Hur skapar du tillgänglig undervisning i ditt klassrum?

Så löd en av frågorna min rektor ställde till mig på mitt medarbetarsamtal. Jag vet inte om det är riktigt passande att skriva en bloggtext utifrån sitt medarbetarsamtal, men nu gör jag det i alla fall.

Tillgänglig undervisning är ett av vår skolas fokusområden så frågan var inte oväntad, det är också den frågan som bitit sig fast hos mig efter vårt samtal och fått mig att grubbla vidare.

I veckan hade jag besök av min rektor på en av mina lektioner. Hon har infört en rutin kring medarbetarsamtalen så att vi faktiskt på efterföljande medarbetarsamtal pratar om mig. Eller nja, om min undervisning, mitt arbete. Precis så som det alltid borde vara.

I juni efter föregående läsår har varje lärare skickat in en enskild analys utifrån elevernas kunskaper i respektive ämne. Analysen plus ett klassrumsbesök ligger till grund för det vi senare samma dag samtalar om. Inför klassrumsbesöket har jag dessutom fått berätta vad jag vill att hon tittar på lite extra. Nu låter det kanske som fjäsk men detta är så föredömligt genomfört och blir en värdefull insyn både för min rektor och mig.

Att göra en egen analys i juni med någon utomstående som adressat var bra för även om jag alltid analyserar och utvärderar mina terminer så gör jag det för mig själv och hinner inte alltid med i tanken, jag bara ändrar vissa moment tills nästa termin. Den här gången skulle jag förklara för någon annan. Någon som kommer från en annan del av skolan, både i sin roll som rektor och som tidigare ämneslärare i SO. Det var längesedan jag arbetade i mitt andra ämne svenska men jag minns fortfarande skillnaden i förutsättningar och metodval jämfört med att arbeta i slöjd. Jag var i analysen tvungen att förklara mer än vanligt och att sätta ord på sådant man bara gör är nyttigt. Att synliggöra vad som sker under en slöjdlektion för någon som inte själv har provat att undervisa i slöjd är ett steg på väg för att tydliggöra den kunskap och de förmågor elever övar i slöjden samt att visa att slöjd inte bara är ett av skolans roligaste ämnen utan också kanske det svåraste. 

Lektionsbesöket råkade hamna på en lektion som inte direkt gick på räls och det kanske var bra, så ser ju vårt jobb ut. Min plan var att börja med att tydligt knyta ihop säcken från tidigare projekt, meddela och gå igenom läxan till nästa vecka för att sedan lägga en god grund för kommande arbetsområde, broderi. Detta gjorde jag samtidigt som jag något svettig jonglerade med upprörda elever med rejält sena ankomster på grund av bråk tidigare lektion och en elev som behövde omsorg och sjuksyster under pågående genomgång. Som det kan vara ibland...

Eleverna fick sin undervisning i alla fall och jag fick med ungefär det jag hade tänkt. Att introducera nya moment i slöjd är alltid lite mer hektiskt än en vanlig slöjdlektion när alla är igång med sitt arbete, jag kan ju liksom inte bara be eleverna läsa ett kapitel eller berätta om ett stoff för dem. Jag måste både berätta, visa ett par gånger och hålla deras händer när de själva provar. Allt som ska visas är dessutom oftast väldigt smått. Det finns inga genvägar till detta, tro mig jag har provat. Sätter vi inte grunderna tillsammans så har jag uttråkade elever i varje hörn av salen pillandes på än det ena än det andra.

ur läromedlet Slöjdlexikon, att göra en mall

Eleverna i årskurs 7 (nya för mig i år) ska brodera och den här lektionen stod det på agendan att göra en rektangulär mall av papper, att trä en broderinål och att knyta en knut.

Pappret skulle vikas på mitten två gånger så att mallen eleverna skulle rita och klippa blev en fjärdedel sin storlek. Jag visade ett kort filmklipplänk till annan webbplats för alla (fram till 01:35 min), först allt på en gång för att ge förståelse för vad resultat skulle bli. Se gärna länkad film för att bilda dig en uppfattning om svårighetsgraden.

Jag visade samma filmklipp en gång till men pausade, pekade och förklarade ytterligare för att tydliggöra varje moment och påvisa de kritiska ställen i filmen som jag av erfarenhet vet innebär svårigheter.

Eleverna fick hämta penna, papper, linjal och sax för att få lite rörelse i kroppen och energi till hjärnan och så visade jag filmen igen. Moment för moment samtidigt som eleverna gjorde själva.

Jag gick i filmpauserna runt till alla elever och såg till att de var med. I stort sett ingen av eleverna förstod hur de skulle göra bara genom att jag visat filmen. Hos en del elever var jag tvungen att hålla linjalen på rätt ställe och peka hur de skulle markera avståndet från kanten för att sedan dra ett rakt streck där de skulle klippa senare. Det förbluffar mig lika mycket varje gång att elever kan komma ända till högstadiet utan att kunna detta. Jag har länge trott att de lär sig att mäta och rita geometriska figurer med hjälp av linjal i matematiken men har fått förklaringen att problemet uppstår för att jag inte har rutade papper i slöjden. Men kan man då säga att eleven verkligen kan använda linjalen?

ur läromedlet Slöjdlexikon, att trä nålen

Jag ska inte upprepa mig här med hur lektionen fortsatte men jag gjorde likadant med de två andra momenten jag ville lära ut på lektionen; att trä en nål samt göra knut på tråden. Det var samma visa då, några kunde visserligen redan trä nålen men alla hade problem med knuten.

ur läromedlet Slöjdlexikon, att göra knut på garnet

Tillbaka till mitt medarbetarsamtal och min rektors undran:

"Hur skapar du tillgänglig undervisning i ditt klassrum?"


När min rektor efter att ha varit med på min lektion ställer den frågan tänker jag att det inte bara handlar om de olika sätt med vilka jag som lärare kan förmedla kunskap till elever som har olika sätt att lära sig ämnesstoffet utan även om hur olika förförståelse av slöjdundervisning vi har fast vi arbetar på samma skola och jag ofta uttrycker mig om slöjdundervisning och de utmaningar vår organisation ställer till med för elevers lärande i handens arbete. När jag talar om att vi inte kan ha för stora grupper, för tätt mellan lektionerna eller att det är bekymmersamt när lektioner utgår till förmån för annan undervisning, nationella prov eller lovdagar, när jag lyfter att slöjd är ett svårt ämne för många elever då är det inte för att jag inte hinner gå igenom ett stort ämnesstoff med eleverna utan att de inte hinner öva de enklaste grunder med tillräcklig kontinuitet. När de väl kommit över svårigheterna med de absoluta grunderna och lyckats glömma sitt dåliga självförtroende då hittar eleverna oftast egen tid att slöjda och det finns ingen hejd på dem. Många ber om att få jobba hemma, ger sig själva läxa. Men för tillgänglighetens skull, för det kompensatoriska uppdrag vi har att ge alla möjlighet till samma grundutbildning i skolans alla ämnen kan faktiskt tid och gruppstorlek vara avgörande. Särskilt i de tidigare åren upp till högstadiet.

Jag tror inte att jag kan göra min undervisning mycket mer tillgänglig med de förutsättningar jag har. En skriftlig instruktion att ha bredvid sig kom upp som ett förslag under medarbetarsamtalet och det kan säkert vara behjälpligt i vissa fall men min poäng är att det inte alltid går att beskriva en hantverksinstruktion enbart i ord. Det är händerna som ska lära hjärnan, inte tvärtom.

Det som är den riktigt tillgängliga anpassningen i min undervisning skulle jag säga är att jag inte tar det för givet att eleverna kan moment och begrepp som de borde ha lärt sig redan i tidigare år, att jag lägger mycket tid och energi på att ha dem med mig från början och att jag hinner se till att alla verkligen är med. Jag lägger upp min undervisning så att jag kan fortsätta att följa de eleverna som trots stora ansträngningar ändå inte kommer förbi grunderna samtidigt som de som fattar med en gång kan nå precis så långt de vill.

Förutom att ha tillgänglighetsglasögonen på sig reflekterade min rektor över att det inte räckte att visa eleverna filmen, jag fick ändå gå runt till var och en i salen.

Det är nog en ganska vanlig missuppfattning när vi slöjdlärare säger att vi använder filmat material i undervisningen att eleverna ska lämnas ensamma med en datorskärm i sitt slöjdande och på så sätt underlätta för slöjdläraren men det är inte i introduktionen av ett hantverksmoment en film är som mest kraftfull. Det är i stället när elever otåligt vill dra vidare och jag inte hinner med som en filmad instruktion är som bäst. Då kan jag ägna mig åt att handleda de som bäst behöver det utan att hindra någons utveckling (där ligger min verkliga stress som lärare) men det kräver att jag har undervisat om hur filmad instruktion ska användas. Med hjälp av de filmade instruktionerna kan jag utmana en hel grupp där alla befinner sig på olika nivåer i sitt slöjdande.

Meningen med att utgå från vårt läromedels filmade instruktioner den här lektionen var alltså inte att eleverna direkt skulle kunna göra utan att jag tog rollen som svensklärare och undervisade eleverna i genren instruktion. Eleverna behöver visas hur de ska använda instruktionen så att de inte ser hela och sedan inte minns vad de skulle göra utan i stället se, pausa, härma, se vidare först när de förstått.

Det är genom att läsa/se/härma/följa en instruktion som man lär sig nya hantverksmoment. Just nu håller jag på att lära mig att spinna garn på spinnrock genom att titta på otaliga klipp på Youtube och jag vill förbereda mina elever för ett slöjdande vuxenliv där de kan göra sig oberoende genom att själva klara av att laga, fixa och bygga.

Genom att göra på detta sättet, att tydligt visa på enklare moment än vad som förväntas av åldern får jag också syn på vilka elever som snabbt kan ta sig vidare och vilka jag måste tänka annorlunda kring. Jag går hela tiden bakom alla mina elever men måste också ha blicken på de som går i täten.

Min rektor påpekade också, som en ren observation att lektionen inte innebar någon sorts vila eller paus för min del och jag förstår vad hon menar. Jag kan också se tydliga skillnader i att undervisa i slöjd och mitt andra ämne svenska.

Att undervisa en lektion i slöjd är oftast som jag antar att det är för en skådespelare gå in och göra en föreställning. Fullständig närvaro och fokus, något man knäpper på när eleverna går in i salen och som lämnar en helt utmattad efteråt. Aldrig att jag kan sitta ner och hinna rätta under tiden så som jag hör att kollegor i mer teorifyllda ämnen under vissa lektioner kan göra. Jag gör ständigt noteringar i minnet kring elever jag behöver hitta annat material åt, leta upp andra instruktioner åt, meddela mentor eller vårdnadshavare om och jag hinner sällan skriva ner något av detta förrän efter lektionen. Jag är alltid helt slut efter en lektion, på benen, med ögon i nacken hela tiden och de 20 minuter jag har som minimum mellan lektionsbyten fyller sin funktion. Det handlar om att ladda om för att orka göra om samma sak igen, inte bara om att fysiskt plocka undan material och plocka fram nytt.

Det är inte för inte min stegräknare oftast hamnar över 10 000 steg innan klockan slagit fyra på eftermiddagen...

Vi slöjdlärare menar ofta i diskussioner sinsemellan att vi inte kan förstå hur andra inte kan förstå de förutsättningar med vilka vi arbetar eller hur viktigt slöjdämnet är för eleverna i grundskolan. Vi räknar upp exempel efter exempel på alla slöjdens förtjänster för samhälle och individ men det liksom drunknar i bruset bland allt som är viktigt och jag tänker att det kanske måste till att vi får besök utifrån och får nyfikna frågor som manar till eftertanke innan vi på riktigt når fram?