Vuxenutbildning som ifrågasätter forskning och beprövad erfarenhet?

"Hybridundervisning" idag, kontinuerlig antagning igår

Välkommen till bloggen för alla er som arbetar inom vuxenutbildningen! I detta bloggens allra första inlägg kommer jag skriva några reflektioner från årets ViS-konferens den 4 oktober.

"Vid frågestunden efter föreläsningen uppstod ett intressant meningsutbyte mellan Creelman och konferensens moderator. Vid närmare eftertanke finner jag just detta meningsutbyte mycket talande för den situation som den kommunala vuxenutbildningen befinner sig i (och i vilken vi kanske har befunnit oss i snart 10 år)."

Martin Turesson

Ni känner säkert till ViS – Vuxenutbildning i Samverkan. För er som inte gör det kan man för enkelhetens skull säga att det är en frivillig sammanslutning, en sorts bransch- eller intresseförening, för företag och kommuner som bedriver kommunal vuxenutbildning. Varje år anordnar de en utbildningskonferens. Konferensen är den enda egentliga nationella samlingspunkten som enbart riktar sig till vuxenutbildare och är därför mycket viktig. Det är väldigt positivt att ViS, trots de utmaningar som funnits under pandemin, genomfört konferenser både 2020 och 2021. I år hade konferensen temat ”Det nya normala”.

Genom min arbetsgivares försorg deltog jag på konferensens två förmiddagspunkter. En av dessa var ett föredrag av Alastair Creelman, utredare på Universitetsbiblioteket vid Linnéuniversitetet och specialist på E-lärande. Han talade på temat ”Efter stormen - Lärande efter covid” och redogjorde för såväl forskning som beprövad erfarenhet (både från pandemin och äldre) vad gäller distansundervisning, fjärrundervisning och andra former av ”e-learning”. Begrepp som ”blended learning” och kursdesign nämndes också.

Själv undervisade jag nästan uteslutande digitalt (både i realtid via Office Teams och ”asynkront”, som Creelman kallar det, genom skolans lärplattform) under en period av 16 månader i pandemin och kunde känna igen mig i väldigt mycket av det som Creelman tog upp. Presentationen var dessutom sympatiskt odogmatisk i frågor om rätt och fel. Den powerpoint som Creelman hade som stöd kommer snart att finnas tillgänglig på ViS hemsida www.visnet.selänk till annan webbplats .

Vid frågestunden efter föreläsningen uppstod ett intressant meningsutbyte mellan Creelman och konferensens moderator. Vid närmare eftertanke finner jag just detta meningsutbyte mycket talande för den situation som den kommunala vuxenutbildningen befinner sig i (och i vilken vi kanske har befunnit oss i snart 10 år). I föreläsningen hade Creelman, som en av många saker, lyft fenomenet ”hybridundervisning”, med vilket han avsåg en situation där en grupp av de studerande befinner sig i klassrummet och en annan deltar i realtid via länk. Creelman framhöll att all erfarenhet visar att denna form av undervisning mycket sällan blir bra och är väldigt lätt att göra på ett dåligt sätt. Den som i likhet med mig har prövat ”hybridundervisning” känner säkert igen sig.

Skälen till att det nästan alltid misslyckas är, enligt Creelman, för det första att det ställs oerhört stora tekniska krav (flera kameror, flera mikrofoner) ifall alla ska kunna delta på lika villkor – och i detta ställs också väldigt stora krav på läraren som en sorts ”regissör” eller ”filmproducent”, krav som är mycket svåra att förena med lärarrollens komplexiteter. Och för det andra att läraren nästan oundvikligen favoriserar personerna i det fysiska rummet före de digitala deltagarna.

Konferensens moderator (en person som jag hört flera gånger tidigare och som jag verkligen upplever som mycket kompetent vad det gäller kommunal vuxenutbildning) pressade då Creelman en aning genom att säga ungefär så här, fritt ur minnet: ”Med tanke på Komvux uppdrag kanske vi inte kan nöja oss med att säga att hybridundervisning är dåligt. Vi kanske helt enkelt måste se till att få det att fungera och bli bra eftersom det kan vara det enda sättet för vissa av våra elever att kunna delta.”

Creelman nyanserade då sitt svar, utan att i sak egentligen bemöta moderatorns påstående. Nu är det emellertid inte Creelmans svar som är det intressanta, utan att påståendet överhuvudtaget lyftes och på vilket sätt. Förutom det faktum att man verkligen kan diskutera om hybridundervisning är det ”enda” sättet för vissa vuxenstuderande att kunna delta så tycker jag att det är talande för vuxenutbildningen att man inte lyssnar på expertisen när den påtalar att den samlade erfarenheten gör att man avråder från något.

Det är istället ganska typiskt för vuxenutbildningen att man fattar beslut utan att ha grund i vetenskap och beprövad erfarenhet. När Creelman alltså säger: Det är väldigt svårt att göra hybridundervisning bra, svarar alltså Vuxenutbildningen (och då menar jag politikerna och det stora flertalet huvudmän, inte just moderatorn som person): Det måste gå! För så har man svarat många gånger tidigare.

Jag skulle vilja säga att tydligt exempel på detta är när Vuxenutbildnings­förordningen år 2011 fastslog att komvux ska bedrivas kontinuerligt, vilket kom att tolkas som löpande kursintag. Var finns vetenskapen och den beprövade erfarenheten att kontinuerlig antagning i kurserna skulle vara bra för elevernas lärande? Om det finns vetenskap och beprövad erfarenhet som talar för detta torde den väga fjäderlätt jämfört med all forskning och inte minst beprövad erfarenhet som talar för det motsatta, nämligen homogena studiegrupper med gemensam startpunkt och studietakt: en organisationsform som har oerhört dominant ställning i skolan både nationellt och internationellt. Ingen skulle komma på tanken att införa kontinuerlig antagning i den svenska grundskolan, eller gymnasieskolan, och inte heller i högskolans kurser och program eller ens Yrkeshögskolan. Istället framhåller man – oavsett om de studerande är barn eller vuxna – värdet av lärande i grupp.

Jag uppehåller mig vid den här frågan, även om den inte var uppe på Vis-konferensen, eftersom vi i Intresseföreningen för vuxenutbildningen i Lärarnas Riksförbund har identifierat just kontinuerlig antagning som en av de största frågorna som vi vill arbeta med. Den skapar stora problem och stor frustration hos LR:s medlemmar. Vi konstaterar att kontinuerligt antagning (och grupper med olika studietakt) bland annat tvingar oss att göra didaktiska val av fel skäl: man utformar kursen för att det ska fungera med kontinuerligt intag snarare än utifrån vad som är bäst för lärande och progression för kursdeltagarna både som grupp och som individer. Lärarerfarenheten, som samlat blir den beprövade erfarenheten, säger, det hade blivit bättre om vi hade organiserat utbildningen mer traditionellt!

Men som sagt: Att lyssna på experter och på profession är inte ledorden för politikerna – samma politiker som ju skrivit Skollagen som framhåller forskning och beprövad erfarenhet – när de tar ut riktningen för Vuxenutbildningen. Här prövar man först och ser hur det går.

Sedan säger jag inte att det alltid är fel att våga prova nytt, även när det inte finns beprövad erfarenhet. Om man ska prova nytt bör man dock börja i liten skala och utvärdera innan man beslutar om det nya ska tillämpas i större skala.

Det är inte heller fel med lite ”jävlar anamma-attityd” (som jag tror att ViS-moderatorn vill uppmana till) när man vill få saker att fungera. Ibland fallerar riktigt bra idéer enbart på grund av att man har lagt för lite energi, resurser och fokus på dem.

Så visst: Om några av landets kommuner och alla de företag som bedriver vuxenutbildning på entreprenad faktiskt är beredda att utrusta salar med multipla kameror och högtalare och är beredda att avsätta teknisk supportpersonal som är med och stöttar lärarna vid hybridundervisningstillfällen för att det ska fungera så säger jag: Låt oss prova i liten skala och se om vi kan göra det här bättre än vad erfarenheten hittills visat.

Problemet är bara att jag inte tror att det kommer att hända. I de allra flesta fall kommer det landa i betydligt beskedligare tekniska lösningar utan teknisk support, och hos den enskilde läraren, som, precis som så många andra gånger inom dagens kommunala vuxenutbildning, ska slå knut på sig själv för att tillgodose alla möjliga behov av flexibilitet.

Har jag rätt eller fel? Har du synpunkter på innehållet i den här bloggen? Eller vill du lyfta en helt annan facklig fråga som rör vuxenutbildningen och som du tycker att LR behöver driva? Hör av dig till if.vux@lr.se


Martin Turesson

Lärare. Undervisar vuxna i engelska och samhällskunskap på gymnasienivå. Ledamot i intresseföreningen för Vuxlärare.

Mejla