Kompetensutveckling

Hur ska den se ut för att göra nytta och tillföra kunskap som är användbar under en längre tid?

Jag har börjat tänka att jag har behov av olika sorters kompetensutveckling. Den ena är att själv få tid att prova att lära något nytt med händerna och den andra sortens fortbildning är den som lyfter oss ett steg högre tillsammans.

Under alla år jag jobbat som lärare har frågan om kompetensutveckling varit på tapeten bland lärare oavsett vilket ämne det gällt. Så gott som alla verkar vara missnöjda med att det aldrig satsas på ämnesutveckling, att tiden fylls med gemensamma och övergripande utbildningar. Likabehandling, första hjälpen och sådant behöver förstås alla duschas med, men det har varit lyft hit och lyft dit genom åren och det har liksom aldrig lyft det jag arbetar med i slöjden. Jag har alltid känt mig splittrad och frustrerad över att sitta tillsammans med hela kollegiet när jag där och då bara känt behov av att få egen ämnesfortbildning och att inom slöjdämnet ses och få tid att prata med kollegor om den dagliga verksamheten.

Numera ser jag det som att jag faktiskt fortbildar mig varje gång jag kopplar av med hantverk på hemmaplan, särskilt när jag utmanar mig med nya saker. Under julledigheten föregående läsår ägnade jag orimligt många timmar åt att lära mig ett nytt hantverk, att spinna garn på spinnrock. Jag hann fundera en hel del medan jag satt och kämpade med att förstå hur händerna skulle bete sig för att det inte skulle bli stora klumpar av hoptovad ull ena minuten för att sedan bli garn tunt som ett hårstrå. Precis när jag kände att jag var drottningen av ullfiber slets garnet av och jag fick börja om igen.

Jag kommer nog aldrig någonsin att undervisa elever i grundskolan att spinna på spinnrock men medan jag satt där timme in och timme ut hann jag fundera en hel del på hur det är att vara elev, och då blir plötsligt mitt eget lärande till kompetensutveckling inom mitt ämne. Jag får på riktigt prova hur det känns fullständigt hopplöst och omöjligt emellanåt och hur hoppfull man blir när man gör minsta lilla framsteg. Hur viktigt det är att få prova själv och hur viktiga alla timmar av övning är för att händerna ska begripa hur de ska röra sig, hur hårt eller hur försiktigt som är precis lagom. Att försätta sig i en situation där man är fullständigt novis är så nyttigt för det är utan tvekan precis så de flesta av våra elever känner sig när jag stegar in i salen och käckt tillkännager att:

- Nu är det dags att lära sig att sticka!

Jag får möta mig själv och fundera över vad jag själv behöver och hur jag vill bli bemött som elev eller nybörjare och jag är övertygad om att jag blir en bättre lärare just på grund av detta, det blir mer än att bara lära mig ett hantverk för egen del, det blir nödvändig kompetensutveckling för mig i mitt yrke som slöjdlärare.

De senaste åren har jag tagit saken i egna händer och efter arbetstid på olika sätt anordnat träffar för slöjdlärare i området Västra Götaland. Det har slagit mig vilken enorm kunskap vi besitter tillsammans, så mycket erfarenhet och klokskap. Varje gång ett gäng slöjdlärare möts så startar en diskussion kring best practice i att undervisa ett visst hantverk eller frågor kring planering och bedömning. Allt medan händerna sysslar med något praktiskt. Det enda som saknas vi de tillfällena är en systematik, ett gemensamt professionellt språk och att det fortsätter efter samtalen, tar vägen ut i våra respektive salar. Det har varit en pusselbit som saknats.

Jag har börjat tänka att jag har behov av olika sorters kompetensutveckling. Den ena är att själv få tid att prova att lära något nytt med händerna för att inte glömma hur det känns när händerna inte kan. Den andra sortens fortbildning är den som lyfter oss ett steg högre tillsammans, för våra elevers bästa lärande. Att mötas och strukturerat få diskutera undervisning inom det egna ämnet känns som en ovanlig lyx när man saknar eller har väldigt få ämneskollegor på en skola.

Jag arbetar i en kommun där vi alldeles precis den här terminen har fått den lyxen.

Sedan terminsstart arbetar Partilles slöjdkollegie (mestadels anställda inom 7-9) med ämnesdidaktiskt kollegium, förkortat ÄDK länk till annan webbplats På hemsidan beskriver man arbetet såhär:

Ämnesdidaktiskt Kollegium är ett arrangemang som syftar till att skapa en hållbar kultur där lärare kontinuerligt utvecklar sin dagliga undervisning tillsammans. Ämnesdidaktiskt Kollegium är utvecklat tillsammans med forskare på Göteborgs Universitet. Learning studylänk till annan webbplats, Variationsteorinlänk till annan webbplats och Teachers Research Groups är de tre bärande delarna i Ämnesdidaktiskt kollegium. Dessa delar har visat sig ge goda effekter på kvalitativ skolutveckling, kollegialt lärande och elevers lärande.

ÄDK är inte något bara vi slöjdlärare gör utan målet är att alla ämneslärare ska arbeta med det, anpassat utifrån de behov lärare själva ser.

Jag och min kollega i hårda material utbildas att handleda arbetet med våra kollegor vid åtta heldagstillfällen under läsåret. Samtidigt har vi också rollen som deltagare i de träffar vi har tillsammans med våra slöjdkollegor. Vi träffas mellan 15 och 16.30 tre av fyra torsdagar varje månad. Under hela året.

Vi hjälps åt att definiera delar i vår undervisning som det visar sig att våra elever har svårt för att lära sig. Vi gör sedan undersökningar på olika sätt bland våra elever (exempelvis exit-tickets eller observationer i undervisningen) för att se om våra antaganden verkligen stämmer. Vi sorterar och kategoriserar de svar vi får från eleverna och utifrån de kritiska aspekter vi hittar designar vi med stöd i variationsteorin undervisningstillfällen som vi sedan testar och utvärderar tillsammans.

Vi är precis i starten och eftersom vi är en ganska stor grupp lärare både med trä och metall och med textil inriktning har vi den här första perioden delat upp oss i varsitt lärandemål. Kanske fortsätter vi så, kanske gör vi lärandemål ihop när vi hittar gemensamma framöver. Textilgruppen har inriktat sig på att fästa tråden som första lärandemål och trä och metallgruppen har valt att mäta. När vi känner oss klara med våra första lärandemål letar vi efter nya och så fortsätter arbetet.

I Partille, precis som i några andra städer i Sverige har man alltså från utbildningsförvaltningens håll valt att satsa på en bred kompetensutveckling för alla lärare. Man vill skapa förutsättningar för att systematiskt och kollegialt utveckla undervisningen då det är just undervisningen som har den främsta påverkan på elevernas lärande. Satsningen på ÄDK har även ett annat syfte, om jag som lärare trivs och ges möjlighet att utvecklas inom mitt uppdrag ökar också chanserna att jag vill stanna kvar på samma arbetsplats, något som även det är gynnsamt för eleverna. Klokt tycker jag, det räcker inte att locka till sig lärare enbart med löfte om höga löner längre. Det måste kännas hållbart och utvecklande all den tid man spenderar på sitt arbete också.

Såväl förvaltning som rektorer är helt eniga i att hålla i och hålla ut i arbetet med ÄDK, det är inget lyft eller annan tillfällig insats. Normalläget verkar vara att man arbetar inom ÄDK i ämnesgrupper på respektive skola men rektorerna för år 7-9 har för att lyfta ensamlärarna (de som har inga eller väldigt få kollegor på den egna enheten) samordnat schema och arbetstid så att det blir möjligt att mötas samma tid varje vecka över hela året. När jag pratade med min rektor om det här menade hon att syftet med arbetet är att alla lärare i skolan ska få ett gemensamt professionellt språk och att arbetet med att utbilda alla ämneslärare en viktig satsning. Detta är något jag uppskattar lite extra mycket då jag som slöjdlärare ofta känt att teoretiska ämnen är de som prioriterats när det kommer till att utveckla ämneskompetensen.

Vi är ännu bara i starten av vårt arbete tillsammans och jag vet att flera andra kommuner i landet kommit längre i sitt arbete med ÄDK och därför säkert har djupare insikter i vad det hela innebär, men jag känner redan att det ger väldigt mycket. Det känns som om vi har påbörjat en spännande och lärorik resa i vårt slöjdlärargäng när vi nu i slutet av arbetet med vårt första lärandemål redovisat våra olika lektionstillfällen, något som innebar en skatt av lektionsupplägg och infallsvinklar att prova i den egna undervisningen.

Som ämneslärargrupp ges man möjlighet att äga sitt arbete och sin fortbildning inom ramen för ÄDK och därför finns en frihet att utforma innehåll och använda given ÄDK-tid så att det verkligen blir det vi behöver utveckla inom vår profession för våra elevers bästa lärande. Vi har fortfarande rutiner och ramar som behöver falla på plats för att arbetet ska bli det bästa för just vår lilla grupp men det här är precis den fortbildning jag känner att jag saknat- att i lugn och ro, tillsammans med kloka kollegor som förstår sammanhanget få hjälpas åt att skapa en hållbar undervisning. På arbetstid.


Eva Söderberg

Legitimerad lärare i slöjd och svenska, och undervisar textilslöjd i grundskolan. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla