Låt elevernas bästa styra!

Intresseförening för lärare i årskurs F-6

Plötsligt händer det! Förra veckan (på samma dag till och med) kom två olika rapporter som belyste samma problem inom svensk skola – att särskilt stöd inte fördelas utifrån det bästa för eleverna. Den övergripande slutsatsen är att svenska elever får stöd för sent under sin skolgång. Det råder också en mycket allvarlig brist på speciallärare. De yngsta eleverna blir alltså bortprioriterade, trots att forskning tydligt visare att tidigt stöd ger bäst resultat för lärandet.

Alla håller nog med om att yngre barn generellt kräver mer vuxenstöd än äldre. En 17-åring klarar oftare av att planera och ägna sig åt självständiga studier än en 5-åring. I förskolan finns det utifrån denna kunskap riktmärken från Skolverket på barngruppernas storlek och personaltäthet som varierar med ålder. För de yngre förskolebarnen (1–3 år) är riktmärket mindre grupper och mer personal än för de äldre (4–5 år). Ju yngre barnen är, desto fler vuxna behövs som kan hjälpa till och ge barnen bästa möjliga stöd. Självklart för de flesta.

Så fort barnen börjar skolan försvinner dock denna självklarhet. Skolverket har nämligen inga riktmärken eller nyckeltal på gruppstorlekar i skolan. Det är inte alls ovanligt med lika många elever i en förskoleklass som i en gymnasieklass. På många ställen är klasstorlekarna på låg- och mellanstadiet för stora med hänsyn till deras ålder. Det ser vi inte minst i storstäderna, där det finns lågstadieklasser med uppemot 30 elever, till och med fler! Alla som jobbar i skolans värld eller har barn i skolan vet att detta är ett stort problem, men det är inget tjänstemän eller politiker verkar vilja göra något åt.

Stora klasser skulle till viss del kunna kompenseras med mer resurser i form av personal. Tyvärr redovisade emellertid Skolverket statistik Länk till annan webbplats. förra veckan som visar på motsatsen. Särskilt stöd till elever är lägst i årskurs 1, för att sedan öka med stigande årskurs. Mest stöd sätts in i årskurs 9. På Skolverkets hemsida berättar Ulrica Dahlén, enhetschef på Skolverket, att hon är kritisk till hur fördelningen görs. Hon varnar för att detta i långa loppet leder till att elevens behov av stöd blir större än om man satt in stödet tidigare. Lärarnas Riksförbunds redovisade också sin undersökning “Specialpedagogik på undantag” Länk till annan webbplats. samma dag som Skolverket. Där visas att de flesta specialpedagogiska åtgärderna görs på högstadiet och inte på lågstadiet. LR påtalar också att det råder en stor brist på speciallärare och att det behövs en satsning för att locka och anställa fler, framför allt till lågstadiet. Av båda rapporterna framgår det tydligt att det är ett problem att det mesta specialpedagogiska stödet läggs på de äldsta eleverna i skolan i stället för de yngre. Kort sammanfattat så råder det brist på speciallärare och de som finns fördelas fel.

De yngsta eleverna är de som får minst särskilt stöd i skolan enligt både Skolverket och LR.

Torsdagens rapporter bekräftar det vi låg- och mellanstadielärare länge misstänkt. Det är inte elevernas bästa som styr var resurserna i skolan läggs. Trots att både forskning och nationella riktlinjer belyst vikten av att sätta in tidigt stöd, så satsas det fortfarande minst på särskilt stöd till de yngsta eleverna i skolan. De ska inte bara klara av att lära sig läsa, skriva och räkna i stora grupper, utan också klara sig utan extra stöd om de av någon anledning hamnar efter. Detta är så klart extra tufft för elever från studiesvaga hem.

Hur får vi då rätta på detta? Svaret ligger självklart i styrningen av skolan. Det blir ett stort problem när Skolverket eller nationella riktlinjer säger en sak, samtidigt som huvudmännen prioriterar annorlunda. Läsa, skriva, räkna satsningen som kom för något år sedan, är ett exempel på detta. Eftersom forskningen så tydligt visar att tidigt stöd är det bästa, fick vi för något år sedan ett politiskt beslut om att prioritera tidigt stöd i skolan. Kommunerna fick till en början ett relativt stort stadsbidrag riktat för insatser för elever i årskurs F-3. Efter något år minskades stadsbidraget, vilket öppnade upp för andra prioriteringar av rektorer och förvaltning.

När vi läser de två rapporterna från Skolverket och Lärarnas Riksförbund kan man undra om fördelningen av resurser fungerar. Kanske en förklaring kan vara att de som fattar beslut i skolorna inte behöver ta konsekvenserna i det långa loppet? Omsättningen på rektorer och tjänstemän brukar vara ganska hög. Att elevernas kunskaper långsiktigt blir sämre syns först efter många år. Om ansvariga chefer utvärderas utifrån kortsiktiga resultat finns en betydande risk, och i rapporterna bevisad verklighet, att elevernas och samhällets bästa kommer i andra hand. Det blir viktigare att kortsiktigt se till att årets meritvärde i årskurs 9 höjs.

Vi i Lärarnas Riksförbunds intresseförening F-6 driver sedan tidigare frågan om att införa nyckeltal på gruppstorlekar på låg- och mellanstadiet. Ju yngre elever, desto lägre nyckeltal. Vi anser också att det behövs mer personal som arbetar med elever på låg- och mellanstadiet, inte minst speciallärare. Just dessa åtgärder lyfter också Lärarnas Riksförbund som förslag för åtgärder i sin rapport. Det menar vi vara en mer långsiktig strategi som kan hjälpa huvudmännen att fatta kloka beslut. För elevernas bästa behöver vi få garantier att stöd sätts in tidigt när det behövs. I långa loppet är det något hela samhället kommer att tjäna på.

– Särskilt stöd är en rättighet för de elever som behöver det. Det är viktigt att uppmärksamma och möta elevens behov tidigt. Nu sätts stödet alltför ofta in först i slutet av grundskolan och då riskerar elevens behov av stöd bli större än om man hade sett behovet tidigare.”

Ulrica Dahlén, Enhetschef Skolverket


Maria Kempe

Grundskollärare 1–7 som undervisar i svenska, matematik, no, so och engelska. Ledamot i intresseföreningen för F-6. Tidigare ämnesspanare.

Mejla