Paradoxen

LR:s rapport visar att vux-lärare är flexiblare än någonsin men ändå blir undervisningen inte individanpassad

Lärarnas Riksförbunds nyligen publicerade rapport Flexibilitetens konsekvenser visar på en paradox. Trots att det är vanligt att nya elever tas in en gång i månaden på komvux och SFI och att eleverna kan välja i vilken fart de vill studera sina kurser – det vill säga att utbildningens ramar erbjuds flexibelt och individanpassat – så uppger samtidigt väldigt många lärare i rapporten att de inte har möjlighet att individanpassa innehållet och undervisningen i kursen efter deltagarnas förutsättningar och behov.

Varför, kan man ju undra, följer inte flexibilitet och individanpassning med även in i själva undervisningen? Finns det en konflikt mellan ramar och innehåll?

Mitt svar på denna paradox, efter att ha arbetat med grundläggande och gymnasial vuxenutbildning (ej SFI) i många år, och efter att ha följt de här processerna i mitt arbetslag och som lokalombud och genom kontakter med andra vux-lärare runtom i landet, är att organisationen och lärarna tvingas lägga så mycket av sin begränsade tid, kraft och fokus på att möjliggöra för en utbildning som tar hänsyn till elevernas behov och önskemål av NÄR och HUR de kan studera att det sedan inte riktigt finns tid och resurser kvar att också individanpassa innehållet och undervisningsformerna.

Jag talar då av erfarenhet från en vuxenutbildning som bedrivs i kommunal regi (kommun på ca 35 000 invånare) utan upphandlade ”konkurrenter”. Samtidigt tror jag att en hel del av det jag skriver kan kännas igen i lärares vardag även om de arbetar för privata utbildningsanordnare som bedriver grundläggande eller gymnasial utbildning åt en kommun, inte sällan på distans.

Ur lärarperspektivet (i min erfarenhet, då) ser det ofta ut så här: Om läraren ska kunna ta emot nya elever en gång i månaden, och ha elever igång kursen som läser den olika snabbt (ett måste i de mindre kommunerna), måste läraren i hög utsträckning ha ett färdigt koncept, ett ”kurspaket” på plats, där innehåll och ordning redan i hög grad är bestämda på förhand. Enbart om detta finns på plats kan läraren med rimlig arbetsbelastning guida eleverna genom detta paket så som enskilda individer, d.v.s. få just dem att förstå, stötta dem där de behöver det, ge dem feedback på inlämningar och test.

Mindre revideringar av det gemensamma ”kurspaketet” kan göras när det någon gång finns en lucka med lägre arbetsbelastning, men för egen del hinner i alla fall jag sällan göra om mer fundamentala delar, även om jag kanske ser att det egentligen skulle gagna de elever som jag har just nu, som grupp eller på individnivå. Grunden måste ligga fast. Att ändra sådant som en del elever redan arbetat med stora delar av sin studietid skulle få orimliga konsekvenser, och att ha flera upplägg igång samtidigt ”i kursen” skulle bli för rörigt.

För enskilda elever kan läraren förstås ibland ändra arbets- och redovisningsformer (om eleven har särskilda behov), lägga till och dra ifrån uppgifter i kurspaketet, eller lägga upp länkar och referenssidor med uppmaningen att eleverna själva ska söka sig dit och jobba med det som de borde kunna men kanske faktiskt inte kan. Alla dessa anpassningar kräver dock att läraren hinner lära känna eleven, vilket inte alls är säkert om eleven läser väldigt snabbt eller inte deltar på lektionerna på grund av arbete. Annars måste eleven själv vara väldigt tydlig med vilka särskilda utmaningar och behov hen har, vilket inte heller alltid är fallet. Detta påverkar också möjligheten för läraren att anpassa efter individens behov (som efterfrågades i rapporten).

Min huvudsakliga poäng är dock att varje anpassning av det slag som anges ovan ökar den kognitiva arbetsbelastningen för läraren. Med 30-40 elever (eller kanske betydligt många fler) och ett flertal kurser i sin tjänst blir situationen snabbt oöverskådlig. Slutsatsen blir att man måste hålla igen och hålla sig till att ”kursen är kursen”. Och även om det är läraren som fattar det beslutet är det ytterst sett arbetsgivaren som inte har skapat förutsättningar att anpassa undervisningen till vad eleverna egentligen bäst skulle behöva. Just för att vi kontinuerligt ska kunna ta in elever som ska få läsa i den takt som de önskar och kombinera arbete med studier utan närvarokrav.

Så jag förstår att många lärare svarar så paradoxalt som de gör i LR: s rapport. Mer individanpassning i ena änden av systemet (ramarna) kan paradoxalt nog innebära mindre individanpassning i andra änden (innehållet).

När Skolforskningsinstitutet för några år sedan granskade tillgänglig forskning på området ”Individanpassad undervisning” inom vuxenutbildning (myndighetens Systematiska översikt 2019: 3 Länk till annan webbplats.) begränsade man sig till att enbart fokusera på innehållet, inte ramarna. Vi i Intresseföreningen för vux-lärare har konstaterat att det behövs mer forskning på vuxenutbildning för att stötta lärare och lärarutbildare. Forskning på kopplingen mellan det jag i denna blogg kallar ramar och det jag kallar innehåll hade absolut varit önskvärd, och kanske kunde ett första steg vara att Skolforskningsinstitutet gjorde en scanning även på detta område för att se vad som redan finns? En läsvärd artikel som åtminstone har kommit till min kännedom och som berör detta ämne är Andreas Fejes m fl ”Individualisation in Swedish Adult Education and the Shaping of Neo-Liberal Subjectivities” som publicerades i Scandinavian Journal of Educational Research år 2016. På sidan 9 i denna artikel, som bygger på elev- och lärarintervjuer, konstaterar forskarna att ramfaktorer som jag nämnt ovan, som att eleverna läser olika kurser, ibland hos olika utbildningsanordnare, med kontinuerlig antagning i grupperna och sporadisk elevnärvaro, bidrar (tillsammans med andra faktorer som nämns i artikeln) till att eleverna i högre och högre grad ser på sitt studerande och lärande som något helt individuellt – något åtminstone jag bekymras av. Det finns alltså vetenskapligt stöd för hur stor påverkan utformningen av ramarna får på eleverna. Det borde därför inte förvåna om det även kunde beläggas vetenskapligt att detta får stor påverkan på lärarna – på lärarrollen och på möjligheten att undervisa.

Till sist vill jag passa på att skjuta in en tanke lite så där från sidan: Om man istället undervisar sammanhållna grupper (med gemensam start- och sluttid) i vuxenutbildningen behöver inte kursplaneringen vara så detaljerad från början. Läraren kan successivt anpassa innehåll och arbetsformer utifrån en bedömning av vad som bäst gagnar flertalet i gruppen i förhållande till förkunskaper och kursens mål. Så arbetar ju många tusental lärare varje dag i sitt arbete i ungdomsskolan i Sverige och runtom i världen, och även lärarna i en annan studieform för vuxna i Sverige: folkhögskolan. Det urval av stoff, övningar och redovisningar som läraren på det viset gör får en hög träffsäkerhet och är en annan form av flexibilitet som det sällan eller aldrig talas om i dagens vuxenutbildning. Finns det därutöver individer i gruppen som behöver mer eller något annat än det som är det bästa för gruppen kan man göra tillägg eller sidospår för just hen, ofta med mindre ansträngning än vad det innebär i dagens helt individualiserade system på komvux. Detta sätt att se på flexibilitet är något som jag tycker är väl värt att ta med sig i en framtida vuxenutbildning värd namnet. Eleverna kanske får vänta lite på att få börja sin kurs, men när de väl börjar är det min övertygelse att kvaliteten skulle bli bättre och faktiskt mer individuellt anpassad!

Så jag förstår att många lärare svarar så paradoxalt som de gör i LR: s rapport. Mer individanpassning i ena änden av systemet (ramarna) kan paradoxalt nog innebära mindre individanpassning i andra änden (innehållet).

Martin Turesson


Martin Turesson

Lärare. Undervisar vuxna i engelska och samhällskunskap på gymnasienivå. Ledamot i intresseföreningen för Vuxlärare.

Mejla