Ämnesdidaktisk verktygslåda

för extra anpassningar

Utifrån bildämnets kursplan som berör perception, kognition, semantik och narration så behöver vi bildlärare få kunskap om nya forskningsrön som vi sedan kan omformulera ämnesdidaktiskt. Det är frustrerande att det inte går att hitta ämnesdidaktiskt anpassad kunskap om kompenserande pedagogik.

Publicerad Av

Jag försöker designa och anpassa undervisningen för 350 elever, så att mötet med bildundervisningen blir så bra och utvecklande som möjligt för alla, men ofta känns det som jag trollar med knäna och famlar i mörkret och inte räcker till. Jag undervisar åk 6-9 nästan enbart i helklass. Jag ska ha allas anpassningar i mitt huvud. Elever som i andra sammanhang har undervisning i mindre sammanhang eller har en resursperson, ofta med olika NPF-diagnoser, när de kommer till bildsalen händer något. Det är som om deras funktionshinder helt plötsligt förväntas vara bortblåsta och samtidigt förväntas vi bildlärare vara flexibla bläckfiskar med stora verktygslådor att kompensera eleverna med. Många bildlärare vittnar om detta.

För en tid sedan blev jag intervjuad av en student som skriver sitt examensarbete om extra anpassningar i bildämnet. Jag blev medveten om att jag trots allt har byggt upp en erfarenhetsmässig verktygslåda hur jag med flexibilitet och olika kreativa lösningar agerar i olika skolsituationer. Lite om detta med anpassningar skrev jag förut om här.

Intervjun väckte återigen viljan att veta mer ämnesdidaktiskt om hur jag som bildlärare kan kompensera NPF svårigheter i förhållande till bildämnets syfte och mål. Men det är väldigt frustrerande att inte någonstans hittar jag information som är ämnesdidaktiskt anpassad. Det ska bli väldigt intressant att läsa examensarbetet när studenten är klar. Det här är verkligen ett forskningsområde som behövs och återigen en infallsvinkel för ett ämnesnätverk.

SPSM

På Specialpedagogiska skolmyndigheten försöker jag göra sökningar som har med bildundervisningen att göra. Här finns en kring motoriklänk till annan webbplats.
Svaret var: "Som tur är finns många digitala möjligheter som ger utlopp för kreativitet." Vidare gavs tre länkar till digitala appar, en styluspenna och en 3d-skrivare.

Är verkligen digitalt den enda möjligheten? För mig är svaret väldigt avfärdande och otillfredsställande. Detta svar är inte skrivet utifrån bildämnets kursplan och ger ytterst dålig hjälp vad gäller motorik – att rita på datorn med en ritpenna/ritplatta - på vilket sätt används inte finmotoriken där? Behovet av öga hand koordinationen består, eller är det så att hålla i en mus är mer motiverande för dagens barn som kanske spelar mycket och därför har tränat upp motoriken just när det gäller datormus-kontroll? Att göra en 3-d konstruktion kräver spatial förmåga. Den föregår ju det att skriva ut sin skapelse. Hm, jag hade blivit mer tillfreds ifall man från SPSM tryckte på att eleven bara behöver skapa bilder med olika material och redskap och kanske kan välja bort sådana som försvårar för en med dålig motorisk kontroll. Kanske att man kan jobba med större papper – grövre kritor och uttryck. Inom andra områden som synnedsättning finns bättre råd att få. Hur språkstörningar kan tas hänsyn till specifikt för bildundervisningen hittar jag heller inget om.

Ska vi ens öva motoriken i bildämnet?

Här skriver Linda Jensen en tänkvärd artikellänk till annan webbplats om bl.a automatiserade färdigheter som t.ex handstilen och att vi som lärare behöver fundera på vad det är eleven ska öva på: ”Antingen är det ett skolämne eller så är det motorik. Det är inte rättvist om alla i klassen ska öva på en sak, medan den med funktionsnedsättning ska öva på två.”

Men bildämnet har ju det att vi ska öva eleverna i att berätta i olika material och med olika redskap. Till viss del kan vi utforma undervisningen så att elever kan välja olika material och redskap, men hur långt ska vi gå runt problemen. Eller ska man kanske öva motorik och öga/hand just i bildundervisningen som ett mål i sig?

Penntrycket

Vi bildlärare ser ofta elever som har olika penngrepp och som trycker hårt när de skriver och tecknar. Flera elever har blivit hjälpta av att jag tecknar en gråskala med blyerts där jag trycker hårt och sedan släpper trycket mer och mer. Därefter har jag bett eleven jämföra vart i skalan deras linjer är. Eleven har ”fått i läxa” eller blivit uppmanade på bildlektionerna att göra denna gråskala för sig själv över en period och för många elever fungerar det som ett sätt att bli medveten om hur hårt man trycker och till att justera skissteknik eller handstil.

Öga hand problematik

En annan sak jag har tänkt på är att få handen att göra det ögat vill. Här har vi enlinjeteckningen som är ett bra sätt att öva upp öga hand koordinationen. Andra sätt är att klippa med sax istället för att teckna eller jobba med collage. Sedan har vi det att tillåta kalkering med ljusbordets hjälp i bildsalen som en normal arbetsprocess. Med det kan man spegelvända, flytta runt på nästa Undervisningpapper och med en kopiator kan man förstora och förminska också.

”Speglingsleken”

I matematikundervisningen så finns traditionellt övningar i att rita andra halvan av en bild från förskolan och uppåt. Detta är också något som man ibland gör på bildlektionerna. Det finns många exempel på finmotoriska övningar som dessalänk till annan webbplats
Speglingsleken lärde jag känna via Levande verkstad, men kom senare i kontakt med den via amerikanska lärare. Den funkar att göra i par, men också gruppvis där var och en i gruppen börjar på en bild och skickar vidare sitt papper till grannen runt bordet.
Här är en liten film för att exemplifiera.


Det är en övning där det växer fram en bild och eleverna samspelar fint med varandra. Övningen går att variera som exemplet i filmen, med tryckfärg på tyg till slöjdprodukter eller på papper till grafiska produkter. Kanske gör man leken till en pensel- och målningsövning. Läraren eller eleverna kan bestämma ett tema för motiven eller låta det vara en överraskning som vi i familjen gjorde i min film. Deltagarna riskerar inte så mycket i deltagandet – man övar spegling, men fantasin och svårighetsgraden går att variera, hela familjen och en heterogen klass kan jobba tillsammans.

Dubbelteckning

Ett annat sätt är att göra ”doubledoodles” – som jag på eget bevåg döpt till dubbelteckning. Tänk vad mycket enklare det ibland kan vara att forma något när man tar båda sina händer till hjälp istället för att försöka få till symmetri med enbart sin dominanta hand. Den här metoden kan ju vara värd att prova i flera sammanhang, som inledning till olika bilduppgifter. En del elever har svårt teckna av olika anledningar, om det är att penntrycket är för hårt, att det är för svårt att sudda ut det som blir fel, högt ställda krav på att man redan ska kunna, okunskap om hur man skissar. Symmetri är ofta förekommande när man ska uttrycka sig med bilder och dubbelteckning eller double doodling kan vara ett sätt att komma runt besvärligheter.

 
Metoden kallas tydligen också för bilateral teckning och har använts som uppvärmning för att komma igång, åtminstone sen 50-talet. Att använda hela armen när man tecknar, målar eller gör kalligrafi är något som jag fick lära mig under min utbildning för att få till mer precisa finmotoriska rörelser.

Vetenskapligt belagd eller beprövad erfarenhet?

Eftersom jag är nyfiken på vart dubbelteckningen eller double doodle metoden kommer ifrån så gjorde jag lite research och hittade den här artikelnlänk till annan webbplats och den här.länk till annan webbplats Dessa innehåller lite ”magi och hokuspokus övertro” så jag googlar kritik av educational kinesiology eller braingym-hjärngympaövningar och hittar denna artikellänk till annan webbplats.
Det här med att grovmotorik och finmotorik hänger ihop och att använda rörelse för att skapa bättre inlärning är ju mycket populärt idag i skolvärlden. Många föräldrar och lärare ser förbättringar för elever, medan de rön jag läser från forskare avfärdar att samband finns. Kanske kan vi i alla fall fortsätta använda dubbelteckningen som ett sätt att få igång elever som fastnar i olika moment i bildundervisningen utan att läsa in för mycket neuromytologi i det.

Som avslutning är vi bildlärare i behov av att veta nya forskningsrön som vi kan omformulera ämnesdidaktiskt. Är det någon därute som kan tipsa om specifik kunskap som går att använda så är det mycket välkommet. Det är ibland svårt hitta vad som kan fungera i ämnet utifrån generella riktlinjer, men det är en start.
Det finns två studiepaket från SPSM som är väl värda att studera.
https://www.spsm.se/stodmaterial-extra-anpassningar/start/
länk till annan webbplats
https://www.spsm.se/studiepaket-npf/länk till annan webbplats


Kristina Rilbe

Bildlärare samt behörig i textilslöjd, VFU-handledare. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla