Vi måste skärpa oss

En text om det som vi ratar

Jag har en tanke om att alla sjuor i år ska sy sig ett eget personligt förkläde att använda i hemkunskapen i åttan. Jag tänker inte köpa in en meter tyg för detta utan vill arbeta med föremål som gjort sitt i sin nuvarande skepnad och återbruka. Efter en förfrågan i mail till personalen på jobbet om att garderobsrensa och skänka, något som inte riktigt tog fart började jag ringa runt till alla second handbutiker i närområdet. Jag möttes av positiva reaktioner och har efter en månad fått ihop en bra samling rena naturmaterial att förvandla. Material som ratats på grund av några små hål eller fläckar ska nu få nytt liv.

Jag anser mig vara relativt upplyst när det kommer till textilhantering och textil konsumtion. Jag har läst massor, sett mängder med filmer och berättat för barnen i skolan hur knasigt vi beter oss när vi handlar och handlar saker som vi inte behöver. Jag berättar om min mormor som var tonåring under 1920-talet. Hon hade då två klänningar. Två. En vardagsklänning och en "bästesklänning" som bara användes i kyrkan på söndagar och på bröllop och begravningar. Den var av svart ylletyg och hon var så rädd om den. En självklarhet var att inte tvätta kläderna i onödan, i stället fäste hon tygbitar, svettlappar under armarna. Dem tvättade hon ofta. Gick något sönder så lagade och lappade man och man gjorde det noga, man ville inte se ut som en trashank. När kläderna inte gick att laga längre hamnade de inte i soporna utan syddes om, kanske till mindre plagg åt barnen, kanske blev de delar av ett lapptäcke. Det gick nämligen att ta vara på allt för det var tillverkat av linne, bomull eller ull. Rena naturmaterial utan inblandning av plast. Man satte en ära i att vara oklanderligt klädd oavsett hur lite man hade. Textilier var värdefulla och andades status. Detta sätt att tänka följde med henne genom samhällets skiftningar tills hon gick bort 2014.

Dagens textilier är ofta av syntetmaterial, antingen av ren plast eller av uppblandade material och helt ärligt, det går inte att återanvända dem. De blir fula efter många tvättar, de nopprar sig och drar sig. De går förvisso inte att slita ut på samma sätt som ett naturmaterial men, nej det går inte att återanvända. Men de är billiga och vi konsumerar mängder av dessa material. Mängder. Och vi skänker dem i bästa fall, när vi tröttnat. Men var hamnar de egentligen?

I augusti började jag alltså ringa runt till alla second handbutiker i närområdet. Jag undrade vart deras överskott tog vägen, fanns det något som bara skulle slängas? Jag var intresserad av trasiga lakan och påslakan, dukar och gardiner i bomull eller linne? Kanske feltvättade tröjor av 100% ull? Jag fick en inbjudan att själv leta igenom det som var bortsorterat på en second handaffär då personalen som sorterar inte alltid har kunskapen i händerna att känna vilket material produkterna är gjorda av.

Det som slog mig när jag stod där och rotade i sorteringsrummet, faktiskt till den grad att jag blev äcklad, var hur mycket kläder som bara slängs. Det är rena sopor utan någon möjlighet till nytt liv i annan skepnad. Mitt huvud visste ju detta men inte förrän jag stod på sorteringen med två överfulla mjölkvagnar framför mig och rotade genom sopsäck efter sopsäck med saker som var bortsorterade för att de inte gick att sälja gick det upp för mig på riktigt. Mängden textilier jag sorterade var dessutom undanlagda åt mig från den senaste veckans sortering. Alltså en av årets alla veckor. Största delen av allt jag gick igenom var ren acryl, polyester eller uppblandat med plastmaterial och det gjorde ont i mig att rata det men det går faktiskt inte att göra något vettigt med. Det var inte heller några direkt trasiga saker, bara sådant som gått ur modet eller som någon tröttnat på.

Om jag som anser mig vara upplyst i frågan om textilindustrin ändå inte fattat vidden riktigt förrän jag står mitt uppe i skiten, hur ska eleverna förstå genom att jag berättar, vi ser en film eller läser en text? Jag tror att jag måste hitta ett sätt att ta med eleverna till sopberget. Att sy förkläden av lakan räcker inte riktigt.

Regeringen har fattat beslut om de ändrade kursplanerna och den 1 juli 2021 träder de i kraft. Inom kort får vi alltså en lite förändrad kursplanetext att förhålla oss till i slöjdämnet.

Det är väldigt konkret skrivet att vi ska arbeta med hållbar utveckling, och inte bara i slöjdämnet. Efter att snabbt ha skummat igenom övriga ämnens reviderade kursplaner ser jag att biologi, fysik, geografi, hem-och konsumentkunskap, kemi och samhällskunskap också har orden hållbar utveckling inskrivna, i olika stor omfattning. Om det innebär en förändring från övriga ämnens tidigare kursplaner har jag inte tagit mig tid att jämföra. Jag ser bara att när det kommer till slöjdämnet är hållbar utveckling tydligare framskrivet. Oavsett tänker jag att vi borde göra gemensam sak så att eleverna får en bredare bild.

Jag funderar på vad i min egen undervisning som krävs för att på riktigt arbeta för en förstärkt syn på hållbar utveckling inom ämnet. Bara genom att ta en titt i skåpen i salen, samt på de beställningar vi gör varje termin inser jag att något måste göras. Vi har inte några miljömärkta textilier. Jag kan inte heller svara eleverna på hur tillverkningen gått till eller varifrån materialet kommer. Det är ett bekymmer att vi på grund av regler om upphandling endast har ett ställe att köpa textila material från och dessutom en begränsning i budget. Hållbart tillverkade textilier har sitt pris. Men vi har det vi har, både i budget och i skåp. Och kanske ska vi inte köpa så mycket mer? Kanske behöver vi lägga tid på att ta oss utanför skolans väggar och söka samarbeten med organisationer som på något sätt arbetar med hållbara material. På riktigt.

Ytterligare en sak som vi behöver lägga stort fokus på är elevernas hantverksförmåga och materialkunskaper. Om eleverna på högstadiet ska reparera och vårda material och föremål som det tydligt står inskrivet i våra styrdokument att de ska, behöver de ha relativt djupa material- och hantverkskunskaper med sig redan från mellanstadiet. Det duger inte att på högstadiet börja lära sig hantera nål och tråd på ett sätt som knappt ger acceptabla lagningar för vad är poängen med att laga och reparera när det inte blir korrekt gjort? Jag är övertygad om att vi i allt större grad måste lägga mer tid till att öva upp hantverkskunskaperna, förståelsen för olika material samt hur en produkt är tillverkad för att förstå hur den ska lagas, eller för den delen återanvändas. Vi måste prioritera praktik framför teori i ett ämne som är så praktiskt som slöjdämnet. Tiden i salen är knapp och behövs för att hinna öva upp kunskaper i ovana händer.


Eva Söderberg

Legitimerad lärare i slöjd och svenska, och undervisar textilslöjd i grundskolan. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla