Att använda sin tid rätt

En reflektion om bedömningskultur i lärarbristens Sverige

Nu tänker jag tycka till. Några av er kommer säkert bli arga. Andra kommer nog hålla med. Men jag skriver för att jag bryr mig om er alla. Nu kör vi.

Publicerad Av

Lärarbrist

Jag arbetar i en sektor som har ett dystopiskt skimmer över sig. Det är inte särskilt inspirerande alla dagar, ska ni veta. Vi är för få. Vi borde bli fler, men vi blir inte fler. Hur ska vi räcka till? Lärarbristen är här och den kommer bli värre. Jag har själv förmånen att arbeta nära ett av landets större lärosäten och jag kan inte påstå att vi på min arbetsplats märker av lärarbristen särskilt mycket. Men det ser inte likadant ut överallt, och det ser inte bättre ut framöver. Läs gärna rapporten Lärarprognos 2019länk till annan webbplats för mer detaljer, eller se över läget i din egna region med hjälp av Skolverkets verktyglänk till annan webbplats.

"Bristen på legitimerade och behöriga lärare och förskollärare riskerar att öka fram till 2033. Det visar Skolverkets lärarprognos 2019 som utgår från 2018 års lärarsituation och sträcker sig fram till år 2033. Cirka 45 000 behöriga lärare och förskollärare väntas att saknas år 2033."

Skolverket: https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/skolverkets-utvarderingar-och-rapporter/prognos-over-behovet-av-larare-och-forskollarare#Tadelavprognosresultatenidinregionlänk till annan webbplats

Vad jag än tycker om detta har vi ett läge att inse. Vi kommer ha ett antal elever som har rätt till ett visst antal undervisningstimmar. Vi kommer ha begränsat antal lärare som kan utföra detta arbete. Alltså måste vi se över lärares arbetsuppgifter. Ett sätt är att införa nya yrkeskategorier i skolans värld, som kan avlasta, till exempel lärarassistenter. Men vi lärare måste också se över hur vi klarar av att hålla. Jag tycker inte om att jag behöver skriva de här orden, men så är det.

Vad ska jag bedöma?

Det som får mig att skriva det här inlägget är en evig diskussion bland i alla fall språklärare, säkert även bland lärare i andra ämnen. Språklärare har nämligen starka traditioner av vad som ska bedömas. Vi har också styrdokument som säger vad som ska bedömas. Dessa går inte alltid hand i hand. Jag började diskutera detta med ämneskollegor så fort den nya kursplanen kom, jag har lyft den med kollegor i olika forum många gånger sedan dess och ämnet har nyligen dykt upp på flera håll i min närhet, både analogt och digitalt. I maj och juni är lärare som mest slitna, och att då lägga tid på extra arbetsuppgifter är inte hållbart.

För cirka tio år sedan hade jag utvecklingssamtal med min dåvarande rektor, Camilla. Hon lade då fram ett förbud till mig. Jag skulle inte få lov att lägga en enda minut på att rätta glosförhör. Självklart kom detta som något av en chock, glosförhören är ju språkundervisningens ryggrad. Men glosor finns inte med i kunskapskraven, så enkelt är det. Självklart fick jag fortfarande ge glosläxor, och jag fick gärna förhöra läxan, men det fick inte ge mig rättningsarbete. Min arbetstid fick inte användas till fel saker! Vi pratade om olika alternativa metoder, som att låta eleverna rätta sina egna läxförhör, byta med en kamrat, läxförhör på tavlan osv. Hade detta samtal förts våren 2020 hade vi säkert pratat om att skapa självrättande förhör i något digitalt verktyg. Tack, Camilla! Hade du inte bromsat mig hade jag säkert krockat med den berömda väggen för länge sedan. Du fick mig att bromsa upp och välja smartare vägar.

Trots detta finns det idag digitala plattformar med prov på grammatik där ett visst antal fel ger betyget A, C eller E. Och det finns lärare som jagar elever för omprov på glosförhör.

Måste jag bedöma allt jag lär ut?

När diskussionen kommer blir jag alltid anklagad för att vara motsträvig. Jag lär troligtvis inte ut grammatik alls och bryr mig inte över huvud taget om att mina elever ska lära sig språklig korrekthet! Den som har varit min elev vet att detta är väldigt långt från sanningen. Det är nämligen så att man kan undervisa saker utan att bedöma dem. Och man kan undervisa saker och genomföra något enkel bedömningsmetod som inte skapar rättningsarbete, t.ex. självrättande prov, utan att detta skapar bedömningsunderlag som är betygsgrundande.

Jag nöter in i mina elever vilka förmågor som bedöms, men också varför vi måste arbeta med ordförråd och grammatik. Det vet de, allihop! Jag har till och med sagt till en klass att vi ska ha prov på alla oregelbundna verb, så att de pluggar, och sedan kört en Kahoot på alla verben när de väl kom till lektionen. Målet var att eleverna skulle lära in dem för att kunna använda dem, inte för att jag ska kunna notera exakt vilken elev som haft hur många rätt på ett läxförhör. Det kan nämligen vara så att en elev inte alls kan rabbla alla temaformer av ett verb eller direktöversätta just den glosan i just den stunden, men ändå lyckas använda dem korrekt i tal och skrift. Och det finns också gott om elever som lyckas plugga in stavning till ett glosförhör, men som sedan ändå inte får ihop orden till en helhet när det ska produceras text. Därför måste jag hålla isär vad som är inlärning och vad som är bedömning, samt kopplingen mellan dem.

Vi måste också minnas att bedömning kan ha ett formativt syfte. Det formativa ska berätta för mig som lärare hur jag ska tänka framåt. (Läs gärna mer i Åsa Hirsch artikeln Bedömning i skolan - vad och varförlänk till annan webbplats, som ingår i kursen Bedömning och betyg: betygssättning i årskurs 7-9, gymnasiet och vuxenutbildning i Skolverkets lärportal.) Om jag märker att mina elever inte alls lärt sig sina verb måste jag ju tänka om. Vad ska jag göra för att få dem att förstå dem? Men jag kan inte lägga massor av tid på att rätta prov och uppgifter med fel syfte. Bedömning som ska hjälpa mig förstå vad nästa steg är behöver inte ta massor av tid.

Från Hirsch, Åsa: Bedömning i skolan - vad och varför, s. 2

Elevperspektivet

Det finns ett perspektiv till att beakta. Elevens. En elev som lämnar grundskolan läser i normalfallet 17 olika ämnen, ibland 18, om eleven läser modersmål också. Varje ämne ska bedöma ett antal olika förmågor, och för att kunna göra en reliabel bedömning behöver varje förmåga testas mer än vid något enstaka tillfälle. Vid terminsbetyg ska man bedöma de förmågor man arbetat med under terminen. Detta innebär att jag som språklärare varje termin bör klämma in ett par läsförståelsetest som ger mig en bred bild av elevens kunnande, och ett par hörförståelsetest. Utöver det ska eleven få visa sitt skrivande och sina muntliga förmågor. Några gånger under högstadiet ska jag också få med den interkulturella kompetensen och informationssökning i olika källor. Detta är i ett ämne.

En elev läser inte alla ämnen alla terminer, men det är säkert minst 10 ämnen per termin. Om man betänker hur många bedömningstillfällen det blir totalt kan man förstår att eleverna blir trötta. För de ska ju prestera på topp! Att då utöver detta lägga till provtillfällen på saker som inte ens ska ingå i betyget. Är det verkligen respektfullt med hänsyn till elevens arbetsbelastning?

Om jag märker att en elev inte gjort läxan funderar jag över hur viktigt det är för den eleven. Det kan bli en liten blick, en kort kommentar eller ett längre samtal om vikten av god studieteknik. Det kan vara så att min elev inte lärt in verben för att hen varit hemma sjuk i 2,5 vecka, just har kommit tillbaka och ligger efter med ett matteprov, ett läxförhör i religion, en inlämningsuppgift i svenskan och ett biologiprov. Då kanske inte verbläxan blev prioriterad. I så fall pratar jag med eleven om den långsiktiga planen. Kanske är det så att eleven helt ska strunta i verben just nu men ska ha det som mål att göra under sommarlovet. För vi måste se elevens bild också.

Så, vad gör vi nu?

Så, ska vi sluta kolla av att eleverna har förstått sin grammatik? Ska vi sluta med läxförhör? Nejdå! Vi fortsätter med tidseffektiva saker som ger oss tillräckligt med information för att jobba vidare, tillräckligt mycket för att eleverna ska känna sig motiverade att göra läxan. Men vi lägger krutet på det som verkligen ska betyda något.

Jag kan inte komma till min chef och beklaga mig över min arbetsbelastning när jag valt att lägga tiden på arbetsuppgifter som egentligen inte ska göras. Jag önskar att fler rektorer är så modiga som Camilla, som vågade dra i nödbromsen för mig vid det där samtalet för tio år sedan.

Sverige som kunskapsnation har inte råd med att de behöriga lärarna går in i väggen för att de rättar ihjäl sig. Då blir lärarbristen ännu värre. Jag skriver det här för att jag bryr mig om mina kollegor. Jag vill inte höra talas om att några fler lärare lämnar yrket för att de inte orkar, eller att de blir sjukskrivna för att rättningshögarna aldrig tar slut. Vi måste ta hand om oss själva. Och då måste vi lära oss att jobba smart.

Ta hand om er!


Mia Smith

Legitimerad lärare i engelska och tyska. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla