Du gör fel

Du gör fel, hör jag mig själv säga till en elev samtidigt som jag drar lite efter andan och vill svälja orden igen.

Under så många år har jag haft väldigt svårt för att gå emot elevens egen kreativitet och skapande. Slöjd är ett praktiskt, skapande ämne och betoningen på det personliga uttrycket har varit starkt rådande sedan jag utbildade mig i slutet av 1990-talet. Så starkt att jag tror att faktiskt alla av mina elevers alster alltid passerat godkäntlinjen trots uppenbara felaktigheter. De har ju skapat ett uttryck.

Det är ganska svårt att bibehålla en tonårings intresse för att inom en mycket snäv tidsram skapa något med redskap och material som är helt främmande, om man samtidigt står bredvid och likt Brasse säger Fel! fel! Fel! Ändå finns det naturligtvis även inom slöjdämnets olika hantverkstekniker rätt sätt att göra saker på och sålunda även sätt som är fel.

Till en början, och faktiskt under en lång tid har jag haft svårt att rakt ut säga till en elev att sådär gör man inte, det blir inte rätt, nu har du gjort fel. Jag har på alla sätt försökt att få eleven själv att förstå, genom att se sig om i salen- hur gör dina klasskamrater? eller genom att titta på sömmarna på de plagg hen har på sig, genom att visa var sömsmånen ska hamna, hur rätsidor sys ihop med varandra och att kanter på tyg alltid ska avslutas på något sätt vanligtvis genom att fållas.

”Jag vill ha det så.”

Jag vill ha det så har svaret från eleven oftast blivit, och det må vara hänt att eleven från början hade planerat att skapa sitt alster precis så men då borde det ju föregås av att man först visat att man förstått grunderna inom just den hantverkstekniken. Så har det aldrig varit för dessa elever, det har snarare handlat om att man vill vara klar hellre än att prova på nytt.

Jag har heller aldrig känt mig bekväm med att ge arbeten i slöjden en deadline, skapande måste ju få ta tid. Ändå finns ju begränsningen i form av terminer som tar slut. Resultatet har blivit att det är jag som varit stressad när elevers arbeten inte blir ens halvfärdiga när terminen går mot sitt slut och betyg ska sättas. Jag blir stressad trots att jag vet att jag tjatat på dem om att sluta sitta och prata, kolla mobilen eller bara leka varje lektion. Det har varit jag som tagit av min värdefulla planeringstid för att låta elever komma och göra klart fast de inte använt tiden de haft ordentligt.

Jag gör lite annorlunda numera.

Jag fokuserar på att lära ut grunderna inom en hantverksteknik, så som det traditionellt går till och så som en hantverkare skulle utföra arbetet och eleven ska visa genom sitt arbete att hen har förstått.

Jag väljer ut vilka, i mitt fall textila hantverkstekniker som avses i kursplanens centrala innehåll samt vad som kan räknas som grundläggande för att nå betyget E. I min undervisning är det handsömnad, fritt och bundet broderi, garntekniker samt maskinsömnad som är grundläggande tekniker alla elever ska visa kunskaper om för att i år 9 nå ett E i betyg. Helst ska de ju redan visa detta i år 6 eftersom kunskapskraven vässas mellan år 6 och år 9 men jag måste förhålla mig till att jag möter eleverna först på högstadiet.

Förutom att eleven ska kunna utföra svårare arbeten ju äldre hen blir så har jag upptäckt en mening i kunskapskraven jag tidigare missat:

År 6: Eleven kan i slöjdarbetet bidra till att utveckla idéer med hjälp av erbjudet inspirationsmaterial.

År 9: Eleven kan i slöjdarbetet bidra till att utveckla idéer med hjälp av erbjudet inspirationsmaterial. Dessutom kan eleven pröva hur material och hantverkstekniker kan kombineras med hänsyn till föremålens form och funktion.

Eleven ska alltså som jag tolkar det ha med sig sitt ABC, sina grundläggande hantverkstekniker från mellanstadiet för att i högstadiet kunna kombinera och prova sig fram med fokus på form och funktion i det slöjdade alstret. Då duger det inte att bara halvdant minnas hur man trär en symaskin och inget mer.

Som väntat blir min inställning till vad som ska vara redan inhämtad kunskap problematisk när jag får elever i år 7 som inte vet hur man stickar, eller rättare sagt inte vet att det finns något som heter stickning.

Jag har börjat samla ihop elevernas kunskaper när de kommer till mig i år 7, som en slags diagnos. Jag betar av maskinsömnad, broderi och stickning i tre korta och för åldern enkla arbeten med strikt deadline under första terminen. Jag säger tydligt till eleverna redan första lektionen att de olika momenten ska som längst ta 5 veckor, sedan förväntar jag mig att en inlämnad reflektion över färdigt arbete. Det är ju bara repetition inför högstadiets slöjdande.

Jag är alltså väldigt tydlig med eleverna när terminen startar att de efter att ha haft slöjdundervisning under fyra år förväntas kunna grundläggande tekniker så pass bra att de deadlines jag satt inte ska innebära några problem. Om mina förväntningar kring elevernas kunskaper stämmer? Inte ett dugg! Eleverna protesterar utan undantag högljutt och säger att de inte vet hur man gör? De har aaaaldriiig... och så vidare. Jag väljer att inte lyssna utan säger bara:

Ja då får du öva. Du måste öva varje lektion, alla lektionens minuter, öva hemma mellan lektionerna och du måste öva mycket. Tills du kan. Tills dina händer har lärt sig.

Efter fem veckor går alla vidare till nästa teknik trots protester och utan undantag. Och jag biter ihop över min inre slöjdare som vrider sig i plågor.

Nu har jag gjort så här några år och börjar kunna se mönster. Jag som från början trodde att jag skulle bli skydd som pesten, vara skolans strängaste lärare, en som fick mina elever att fullständigt hata slöjd har i stället fått små bevis på slöjdglada elever där jag minst av allt förväntat mig det.

Bland eleverna i år sju vid förra terminens anonyma utvärdering var det påfallande många som uttryckte hur mysigt det var att kunna sticka, hur bra det var att de hade fått lära sig det. De tyckte också att det var roligt att lära sig att det fanns fler stygn än "upp och ner-stygn" (förstygn). Det var tydligt att de kände sig duktiga att de lärt sig namn på flera stygn och kunnat se framsteg i allt jämnare stygn. Framför allt de elever som verkligen hade alla odds emot sig när året började.

I dessa coronatider har vi på högstadiet infört att lärare vaktar utanför och i matsalen. Det är en syssla som jag brukar avsky som pesten, det är ju knappast så att jag utbildade mig till lärare för att agera vakt men på vår skola är den uppgiften faktiskt ganska trevlig. Vi har turen att ha elever som förstår att de behöver vänta på sin tur och som kan stå och småprata under tiden. Igår när jag gjorde mitt pass kom hela 7A stormande och alla ville berätta hur långt de hunnit sticka sedan förra lektionen, de pratade ivrigt i mun på varandra och alla, precis alla hade övat hemma. Jag som upplevt lektionen tidigare i veckan som så trög och trist med hängiga och håglösa elever. Det kanske är så att det finns ett faktiskt, fysiskt och greppbart innehåll att lära sig i slöjden och det i sig ger på något sätt slöjdämnet en mening även för den mest ointresserade elev. De vet var som ska göras, hur det ska göras och vad som ska läras.

Just att få känna sig duktig tror jag är nyckeln till om elever ska orka hålla i och hålla ut och då måste ju jag som är deras lärare lära dem hur rätt ser ut. Vad de kanske egentligen inte behöver veta är att jag efter att de visat sina praktiska kunskaper och redovisar dem även får tag i saker som i vilken mån de kan resonera om sitt arbete/ lärande, berätta om materialval och vilket uttryck de tolkar in i det skapade alstret. Jag får helt enkelt så många av de mer teoretiska kunskapskraven på köpet utan att be eleven öva på just det. Deras resonemang får dessutom större tyngd när det är händerna som talar, händerna som upplevt innan tankarna kommer.


Eva Söderberg

Legitimerad lärare i slöjd och svenska, och undervisar textilslöjd i grundskolan. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla