Terminsplaneringens vara eller icke vara?

  • Konsten att skapa struktur utan detaljerad veckoplanering

Förra läsåret kom en lärarstudent till mig och undrade om jag kunde dela med mig av några terminsplaneringar till en uppgift de hade på högskolan. Jag började genast bläddra bland mappar och sparat material medan studenten snällt väntade. Flera olika filer öppnades och ju fler planeringar som öppnades, desto rödare blev jag i ansiktet.

Publicerad Av

Ganska snart stod det klart för mig att de planeringar som fanns sparade i regel var antingen väldigt övergripande eller hade flera luckor. Detta föranledde en lång diskussion om terminsplaneringens funktion och syfte. Jag blev tvungen att rannsaka mig själv och tänka efter hur jag faktiskt arbetar. Trots allt upplever jag att det finns en tydlig struktur i mitt arbete och eleverna klagar sällan på att de saknar struktur och överblick.

Jag kom snart fram till att jag vid varje läsårsstart hade goda ambitioner och mål att sätta upp en planering över kommande terminer – därav existensen av planeringsdokument. Varje år sneglar jag avundsjukt på mina kollegor i matematik där de i princip har lektion för lektion planerad. Varför gjorde inte jag så? Här fick jag konstatera att jag ställs inför ett val: Tydlig terminsplanering eller flexibilitet och elevinflytande?

Att grovplanera innan kursens början är ett måste, jag vill inte stå i maj och konstatera att vi bara nått fram till industrialiseringen i historieundervisningen. Men att kontinuerligt se över planeringen, ibland stanna upp i undervisningen och tillsammans med eleverna se över de kommande veckorna har visat sig vara ett vinnande koncept. Här ges utrymme att anpassa sig efter elevernas arbetsbelastning, schemabrytande aktiviteter, tidigare- eller senarelägga examinationer utefter elevernas progression i kunskapsutvecklingen och låta eleverna ha inflytande över undervisningens utformning.

Att i denna situation ha en detaljerad veckoplanering kommer skapa en konflikt med ambitionen att vara flexibel och anpassa undervisningen efter gruppens förutsättningar. Jag upplever mindre stress eftersom jag inte behöver brottas med problematik som skulle uppstått då jag inte hunnit med uppsatt timplanering. Även om en del elever hade känt sig tryggare med en detaljerad planering tror jag att flertalet ändå uppskattar flexibiliteten. Denna ”dynamiska terminsplanering” är såklart svår att tillämpa i alla ämnen och sammanhang, speciellt när man ska lyfta in faktorer som nationella prov eller ämnesövergripande samarbeten. Vinsterna är dock många: flexibilitet, elevinflytande och mindre stress!


Johan van der Levin

Förstelärare i historia, samhällskunskap och geografi på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla