Kemi för realskolan

Några nedslag i kemiundervisningens historia.

Av olika anledningar kom jag över en gammal lärobok i kemi från 1949 för realskolan. Jag läste den, och det visar sig förstås att mycket har förändrats. Men en del av undervisningen ser sig ganska lik ut också, drygt 70 år senare!

Publicerad Av

Realskolan motsvarade ungefär dagens högstadium, i alla fall när det gäller elevernas ålder. En viktig skillnad var dock att det var långt ifrån alla ungar som gick i realskolan och tog realexamen. Realskolan var en frivillig skolform som bland annat gav behörighet att söka högre skolformer, till exempel handelsskola eller gymnasium.

Det första som slår en vid genomläsning är förstås språket. Såhär inleds kapitel 2, ”Luft, vatten, oxider”: ”Järn i finfördelad form, stålull eller järnpulver, som upphettas i luft, tänder sig och brinner, ehuru utan låga.” På ett annat står det om syre att ”de ädla metallernas oxider sönderfaller sålunda vid upphettning i metall och syre. Ett bekvämt sätt att framställa syre är att begjuta en blandning av två oxider, bariumperoxid och mangandioxid med utspädd saltsyra, varvid båda oxiderna avger en del av sitt syre.”

"Järn i finfördelad form, stålull eller järnpulver, som upphettas i luft, tänder sig och brinner, ehuru utan låga."

Moll & Starck: Lärobok i KEMI för realskolan 1

Språket upplevs idag som lite högtravande och ”stolpigt”, men så har också både tal- och skriftspråket förändrats sedan slutet på 1940-talet. Och så var det som sagt inte heller alla barn som gick i realskola; de som gick där förväntades mer eller mindre ”ha gott läshuvud”, och jag gissar att eleverna som läste texten tyckte den var torrare än annan skolbokstext.

Bokens allra första kapitel handlar om något som brukar vara det bland det allra första vi tar upp i kemin, i alla fall på gymnasiet: Blandningar, kemiska föreningar och grundämnen. Där beskrivs också ett verkligt klassiskt experiment för att förstå skillnaden mellan grundämnen och kemiska föreningar: Reaktionen mellan järn och svavel. Den största skillnaden mot dagens undervisning är dock att i läroboken från 1949 uppmanas eleven själv upphetta en blandning av 10 g järn och 6 g svavel, medan jag idag hellre demonstrerar detta vid katedern tryggt under draghuven.

Vårt sätt att se på säkerhet idag skiljer sig också markant från den tiden, och vad eleverna på realskolan fick göra på 1940- och 1950-talet får dagens lärare att rysa. Vad sägs om en laboration där eleven först uppmanas hämta en bit vit fosfor och sedan undersöka dess löslighet i koldisulfid? Därefter skulle eleven hälla lite av lösningen i handen och betrakta den i mörkrum.

För den som inte känner till det är koldisulfid, CS₂, mycket giftigt och dessutom brandfarligt. Vit fosfor mycket reaktivt, och självantänder efter en liten stund i luft, och absolut ingenting jag själv skulle överlåta till en trettonåring. (Jag ryser fortfarande när jag tänker på min egen högstadielärare som en gång skulle demonstrera fosforns kemi, och tappade en liten bit vit fosfor som rullade iväg in under katedern…)

Experimentuppställning för framställning och undersökning av klorgas.

Experimentuppställning för framställning och undersökning av klorgas.

En annan sak man märker om man läser en äldre lärobok i kemi är hur mycket kemin som vetenskap har förändrats. Ett sådant exempel är atomviktssystemet. Idag är grunden för den atomära massenheten (amu eller bara u) vikten på en kol-12-atom, som sätts till exakt 12 u. Jag vet inte när detta ändrades, men i läroboken från 1949 anges att det är syrets atomvikt som är grundvalen för atomviktssystemet, och det sätts till exakt 16 (utan enhet). Därifrån anges andra atomers massa relativt syrets atomvikt, som till exempel 4 atomvikter syre (koppar).

Bergarter tillägnas ett helt kapitel i läroboken, och det är egentligen inte så konstigt. Bergarter, deras sammansättning och innehåll i till exempel malmer har spelat stor betydelse både för Sverige som nation och för kemins framväxt. Tänk bara på hur många grundämnen som först upptäckts av svenska kemister vid svenska gruvor!

Något som saknas helt i realskolans kemi är förstås biokemi. Vid den här tidpunkten fanns det ens knappt något som hette ”biokemi”! Där ser vi också ett exempel på hur kemiundervisningen förändrats i senare tid, ungefär de senaste 30 åren. När jag själv gick på gymnasiet tog vi som hastigast upp att proteiner innehåller α-helixar och β-plattor, och resten av ämnesomsättningen fick biologilärarna ta hand om. Idag tar man fortfarande upp en hel del biokemiska processer i biologikurserna, men det är först i kursen i Kemi 2, när eleven har hela jämviktskemin och den organiska kemin i ryggen, som hen kan börja förstå hur enzymer fungerar, och hur och varför de metabola processerna äger rum.

Det jag undrar nu är bara: På vilket sätt kommer kemiundervisningen och innehållet i kemikurserna att ha förändrats ytterligare 30 – eller 70 – år framåt i tiden?


Magnus Ehinger

Lektor i kemi och biologi på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla