Vad vet väl jag om litteratur?

Reflektioner om vikten av fortbildning

Fortbildning. Vad är det? Didaktik? Kollegialt lärande? Eller kanske bara att få handlöst kasta sig in i kärnan för sitt ämne? Ja, det senare är faktiskt väldigt viktigt för att hålla kärleken till sitt ämne levande.

När jag fick förfrågan om att delta i i årets Shakespearesymposiumlänk till annan webbplats trodde jag först att någon fått tag på fel person. Jag? Jag som alltid valde bort litteraturkurserna under lärarutbildningen för att prioritera lingvistiken, inte kan väl jag prata om Shakespeare? I ett sammanhang som jag redan från början insåg var grundat i en sådan unik spetskompetens att jag borde hålla mig på avstånd.

Men hur spännande blir livet om man inte tar sig an utmaningar? Temat för årets Shakespearesymposium vid Romateatern var "Varför ska man spela de här gamla pjäserna?", och då är ju faktiskt mitt vid det här laget väl genomarbeta Shakespeare-projekt faktiskt inte helt irrelevant. (Projektet har jag tidigare presenterat här: del 1länk till annan webbplats, del 2länk till annan webbplats och del 3länk till annan webbplats.)

Så kom jag då till Gotland. Jag skulle hämtas upp vid färjan tillsammans med ett antal tillresta. Vi välkomnades, blev tilldelade platser i bilar och började åka mot Roma. Väl incheckade på hotellet var det dags för lite mingel, registrering, en första föreläsning och så skulle vi titta på årets föreställning: Kung Lear. Redan första kvällen reflekterade jag över något som må verka banalt men som ändå fick mig att reagera: vokabulären. Som högstadielärare blir man van vid slang och det fackspråk vi använder i skolans värld, men i dessa kretsar är språket på en annan nivå. Det fick mig att tänka tillbaka till studietiden, då jag läste litteraturkurser och andra kurser av mer filosofiskt slag. Då mötte jag denna sorts språk.

Det var dags för teater. Kung Lear. Jag hade kolla på handlingen. (Eftersom jag läst en kortversion under resan dit.) Jag funderade på när jag senast såg Shakespeare på scen. Jag antar att West Side Story på Göteborgsoperan och på en tysk utomhusscen inte riktigt räknas, så Romeo och Julia i Sarajevo på Göteborgs Stadsteater blev svaret. En googling avslöjade att detta var 1996. Insikten fick mig att skämmas. Varför har jag inte sett något sedan dess? Varför har jag inte gått mer på teater de senaste åren? Tja, det finns många förklaringar, men dem lämnar vi nu. Teatern var i alla fall helt fantastisk. Med den gotländska himlen som bakgrund förmedlades alla känslor som finns på den mänskliga paletten under några få timmar. Om ni har vägarna förbi Gotland på sommaren, passa på att kolla in Romateaterns uppsättningar, det är värt en kväll, även om det skulle bli lite kyligt framåt skymningen.

Kung Lear Romateatern 2019

Dagarna som följde: diskussioner och föreläsningar. Jag kan inte återge innehållet i dem alla, det är helt omöjligt. Samtal med regissör Sara Giese och skådespelaren Marika Holmström, som spelar Kent, inledde. Sedan rullade det på med samtal om Hegels dialektik, om hur frekvent Shakespeare egentligen spelats i Sverige, om olika tolkningsvarianter, om tolkningar och uppsättningar i nutid och tidigare och om normkritik. Vi fick höra om hur man lära om ledarskap utifrån Shakespeares pjäser och om hur balkong-scenen skulle få sig ett rejält lyft om man introducerade mer snusk och behöll den komiska andan innan tragiken drabbar Romeo och Julia. Och mitt i det här skulle jag presentera min undervisning.

Att sammanfatta två intensiva dygn på några få rader blir kompakt, men mitt syfte med det här inlägget är inte att referera vad som sades. Det jag vill förmedla är att jag kastades in i ett intellektuellt sammanhang som utmanade mina tankar på ett sätt som jag inte stött på sedan studietiden. Och den sortens utmaning är också fortbildning. Jag kommer knappast lyfta allt jag fick med mig från dessa dagar i min undervisning, men det betyder inte att det inte var nyttigt för mig. Det var det verkligen. Det utmanade mina tankar och fick mig att minnas varför jag valde att börja arbeta med Shakespeare från första början. För att han lyfter de mest tidlösa frågor och problem.

Sedan jag började undervisa har ett inramat citat stått på mitt skrivbord. Det är skrivet av den indiske nobelpristagaren Rabindrantah Tagore. Citatet hittade jag i en lärartidning någon gång under min lärarutbildning och källan har jag tyvärr tappat bort sedan dess.

Shakespearesymposiet blev för mig den sortens fortbildning som jag behöver för att hålla lågan brinnande. Nästa gång blir det nog inte Romeo och Julia jag undervisar om. Kanske blir det Kung Lear, vem vet?