer som det kan vara lämpligt att sitta ner. Och när man broderar och stickar förstås. (Även om jag själv ofta går runt och stickar med nystanet i fickan. Men det är ju jag.) Detta gjorde ingen större skillnad bland eleverna. Några enstaka snappade upp det men inte alls i så stor utsträckning som jag hoppats.

Inför det här läsåret bestämde jag mig för att plocka undan stolarna i salen inför de lektioner som krävde rörelse. De som innehöll mönsterutlägg, tygklipp och annat där god överblick är en viktig del. Att normen liksom skulle vara här står man upp och undantaget skulle vara att sätta sig ner. Det blev alldeles för bökigt, stolarna tog för mycket plats, jag fick flytta fram och tillbaka och flera elever blev verkligen jättesura på mig. Aldrig att jag kunde ana att jag undervisar så många tonåringar med ryggproblem och andra åkommor, men det var vad som hävdades när de krävde att få sitta ner.

Resultatet har blivit att de som inte ville slöjda från början fortfarande sitter ner, lätt tillbakalutade och pillar med en knappnål länge innan den sitter fast i tyget. Däremot ser jag att flera verkligen tagit till sig och stått upp när arbetet krävt det resten av terminen, trots att jag slutade plocka bort stolar.

Ett knep för mig när jag arbetar just i slöjden är att röra på mig mycket samtidigt som jag arbetar, för då får kroppen arbeta på fler sätt än med bara hjärnan.

Utdrag ur utvärdering, klok elev år 8


Vad jag vill komma fram till här är att det många gånger under en helt vanlig lektion erbjuds väldigt många tillfällen till naturlig rörelse men det är inte alltid så lätt att få eleven själv att vilja. Så länge salarna är möblerade som de är och har begränsningar i storlek inbjuder de till stillasittande.

Fick jag önska helt fritt skulle en slöjdsal innehålla många olika arbetsytor, några för stillasittande pilligt arbete och många större för saker som tar plats och kräver rörelse. Slöjdsalarna skulle med självklarhet alltid vara ändamålsenliga och genomtänkta. Tyvärr stämmer det dåligt med verkligheten, på de fyra skolor jag arbetat de senaste 20 åren har normen varit:

Sitt ner!

Jag kan bara hoppas att jag haft otur.


Eva Söderberg

Legitimerad lärare i slöjd och svenska, och undervisar textilslöjd i grundskolan. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla