Nya riktlinjer igen

Om införandet av betyg i år 6 i moderna språk

Vi minns alla när den stora reformen kom 2011. Nya stordokument överallt, nytt betygssystem. Och visst implementerades det högt och lågt! Men när det kommer inte små förändringar, hur hanterar vi det då? Inte har det gjorts några omvälvande insatser kring de nya betygen i år 6?

Förändringen

I många år har skolorna själva fått välja när eleverna börjar läsa ett tredje språk. På många håll har man valt att vänta till år 7, medan många andra har börjar i år 6, och några få har börjat redan i år 5. Sedan höstterminen 2018 finns inget val: i och med den stadieindelade timplanen fastslogs att eleverna har rätt till 48 timmar undervisning i moderna språk i år 4-6. Men där kom också en effekt: eftersom det blev obligatoriskt att undervisa blev det också obligatoriskt att sätta betyg redan i år 6. Många var vi som förfasades över att efter 24 ynka timmars undervisning sätta en bokstav som bekräftelse på ett barns kunskaper. Hur skulle detta gå?

Nya kursplanen

Kursplanerna i språk är uppbyggda kring GERS-skalan, Gemensam Europeisk Referensram för Språk, CEFR på engelska.

från Kommentarmaterial till kursplanen i moderna språk

från Kommentarmaterial till kursplanen i moderna språk

från Kommentarmaterial till kursplanen i moderna språk

från Kommentarmaterial till kursplanen i moderna språk

När det nu skulle till kunskapskrav för år 6, efter endast ett års studier, fick man skapa en ännu lägre nivå. Vi pratar inte om meningar, utan om ord och fraser.

Fortbildning

Den stora frågan är ju hur vi implementerar den nya kursplanen. Eftersom det bara berör några få lärare på varje skola kan vi inte förvänta oss några stora planer på varje skola. För att stötta språklärarna har Skolverket producerat några poddavsnitt kring kursplanernalänk till annan webbplats, med tillhörande diskussionsfrågor.

från skolverket.se

från skolverket.se

Som språklärare är man ofta ensam på sin arbetsplats, kanske har men en eller två kollegor som undervisar andra språk, har man otur kanske dessa kollegor bara arbetar deltid och det är svårt att få till diskussionstid. Det finns skolor som har bättre förutsättningar, men det är tydligt att många språklärare känner sig ensamma i sin profession. Hur hanterar man det?

I min kommun planerade vi upp en workshop för alla språklärare för att få en gemensam start. Vi inledde med en kontrastiv genomgång av kursplanen, där jag placerat texten från år 4-6 bredvid motsvarande text för år 7-9 för att tydligt se skillnaderna. Det som plockats bort från högstadiets del rödmarkerades och det som lagts till för mellanstadiet fetstilades.

sammanställning av kursplaner från skolverket.se

sammanställning av kursplaner från skolverket.se

Efter detta fick lärarna som deltog i grupper diskutera hur olika bedömningsunderlag skulle kunna se ut utifrån de nya kunskapskraven, en inte alltför lätt fråga.

Kollegialt samarbete

Men de som inte får den här fortbildningen genom sin arbetsgivare? Vi i Språklärarnas riksförbund Västra Sverigelänk till annan webbplats ordnade i samarbete med spansklärarföreningen APEOSlänk till annan webbplats och Folkuniversitetet ett Edcamp med just den nya kursplanen i fokus. Det blev ett välbesökt arrangemang och det var tydligt att intresset för kollegiala samtal var stort. För det är i samtalen i möts. Även här presenterades kursplanen som ovan.

Här kan du ta del av hela presentationen med kursplanen.Powerpoint

För den som vill följa upp diskussionerna sker en uppföljande Edcamp i Göteborg torsdagen 21/3.

Hur gick det med betygen, då?

Eftersom jag råkar vara en av de lärare som faktiskt har gott om kollegor undervisar jag inte själv år 6 i tyska i år, det gör en av mina fyra tysklärarkollegor. Men jag är ju ändå nyfiken på hur det har gått. Därför skapade jag en högst ovetenskaplig undersökning som jag delade i en facebook-grupp för språklärare. Intresset för frågan är stort, jag fick snabbt närmare 100 svar. Vissa av svaren var glädjande, andra mindre så. Det som gladde mig mest var att drygt 80% hade samarbetat med kollegor kring bedömningen.

statistik

Även frekvensen av bedömningen av de fyra olika förmågorna verkar fullt rimlig.

statistik

Det som bekymrade mig mer var frågorna gällande sammanvägningen av de olika förmågorna vid betygssättning. De som inte bedömt förmågan i fråga uppmanades att lämna den blank, varpå svarsfrekvensen är något lägre här. Bilderna nedan må se relativt lika ut, men det framgår tydligt i Skolverkets poddarlänk till annan webbplats att den muntliga produktionen och interaktionen ska väga avsevärt tyngre än den skriftliga motsvarigheten. Visst ser vi en liten skillnad, men inte alls så stor som jag anser vore rimligt. Har lärarna inte lyssnat in Skolverkets direktiv, eller väljer man att gå på gamla rutiner för att det är obekvämt att tänka om? Jag hoppas att det här skapar lite eftertanke hos de lärare som tycker att skriftlig produktion och interaktion väger lika tungt som muntlig.

statistik

Gällande den interkulturella kompetensen verkar lärarna vara rörande eniga om att den är mindre viktig än de fyra förmågorna. Det tror jag inte att någon språklärare skulle säga emot. Visst är den en del av vår undervisning, men i bedömningsläget väger den inte lika tungt.

statistik

Känns det här rimligt?

En faktor som ständigt dyker upp i samtal med språklärare är gruppstorlekens påverkan på både undervisning, arbetsbelastning och möjlighet till en reliabel bedömning. I år 6 har de flesta 80 minuters undervisning per vecka, fördelat på ett eller två tillfällen. Bedömningen ska i huvudsak handla om muntlig produktion och interaktion, vilket inte går att genomföra vid ett skriftligt prov där alla skriver samtidigt. På något vis ska läraren hinna med att bedöma detta inom ramen för den ordinarie undervisningstiden. I de fall man har en grupp med 10-20 elever kan detta förefalla rimligt, men så är sällan fallet. I verkligheten ligger gruppstorleken ofta upp mot 30 elever per grupp, ibland över detta. Är det rimligt att hinna bedöma 30 12-åringars muntliga förmåga på denna korta tid?

Som lärare är det viktigt att sätta ner foten och påpeka orimligheten i detta uppdrag för arbetsgivaren på olika nivåer: för rektor, för skolchefer högre upp organisationen och för de politiker som fattar beslut om verksamheten. Vi måste få rimliga förutsättningar för att kunna utföra detta arbete. Språkgrupper kan inte vara större än 25 elever om man ska kunna ha en kommunikativ undervisning med muntlig förmåga i fokus.

Var det verkligen bra, det här?

Det finns många, starka åsikter om införandet av denna reform. Vi vet att forskningen säger att tidig start gynnar elevens inlärning, det finns det gott om forskning som bevisar. Men vi verkar också i ett land med lärarbrist, och språklärarna är en av de mest utsatta grupperna. Detta i kombination med att många huvudmän väljer att dela upp skolor F-6 och 7-9 gör att vi har en svårlöst situation gällande att förse eleverna med behöriga lärare.

Olika lösningar har hittats på olika håll: 6:or som bussas in till stadens högstadieskolor eller åker med kommunala bussar dit, lärare som åker runt till de närliggande mellanstadieskolorna och fjärrundervisning är olika lösningar. Det finns också huvudmän som väljer att erbjuda färre språk av rent ekonomiska skäl, nu senast kom besked om att eleverna i Hässleholm inte längre kommer kunna välja franskalänk till annan webbplats.

Så vad ska vi välja? Bättre förutsättningar för de elever som faktiskt får en lärare? Eller sämre förutsättningar för de elever som inte lyckas få någon? Den enda rimliga lösningen tycks vara att utbilda fler språklärare. Men hur ska vi hitta framtida språklärare i de allt mindre språkgrupperna? Vi är ett land i kris, vilket även Åsa Fahlén konstateratlänk till annan webbplats. En lösning måste till, och det fort.


Mia Smith

Legitimerad lärare i engelska och tyska. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla