Talk to me!

Hur får vi eleverna att tala engelska egentligen?

Blyga elever. Osäkra elever. Elever som tycker engelska är svårt. Eller helt vanliga elever som känner sig utdömda av sina klasskamrater. Vi har alla mött dem: eleverna som tycker att det tar emot att börja tala engelska i klassrummet. I det här inlägget berättar jag hur jag jobbar för att få eleverna att bli bekväma med att prata engelska i klassrummet. Och utanför.

Läraren som förebild

På mina lektioner talar jag engelska. Punkt slut. Jag börjar på väg mot lektionssalen, jag sköter allt småprat på engelska och min engelska genomsyrar klassrummet. Jo, det händer att jag gör undantag, oftast handlar det om att förklara kursplaner eller gå igenom ny grammatik. Men även dessa ämnen behandlas ibland på engelska. Instruktioner finns nästan alltid i någon form även skriftligt, men jag förtydligar muntligt. Jag pratar och pratar och pratar, så mycket att jag ofta glömmer bort att byta tillbaka till svenska när jag lämnar klassrummet. Det är alltså inte ovanligt att jag tilltalar mina elever på engelska i korridoren, även om vi inte har engelska ens samma dag. Jag pratar så mycket engelska att eleverna reagerar när jag plötsligt råkar prata svenska, genom att spontant ropa "English, please!" efter mig när så råkar hända. Vissa arbetsdagar pratar jag lika mycket engelska som svenska.

Låter det här konstigt? Jag vet att vissa elever (och säkert kollegor också) suckar åt mig när jag kommenterar deras fysikläxa på engelska, men jag vet också att eleverna uppskattar det. De flesta brukar efter några månader eller någon termin kommentera att de känner sig tryggare i att förstå engelska just för att jag pratar hela tiden.

Men de riktigt svaga eleverna, då? Jodå, det händer att jag söker upp dem och förtydligar på svenska vad som ska göras. Men även elever med F i betyget brukar säga efter någon termin att de förstår mer av vad jag säger än vad de gjorde i början.

Fast nu kom vi ju in på hörförståelse? Ja, förmågorna hänger ju ihop. Eleverna hör min engelska och övar hörförståelse. Men det här har en dimension till. Mina elever lär sig att även en svensk i Sverige kan prata engelska dagarna i ända. Om jag gör det kan väl de? Jag modellerar och agerar som en förebild, en idé om hur en engelskspråkig person kan bete sig.

Tydliga grundförväntningar

Redan från första lektionen i år 7 är jag tydlig med grunderna: på engelskalektionerna talar vi engelska. När eleverna kliver över tröskeln hälsar jag dem på engelska, och jag tillåter självklart att de avslutar rastens småprat på väg till sina platser, men jag påpekar att detta görs på engelska. Vill eleverna fråga något gör de det på engelska. Om eleven kämpar med ett ord som saknas fyller jag i förslag, stöttar med förklaringar, hjälper till med lämpliga formuleringar. Men det är engelska som gäller. Är eleverna klara med en uppgift och småpratar med bänkkamraten går det bra, så länge de gör det på engelska. Vill de låna en penna eller gå på toaletten frågar de på engelska. Men ingen får låna en penna utan att använda det magiska ordet!

Ni kanske tycker att det låter maniskt. Ja, många elever tycker det i början. Och några elever tycker att det verkligen är jobbigt. Men det går över. Under åren har jag följt många kullar elever och i varje årskurs kommer det fram elever mot slutet av vår tid tillsammans och påpekar att de tyckte att det var jobbigt i början, men att det faktiskt blivit lättare efter hand och att de i 9an inte längre tycker att det känns så konstigt att prata engelska, just för att de har ägnat så mycket tid åt att göra det. Det här är ett beprövat grepp och jag lovar att det ger resultat. Det kanske inte handlar så mycket om elevernas prestationsnivåer, men väldigt mycket om elevens självkänsla som engelsktalande person.

"Can I borrow a pencil?"
"Excuse me? What's the magic word?"
"Can I borrow a pencil, PLEASE?"

En vanlig konversation på mina lektioner

No hands up

I mitt klassrum används metoden No hands up till stor del. Metoden har jag, och många med mig, lärt mig av Dylan Wiliamlänk till annan webbplats. Syftet är att se till att alla elever i klassrummet blir engagerade att delta i undervisningen, inte bara de som är intresserade. I ett klassiskt klassrum ställer läraren frågor, några få elever som är duktiga och engagerade räcker upp handen och får svara. Jag använder i stället glasspinnar med elevernas namn, varje klass har en bunt som ligger i min korg som följer med till mina lektioner. När jag ställer en fråga, ber om ett exempel, ber om en åsikt osv drar jag ett namn och den eleven får frågan.

I det här läget låter det som eleverna skulle kunna få panik, eller hur? Jodå, det finns elever som i början tycker att det här är jättejobbigt. Men det måste användas genomtänkt. När jag använder glasspinnarna har eleverna fått förbereda sig. Om det handlar om en övning eleverna arbetat med som ska gås igenom får de jämföra svar med bänkkamraten innan vi tar svaren i helklass. På så vis hinner de få lite bättre koll om de är osäkra, de hinner få idéer om de inte själva hade något förslag. Men den viktigaste regeln av alla: eleverna får i mitt klassrum alltid lov att säga pass. Jag kan ha en elev i en klass som jag vet är skräckslagen vid tanken att prata engelska så att klasskompisarna hör. Eleven får lov att säga pass, jag gör ingen grej av det. Men jag ställer frågan igen, varje gång. Jag plockar inte bort glasspinnen, utan eleven kommer få fler frågor. En vacker dag är eleven kanske redo, och då är det bara att svara. Det blir ingen stor grej.

Är du nyfiken på metoden? Läs gärna mer i någon av Dylan Wiliams böckerlänk till annan webbplats eller titta på den här filmenlänk till annan webbplats.

Bedömningsformer som främjar trygghet

Om du frågar eleverna om vad de tycker om de nationella proven kommer många svara att de engelska är minst jobbiga, och just det muntliga provet i engelska känns inte ens som ett prov. Provet är utformat så att alla elever ska kunna hitta ämnen att samtala om som känns relevanta, engagerande och lagom utmanande. För att se till att eleverna känner sig avslappnade och säkra vid nationella proven brukar jag genomföra liknande prov regelbundet, målet är att göra det varje termin. Jag bygger mina prov på samma struktur som nationella proven brukar ha, med en uppvärmning som är individnära och av mer produktiv karaktär, och två delar där interaktionen står i fokus, med frågor eller påståenden att kommentera eller besvara. Ämnet måste vara relevant och ska gärna vara kopplat till något vi arbetar med. Mina 7or arbetade med skolan i Sverige och i England och jag skapade ett prov där de fick diskutera just skolan. Mina 8or var ute på prao och jag skapade ett prov där yrkesval, prao och framtidsvisioner var i fokus. (Bonus: tankar om gymnasievalet sätts igång!) Om jag har skapat påståenden och frågor på rätt sätt kommer eleverna samtal engagerat och vänja sig vid att prata engelska med sina klasskamrater. När det väl är dags för nationella proven finns det inga överraskningar och situationen känns trygg och säker för eleven.

Jag arbetar också med filmer i språkundervisningen. Jag har gott om elever som underpresterar i klassrummet för att de inte känner sig helt trygga socialt, de kanske helt enkelt inte trivs med att tala inför en stor grupp. Därför ger jag ofta uppgifter där eleverna ska filma sig själva och lämna in en kort film där de pratar. Jag är noga med att det är film, inte bara en ljudfil. Är det bara ljud är det svårt för mig att avgöra ifall eleven faktiskt talar fritt eller läser från ett nedskrivet manus. Om jag ser elevens ansikte får jag en mycket bättre uppfattning och kan kommentera ifall det visar sig att eleven läser innantill (vilket inte finns med i kunskapskraven). Jag brukar komplettera filmerna med något sorts bedömning i klassrummet, just för att jag ska få en bra känsla för hur inövat talet i filmen är. Många elever levererar på ungefär samma nivå som i klassrummet, men det finns elever som blommar ut och visar sidor som deras kamrater aldrig får se. Skulle någon enstaka elev vägra filma sig löser vi detta i skolan. En annan aspekt av filmerna är att jag sparar in massor av lektionstid. Nackdelen är att jag som lärare måste hitta tid utanför lektionstid att bedöma filmerna. Därför sätter jag oftast en strikt tidsgräns på filmerna, en till tre minuter brukar vara lagom. Jag har varit med om att en elev på 55 sekunder hunnit visa goda kvaliteter på C-nivå. Det räcker.

Påverkar blygheten betyget?

Med jämna mellanrum kommer diskussionen om hur personlighetsdrag som tystlåtenhet påverkar elevernas prestationer. Jag kräver aldrig att mina elever står framför klassen och pratar. Det krävs inte enligt vår kursplan. Jag kräver inte att eleverna pratar framför stora delar av klassen heller. De måste prata med någon. Men med idogt arbete har de flesta elever någon kamrat de känner sig trygga nog med för att kunna samtala. Nej, personligheten får inte påverka betyget. Vi måste anpassa vår undervisning och se till att personlighetsdrag inte påverkar betyget. Det är vårt jobb.

Fungerar det här?

Ja, jag vill faktiskt påstå det. Det främsta beviset jag har för detta är att många elever självmant valt att påpeka detta för mig under åren. Jag samtalar varje termin med eleverna om deras framsteg och mål gällande de olika förmågor som finns inom ämnet utifrån checklistan i Europeisk språkportfolio. Många elever lyfter fram att de faktiskt känner sig tryggare när det gäller att tala själv.

Mitt nästa mål: att komma lika långt när det gäller att få eleverna att tala tyska i klassrummet. För där har jag mer att utveckla. Hur är det hos dig?