Att arbeta med Ukraina i skolan

Intresseförening för lärare i årskurs F-6

Många barn kan känna oro och har funderingar kring kriget i Ukraina. Hur kan vi ta upp detta i skolan? I detta blogginlägg berättar Camilla Olin, 1-7 lärare och ledamot i intresseförening F-6, hur hon arbetar med Ukraina i sitt klassrum. I slutet av inlägget tipsar hon också om användbara länkar.

Kommer det bli krig i Sverige nu? Får jag ta med mig min katt till skyddsrummet? Måste pappa stanna kvar om det blir krig? Vilket skyddsrum ska mamma gå till när jag är i skolan? Kommer det bli ett tredje världskrig? Hur ser en atombomb ut? Vem ska mata mitt marsvin när jag är i skyddsrummet? Får tjejer bli soldater? Vad händer om ett kärnkraftverk sprängs? Blev Putin också slagen som barn? Har vi nästan likadana nationalsånger också? Vad är en stridsvagn? Vad gör en soldat egentligen? Vill Ukraina också döda judar? Är Putin som Hitler?

Kommer det bli krig i Sverige nu? Får jag ta med mig min katt till skyddsrummet? Måste pappa stanna kvar om det blir krig? Frågorna i klassrummet är inte alltid lätta att besvara.

Frågorna bubblade ur barnen och ville aldrig slut. Det var måndagen efter sportlovet. Nu, drygt en månad senare, är kriget i Ukraina fortfarande av stort intresse, även om det blivit ett mer isolerat ämne som mest diskuteras då vi tittar på SVT plays Lilla Aktuellt. Men å andra sidan anammas med jämna mellanrum frökens råd att lyfta tankar om kriget så fort de dyker upp. Inte sällan sker det i samband med att något barn har sett eller läst något på sociala medier. Ibland kan det vara någon som hört något hemma eller av någon äldre kamrat. En del frågor kan besvaras direkt, vissa behöver vi söka svar på tillsammans och ytterligare andra finns det inga egentliga svar på. Men det är av största vikt att möta deras oro och komma med information och förklaringar för att göra det som sker just nu så begripligt som möjligt.

Frågorna handlar emellertid inte bara om ängslan och osäkerhet utan många frågeställningar är av en nyfiken karaktär. Rysslands invasion öppnade på sätt och vis upp lite av ny värld där barnen på allvar började reflektera och återkoppla till sådant vi lärt oss tidigare. Det vi studerat fick en ny mening och intresset för att lära mer växte. När det så började rapporteras om ukrainska barn på flykt tändes barnens vilja att hjälpa och att påverka. I våra samtal började de planera för att ta emot nya klasskamrater. Någon kom med förslag på att skriva brev till Putin. För i skolan löser vi ju oliktänkande genom samtal så varför skulle det inte fungera med Putin? De samtalar ivrigt och kommer med uppslag på ämnen och områden som skulle kunna räcka till ett helt läsårs lektioner. Barnens engagemang, nyfikenhet och kreativitet vet helt enkelt inga gränser.

Att prata om svåra teman är emellertid inte lätt. Speciellt inte när man som lärare, oförberett, kastas in i ett allvarligt och obegripligt skeende som dessutom skapar så mycket känslor. Det handlar i flera avseenden om en hårfin balansgång. 25 individer, alla med olika referensramar som gör sina egna associationer. Några som sluter sig och bär sin oro själva, andra som vill prata om allt och som dras till det främmande och skrämmande.

Som lärare känner jag mig trygg i att ställa frågor till barnen och jag är inte rädd för att samtalen ska ta oväntade vändningar. Barnen vet sedan tidigare att jag inte kan allt även om jag försöker vara påläst och ha koll på aktuell information. Under våra tre år tillsammans har vi regelbundet pratat källkritik. Barnen är därför bekanta med att ifrågasätta olika källor och är noga med var vi letar svar. Alltså har även det här med källkritik plötsligt fått en djupare mening. För att fånga upp allas farhågor, även de som inte gärna säger så mycket i stora samlingar, låter jag ibland var och en skriva ner sina funderingar och lämna in till mig. Därefter för vi samtal och reflekterar utifrån det som skrivits ned. Jag informerar alltid hemmet om det är något särskilt vi har diskuterat. Dialogen med barnens föräldrar är oerhört viktig för att jag ska kunna bemöta varje barn på bästa sätt.

Det är, som tidigare skrivits, viktigt att bemöta barnens tankar men det är lika viktigt att hålla sig till de dagliga rutinerna för att upprätthålla lugn och trygghet. Vi är i slutet av trean, har områden kvar att läsa om samtidigt som vi har nationella prov som ska genomföras. Därför har jag, i undervisningen, gett utrymme för frågeställningar kopplade till olika slags oro medan vi fått skjuta på vissa större frågor som handlar om att lära mer. Allteftersom vi resonerar fyller jag emellertid på frågeställningar och ämnen i vår mindmap om Ukraina. Den påbörjades redan första gången vi diskuterade händelsen. När de nationella proven är avklarade tänker jag plocka fram mindmappen och ta itu med de frågor som kräver lite mer tid. Kanske blir det ett brev till Rysslands president eller förverkligas klassens önskan om att få välkomna en ukrainsk klasskamrat.

Trots det avskyvärda som pågår inte långt härifrån känner jag glädje och tacksamhet över att få uppleva det här tillsammans med mina engagerade, vetgiriga och empatiska treor.

Camilla Olin är 1-7-lärare med fördjupning i svenska och samhällsorienterande ämnen samt ledamot i intresseföreningen för F-6.

Mer inom ämnet


Maria Kempe

Grundskollärare 1–7 som undervisar i svenska, matematik, no, so och engelska. Ledamot i intresseföreningen för F-6. Tidigare ämnesspanare.

Mejla