Att landa i en yrkesroll

För några dagar sedan lämnade jag en fantastisk högstadieskola i en kranskommun till Göteborg efter min allra sista VFU under utbildningen. 8 fantastiska veckor är till ända, och nu är det dags att återvända till högskolan igen för en kurs i vetenskaplig skrivande och sedan examensarbetet.

Publicerad Av

Det är allt, sen är det klart. Så egentligen är min skolning in i yrket som studie- och yrkesvägledare färdig nu. Allt som återstår är det akademiska.

Det är därför väldigt skönt att kunna skriva följande: Jag har landat i min yrkesroll. Jag känner mig på många sätt fullständigt förberedd för att börja mitt yrkesliv som vägledare. Självklart finns det mycket kvar att lära, men jag känner att jag landat i själva professionen.

Jag har de senaste två och ett halvt åren ätit, sovit, levt och andats studie- och yrkesvägledningens historia, teori och praktik. Jag har gått ”all in”. Jag har själv upplevt hur studie- och yrkesvägledning, rätt utfört, kan skapa fantastiska effekter hos såväl individer som grupper. Ett riktigt bra väglednings-, coaching- eller motiverande samtal kan öppna upp nya nivåer inom människor. Det är otroligt häftigt. Vägledning kan vara många saker. Det kan exempelvis vara en nyckel till nya och större drömmar, en spark i baken för den som behöver eller ett instrument som bringar insikt kring vad en individ verkligen vill, men inte vågar.

För mig är vägledaren alltid den sökandes ”advokat”. Vår roll är att tro på dem som kanske inte alltid tror på sig själva. Vår roll är också att tro att andra människor är kapabla, vi måste i vår yrkesroll våga utmana och kräva att den sökande tar eget ansvar för sin egen framtid. Det är en komplex och spännande yrkesroll.

En del i att landa i yrkesrollen, i professionen, är att se de utmaningar vi har som kår. Det finns mycket vi behöver göra, mycket som behöver bli bättre. För de sökandes skull. Vi behöver bli bättre på att samarbeta med övrig personal i skolan. Vi behöver bli mer synliga. Vi behöver kräva större anställningsgrad i förhållande till det elevantal vi har att hantera. Vi behöver bli bättre på att hålla fast i våra samtalsmetodiska färdigheter; inte glömma ramar, syfte, samtalets olika steg och så vidare. Vi behöver informera mindre och vägleda mer.

Men framför allt. Vi behöver bli bättre på att tro mer på oss själva. Vi måste stå upp för våra kompetenser, för vår profession och för den nytta vi gör för de sökande.

Jag kan börja.

Jag heter Glenn, jag är vägledare och jag är stolt över det. Jag tror på mina kompetenser och på att jag behövs. Jag kan skapa drömmar och motivation. Jag är viktig.

Jag tror på mig själv, och jag tror på oss som yrkeskår!


Glenn Castenbladh Rafors

Studie- och yrkesvägledare

Mejla