Hälsningar från handarbetslärarinnan

Om ordens betydelse

Att ord både innebär kunskap och makt vet vi ju. Ord kan även definiera vem vi är och hur vi blir uppfattade och i det här inlägget snöar jag in lite grann på titlar.

Publicerad Av

En krispigt solig fredag var jag hos en god vän och åt lunch. Eftersom det är som det är just nu med smittspridning och det är viktigt att hålla avstånd ses vi utomhus på denna fina innergård. Samtalet rör sig som alltid kring slöjd eftersom vi båda har det som gemensamt intresse.

Plötsligt säger Ann att hon funderat över det där med titlar, när hon utbildade sig var det till handarbetslärarinna men kom senare att arbeta som textillärare. Själv försöker jag nog kalla mig för slöjdlärare fast jag ofta känner att jag måste förtydliga, jag är ju textilslöjdslärare.

När titlar som syfröken kommer upp i forum på sociala medier går det höga vågor, det verkar nästan vara som att bli utsatt för en grov kränkning att få det epitetet och jag funderar på om jag själv kallats det. Någon gång måste det ju ha hänt men det har antagligen inte känts tillräckligt viktigt för det har liksom inte fastnat. Och vad är det som är så fruktansvärt med det ordet egentligen? Alltså jag är ingen fröken, jag är ju gift men det kan ju inte alla veta. Och att vi inte alltid syr i salen, det fattar väl alla ändå?

Min mormor handarbetade alltid, det var uttrycket hon själv använde och det kunde innefatta allt från att sticka och brodera till att sy gardiner. Morfar, han var i verkstaden och snickrade. Ibland svarvade han eller gjöt. Vi sa aldrig att han handarbetade men visst arbetade han med sina händer det var ju till och med var hans yrke, murare. Jag skulle kanske kunna säga att vi handarbetar i min sal som har textil inriktning men är det lika naturligt att uttrycka sig så om mina kollegors sal med trä och metallinriktning, handarbetar de? Skulle inte tro det. Lik förbaskat är ju händernas arbete i fokus i lika stor utsträckning i båda salarna.

När jag handarbetar så använder jag aldrig ordet handarbeta utan jag definierar i stället tekniken, vad det är jag arbetar med. Jag stickar en tröja, kanske smider jag i silver eller spinner ull. Men jag har aldrig handarbetat och jag undrar varför det är så här. Kanske har ordet gått ur modet och om jag skulle använda det så är jag rädd att jag att jag direkt skulle bli en gammal gumma som sitter och fördriver tiden. Det retar mig lite att jag tänker så.

När Maria Nordenfelt och Hulda Lundin i slutet på 1800-talet bröt normen för tiden och startade sina seminarier, handarbetsseminarier tog de för sig i en mansdominerad värld. Detta var i en tid då många kvinnor, utan titel och med sämre lön än männen fick sköta både hem och barn samtidigt som de i sina hem producerade åt textilindustrin som växte fram. Deras sämre lön motiverades med att männen ju hade ansvar för att försörja en familj. Kvinnornas arbete räknades bara som bidrag till försörjningen. Maria Nordenfelt och Hulda Lundin kämpade samtidigt som suffragetterna och ville hävda sin rätt i ett jämlikt samhälle. De var lärarinnor.

På Marias och Huldas tid fanns ju även titlar i feminin form som professorska och doktorinna men det var ju något man använde för att visa att man gift sig med en professor eller en doktor, statusen låg inte i att man själv som kvinna förvärvsarbetade utan bedriften att ha blivit gift med "rätt" man. Idag är vi alla som arbetar i skolan, kvinnor som män, lärare med den maskulina formen som titel. Det ser ju ut såhär inom andra yrken också, titlar med maskulin form används oavsett vilket kön den som utövar yrket har och vad jag kan komma på är det bara sjuksköterska som gått åt andra hållet. Min svåger titulerar sig sjuksköterska som om det vore det naturligaste i världen, och det borde det ju vara. Egentligen.

Förändras synen på mig som yrkesperson till det bättre eller det sämre om jag skulle titulera mig handarbetslärarinna? Jag arbetar ju med att undervisa händer i händers arbete och jag är ju kvinna. Lärarinnan var en en kvinna som gick mot strömmen, skaffade sig ett yrke och fick en yrkestitel att visa upp. En välutbildad kvinna. Power liksom. Har denna anpassning till en maskulin form av ordet skapat ett mer jämlikt samhälle eller bidrar jag omedvetet till att förstärka en norm när jag titulerar mig lärare?

Vem är du? Hur är du bekväm med att titulera dig?


Eva Söderberg

Legitimerad lärare i slöjd och svenska, och undervisar textilslöjd i grundskolan. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla