Tankar om valfrihetens paradox

Vi lever i en tid av ökad individualisering, som hänger samman med den ökade differentieringen av samhället. Individualiseringen ger människor en större frihet att utforma sina liv som de själva vill, men ställer samtidigt krav på att individen ska göra det bästa möjliga i förvaltandet av denna frihet. Möjligheterna att förverkliga sig själv är i dag större än någonsin tidigare. Ändå verkar förmågan att hantera dessa möjligheter inte ha utvecklats i samma takt som själva möjligheterna.

Publicerad Av

Den amerikanske psykologen Barry Schwartz talar om västvärldens doktrin. Om vi vill maximera medborgarnas välfärd, så uppnår vi det genom att maximera individens frihet. Skälet är att frihet i sig själv är något gott, värdefullt och meningsfullt för människan. Frihet ger oss möjlighet att fatta våra egna beslut. Vägen dit går via utökade valmöjligheter. Ju fler valmöjligheter, desto mer frihet. Desto mer frihet, desto mer välfärd.

Alla dessa val har dock två negativa effekter på människan. Det ena är att det paradoxalt nog leder till förlamning i stället för befrielse. När det finns så många alternativ blir det vanskligt att fatta beslut. Det andra är att när vi kommer över förlamningen och fattar ett beslut, så är vi mindre nöjda med det resultatet än vad vi skulle ha varit om alternativen varit färre. Om man inte är riktigt nöjd med det val man gjort, är det lätt att intala sig att något av alternativen hade varit bättre. Den föreställningen får en del att ångra sitt beslut. Ångern minskar dessutom tillfredsställelsen med de beslut som varit bra. När alternativen är många är det lättare att känna missnöje med allt som inte är optimalt med det val man har gjort. Vår tids ständiga jakt på det maximala!

Utan tvekan så är viss valfrihet bättre än ingen valfrihet. Men det betyder inte att fler valmöjligheter är bättre än färre. Det finns en magisk gräns, men var den går vet ingen. Däremot har vi nog för länge sedan passerat den, där ökade valmöjligheter ökar vår välfärd.

Jag funderar över detta i relation till den studie- och yrkesvägledning vi bedriver, till ett studie- och yrkesval som blivit alltmer komplext. Förutom val av program/utbildning ska det väljas inriktning och fördjupning (läs gymnasiet). Valet av skola är ibland viktigare än valet av program. Olika skolor profilerar sig och lanserar sina varumärken genom att framhålla än det en än det andra: ”eleven i centrum”, ”träning för verkligheten”, ”kreativ studiemiljö”, personligt engagemang”, ”vi ger mer” etc. etc. Allt detta föder och göder jakten på det optimala. Vad händer när ångern eller den uteblivna tillfredsställelsen infinner sig? Dessa ”vandrare” mellan olika program och skolor, de återkommande bytena, är inte de ett resultat av just detta? Missnöjet, då det man valt inte är optimalt och en föreställning om att hur bra alternativen i stället skulle kunna vara.

Att för egen del (med de hinder som finns) få välja utbildning och yrke är något gott och värdefullt. Att ha inflytande över hur mitt liv ska utformas och vad det ska fyllas med. Men frågan är om all denna mängd av olika valalternativ bidrar till ett större inflytande över hur mitt liv ska se ut. Risken är nog snarare att den frustration, osäkerhet och det missnöje som skapas tar udden av det verkliga valet och i stället invaggar oss i en illusion av valfrihet.


Lena Hartvigsson

Studie- och yrkesvägledare

Mejla