När Tystnaden talar

Intresseföreningen för ämneslärare

Idag är det Martin Luther King-dagen och mina tankar går då till den gången, för länge sedan, då jag besökte hans grav. Ett minne som lever kvar hos mig, och som jag ibland försöker förmedla till elever, är minnet av Tystnaden och Sorgen som var så påtagliga.

Publicerad Av

Besöket inträffade sommaren 1999 och jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av det men jag minns att två saker överraskade mig: storleken och tystnaden. För det första var inte gravplatsen så mycket en grav som den var ett tempel, byggt i morisk stil. Pampigt värre och detta säger såklart mycket om mannen (och symbolen) som ligger begravd där. Det andra var den totala, tryckande tystnaden. Där var fullt av folk men alla som gick förbi kistan var tysta. Sorgen och storheten vid den platsen berättade mer för mig om rasismen i USA än någon bok någonsin kunnat göra.

När man undervisar i SO-ämnen (och kanske även andra ämnen?) finns det ett stort behov av att levandegöra saker. Detta gäller både händelser, historiska personer och större och svårare saker, som till exempel rasism. Att då och då kunna lyfta något ur läroboken och göra detta till något av kött, blod och känslor är mycket värdefullt och när jag har möjlighet, använder jag mig av foton och berättelser från forntida semesterresor för att åstadkomma detta. Jag beskriver gärna just Tystnaden i Atlanta för eleverna, så radhusungarna ska få en fördjupad förståelse för vilken slags rasism som finns i USA och vilken symbolstatus den person de annars mest rör ihop med sin 1500-talsnamne faktiskt har.
Annat jag använt har varit känslan av att sitta vid Vietnam Memorial (“Vietnammuren”) i Washington och se en gammal man gråta med handen på ett av namnen, mitt besök i Capitolium (före 9/11) och om den gången jag klappade på en romersk akvedukt (i Istanbul) och liksom kände hur massiv den var. Varenda sten kändes som ett livsöde.

Jag vet att kolleger använder liknande upplevelser ur sina liv för att dramatisera och levandegöra Första världskrigets slagfält i Frankrike (vill gärna besöka!), Auschwitz (aldrig varit) och Riksdagen (nope, inte där heller). När vi är som bäst, är vi nog mer skalder och skådespelare än vi riktigt vill erkänna, gömda under våra lager av akademisk manchester.

I diskussionerna om den knappa eller icke-existerande ämnesspecifika fortbildningen, skulle jag jämte behoven av utveckling och uppdatering vilja slänga in följande: behovet av att uppleva. I takt med att skolorganisationerna slimmats allt mer, har möjligheterna att resa och uppleva det vi undervisar om blivit allt mindre. Det finns EU-projekt man kan ansöka om och förhoppningsvis finns det då möjlighet att använda betald arbetstid åt de omfattande ansökningar och möten dessa kräver.

…men förmodligen inte. Jag har också hört mycket gott om Riksdagens utbildningsdagar för lärare men bor man i Skåne måste ens rektor betala resa och boende och då är det svårt att få till det. Istället använder vi oss av våra semesterbilder och våra semesterupplevelser för att, då och då, lyfta stoffet ur läroboken och göra det så där akut och obehagligt närvarande i klassrummet.

Foto: Fredrik Andersson


Fredrik Andersson

Gymnasielärare i högstadiet som undervisar i samhällskunskap, historia, geografi och religion. Förbundsstyrelseledamot och sammankallande för intresseföreningen för ämneslärare.

Mejla