Glappet

helt enkelt

I veckan såg jag dokumentärfilmen Skrivglappet, om ungas bristande skrivförmågalänk till annan webbplats på UR play

I avsnittet vittnar många om att en stor andel unga vuxna idag saknar förmåga att uttrycka sig i skrift på korrekt svenska. Det är företagsledare som utbildar nyanställda att svara korrekt på mail, det är lärare på universitet som menar att elever där blir helt förtvivlade när de blir kuggade på uppgifter. Elever som har en tro att det de skriver duger, de har aldrig fått sitt språk korrigerat och de har aldrig lärt sig skriva ens en antydan till akademiska texter.

Gymnasieläraren Filippa Mannerheimlänk till annan webbplats, aktiv skoldebattör är med i avsnittet och uttalar sig om det svek vi i vuxenvärlden begår mot barn och unga vuxna som inte är förberedda på de krav och de förväntningar som finns för att kunna bli en aktiv samhällsmedborgare. Att vi inte ger eleverna grundläggande verktyg i skrivandets konst och att vi inte låter eleverna redan från tidig ålder öva att skriva för hand när vi vet att det finns kopplingar mellan det handen gör och vad som fastnar i hjärnan.

Det är en sevärd dokumentär som lämnar en hel del tankar efter sig.

Det glapp som dokumentärens medverkande vill sätta fokus på såväl när det gäller elevers rent tekniska skrivförmåga som deras förmåga att skriva för hand, samma glapp ser jag när det kommer till elevers förmåga att använda sina händer i enkla slöjdarbeten.

Jag har under flera år som lärare hört att som anpassning för elever som tycker att det är svårt att skriva för hand blir datorn det självklara hjälpmedlet. Är det verkligen en anpassning att ta bort det som eleven tycker är svårt? Borde inte anpassningen vara att öva mer, att få hjälp och stöd att nöta in rörelserna i stället?

Jag tror att alla vi vuxna vet att den dagen eleven slutar skolan och ska skaffa sig ett jobb behöver man kunna tackla även det som känns jobbigt, man behöver ha övat upp en förmåga att kämpa, att inte undvika det som inte funkar med en gång. Naturligtvis finns det ju de som har dokumenterade svårigheter och som verkligen har behov av hjälpmedel för att ta sig igenom skolan men målet måste ju vara att i så stor utsträckning lära sig att fasa ut hjälpmedlet eller att hitta strategier så att man som vuxen blir så lite hindrad som möjligt i att nå sina drömmar och mål i livet. Att generellt eliminera allt som barn tycker är svårt, tråkigt eller jobbigt kan aldrig vara rätt.

Jag tänker efter att ha sett dokumentären att nu är det allt dags att börja rätta språket i elevernas loggböcker ändå. Så slappt av mig att jag inte brytt mig om det tidigare. Kanske ska jag damma av skrivböckerna och låta eleverna skriva sin loggbok för hand framöver? På ett sätt känner jag mig medskyldig till förfallet. Och ändå inte.

Slöjdämnet är ju ett av få tillfällen i grundskolan där eleverna får tillfälle att öva sina händers förmåga, sina händers språk och då är det just det vi måste använda all vår tid till. Det hänger ju ihop att inte kunna forma bokstäver med en penna och att inte klara av att trä en tråd genom ett nålsöga eller att kunna hålla i en sax på rätt sätt och klippa genom bomullstyg. Elevernas fingrar behöver få möta fler material än pennan och pappret och de behöver få öva på att göra hantverkets rörelser automatiserade och fingertopparna flerdimensionella. Även om de inte kommer att bli hantverkare som vuxna. Händerna behöver samla erfarenheter.

Mormors händer- 100 år av samlade erfarenheter

”Händernas erfarenhet är beröring

deras liv bland tingen är mångfaldigt,

fullt av tysta innehåll.

De hör inte men är med i vibrationer.

De ser inte men vet hur det är i mörka källare.

När sammeten skall värderas är de där,

och slipstenen och lieeggen provar de tyst.

De behöver inte låta eggen bita till.

De känner med lätt beröring stålbettets skärpa.

Hur har de hunnit samla alla sina fina erfarenheter

av ull och grus, av fjun och stål,

av glatta ytor och av taggig tistelboll,

av smidig talk och av alla sorters mjöl.

Deras register är oerhört

från glansigt silke till grova säckar,

från sträva filar och rivjärn

till de nyföddas glatta naglar

och beröringsglansen på evighetsblommor.

De lever i känselns land där beröringen är allt

och där beröringens gåta slår sin bro mellan nerv och

själ.

Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.”

Harry Martinsson ur Dikter om ljus och mörker 1971

Så jag fortsätter på samma bana som förra året. Hantverket är i fokus och de mer teoretiska förmågorna välja, motivera, analysera och tolka bortser jag från tills dess att händerna lärt sig samarbeta. Jag kan inte bry mig om att elever gnyr och vill slippa för att deras händer inte kan greppa metallstickorna eller gör ont av att klippa i tyg. De behöver bara öva mer. Jag kan inte heller vända ut och in på mig själv för att hitta saker som tilltalar alla elever eller försöka klura ut vilka just deras favoritfigurer i ett spel är så att de kan få avbilda dem i ett broderi, allt för att locka dem att lära. Däremot måste jag vara noga med att konkretisera precis vad de behöver lära sig och tydliggöra nivån på den kunskap jag förväntar mig att de alla övar tills de behärskar.

Det kan låta hårt och kravfyllt men faktum är att ju tuffare (och tydligare) jag varit i mina förväntningar desto större glädje ser jag hos eleverna. De får möjligheten att lyckas och de känner att de betar av delmål hela tiden. De vill ju bara göra rätt.

Så här ser min planering ut för terminen:

År 7: alla som inte redan har gjort det ska sy en slöjdpåse. Sedan ska alla brodera ett nålbrev. Detta bör, med tanke på att de haft slöjd sedan år 3 inte ta mer än 6 veckor och jag förväntar mig att teknikerna sitter sedan mellanstadiet. Resten av terminen ska vi arbeta med att designa förkläden av återbrukat material så att de har sina egna när det är dags för hemkunskap i år 8. Elever som av någon anledning saknar grundkunskaper måste arbeta mellan lektionerna för att låta händerna öva sig.

År 8: alla elever ska sticka sig en mössa och här har jag inspirerats av ett arbete som kollegan Anne Ömar har gjort under flera år i sin skola, just i år 8. Eleverna ska inspireras av kända konstverk och deras stickade mössor ska likna konstverket de valt. Anne har berättat att eleverna fullständigt älskar projektet och jag hoppas att jag kan presentera det lika inspirerande som hon gör.

Eftersom åttorna i år är elever som stickat räta maskor (boll) i år 7 blir det en naturlig progression att till deras tidigare kunskaper lägga till aviga maskor. Elever som av någon anledning saknar grundkunskaper har i läxa att öva mellan lektionerna för att låta händerna vänja sig vid rörelserna.

När jag presenterade arbetsområdet med att vi nu levlar upp stickningen till nästa nivå bleknade många och de började viska och mumla om att de inte minns något av stickningen i sjuan. Jag ignorerade det och sa att de får en vecka på sig att fräscha upp sina kunskaper, delade ut stickor och garn till alla och med en gång hördes förtjusta rop från salens alla hörn:

Shit, jag minns ju! och Kolla jag kan lägga upp maskor! Vänta så ska jag visa dig!

Många av eleverna vill gärna sy kläder och jag har sagt att när mössan är klar kan de få prova om det finns tillräckligt med tid kvar på terminen. En morot är ju aldrig fel.

År 9: där har kollegan Marika Eriksson och jag sedan tre år ett spännande projekt igång i helklass. Detta kräver ett helt eget blogginlägg, det får jag återkomma till.

Kort sagt- min undervisning planeras inte med elevernas lust i åtanke i första hand utan deras lärandebehov i förhållande till lägsta nivå av förväntad kunskap. Alla ska ha en chans att nå åtminstone E.

Jag är övertygad om att om jag har höga förväntningar på elevernas förmåga att ta till sig lärandeinnehållet så kommer deras lust att skapa av sig själv när de kan släppa fokus på hur de ska använda händerna och känner tilltro till sin egen förmåga. Innan dess är det hårt arbete som gäller och då är det mitt jobb att uppmuntra och peppa på alla sätt jag kan.

Målet är tydligt- vältränade och intelligenta händer!


Eva Söderberg

Legitimerad lärare i slöjd och svenska, och undervisar textilslöjd i grundskolan. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla