Vem bryr sig om SO-lärarna?

Igår kom beskedet att mattelyftet och läslyftet permanentas inom ramen för det Nationella skolutvecklingsprogrammet (Red. Länken fungerar inte längre.). Det nationella programmet blir som en sorts smörgåsbord med fortbildningar där läslyft och mattelyft läggs in under Kunskaper och värden. Under samma rubrik återfinns också Delaktighet, inflytande och likabehandling, främlingsfientlighet och rasism, naturvetenskap och teknik och en hel del annat.

Publicerad Av

Allt detta är självfallet bra

Och så klart är alla fortbildningsinsatser i svensk skola önskvärda. I det nationella skolutvecklingsprogrammet välkomnar jag särskilt fortbildningarna i bedömning och betygsättning och att Undervisning och lärande med digitala verktyg.

Men jag undrar vad som hände med geografi, historia, religion och samhällskunskap? För som vanligt ståtar de med sin frånvaro, trots allt prat om värdeord och krav på historiska perspektiv i läroplanen.

Det är lätt att fråga sig vem som egentligen bryr sig om SO-ämnena?

För trots att i princip alla granskningar av praktiken i SO-undervisningen visar på brister här med, trots att vi har en fortsatt komplex omvärld (varför skulle den helt plötsligt blivit enkel förresten) och trots att rasistiska och främlingsfientliga grupper vädrar morgonluft så fortsätter diskussioner om utveckling och stöd till oss vara som bortblåst. 

Kort sagt; trots att SO-ämnen behövs mer än någonsin fortsätter de vara pinsamt dåligt prioriterade hos såväl politiken som myndigheterna.

Redan i LGR 62, när orienteringsämnen blev en del av grundskolan konstaterades att "En av den obligatoriska skolans uppgifter är att ge kunskaper om den omgivande verkligheten och om människornas liv och verksamhet förr och nu" och att såväl "samhällsvetenskaperna" som "de humanistiska vetenskapernas innehåll förändras snabbt, och detta påverkar orienteringsbehovet". 

Utifrån den uppmärksamhet, utrymme och status ämnena fått i vår moderna skola undrar jag vad som hänt. För inte kan det väl vara så att det behovet av kunskaper om "den omgivande verkligheten" blivit mindre eller att humanistiska och samhällsvetenskaperna idag förändras långsammare?

Så vad kan vi göra? 

Vi som är SO-lärare får helt enkelt göra ett val. Antingen knyter vi näven i byxfickan och gillar läget, eller ser vi till att lösa det själva.

På min skola har vi valt det senare.

Under läsåret har vi ett projekt som i praktiken blivit ett SO-lyft. Utgångspunkten för detta var från början en konflikt som hade sitt ursprung i vår gemensamma bedömningspraktik. Därav har också vårt huvudsakliga fokus i det kvalitetsutvecklande arbetet att också arbeta med bedömning. Till vår hjälp fick vi också en handledare från Göteborgs Universitet med god insyn i såväl kursplanernas utveckling som betygssystemets konstruktion.

Vårt arbete tog sin början i bedömning av helt okända elevtexter och därefter gjordes det en individuell bedömning av dessa som jämfördes. Redan vid första gemensamma bedömningstillfället stod det klart hur oerhört långt ifrån varandra vi stod.

De uppgifter vi bedömde skilde sig åt mellan A för mest generös lärare till F hos den strängaste. Så ska det självfallet inte vara på en skola.

Samtidigt. Om man betänker att dessa skillnader fanns på en och samma skola behöver nog vi alla lärare börja fundera över vår bedömning. För att om dessa finns inom en skola hur ser det då ut på ett nationellt plan?

Vårt andra moment handlade om studier av ett antal texter som ingår i lärarutbildningen. Däribland Undervisa i samhällskunskap : en ämnesdidaktisk introduktion (Ekendahl, Nohagen, Sandahl, 2015) och Bedömning, betyg och lärande (Klapp, 2015). Utifrån böckerna körde vi diskussioner utifrån böckerna och vad vi kunde ta med oss. Det finns självfallet en lång rad böcker som går att utgå ifrån, men eftersom bedömning var vår huvudsakliga utgångspunkt passade just denna litteratur oss väl.

Ett tredje tillfälle ägnades åt att gå igenom prov från lärare runt om i landet utifrån våra diskussioner vid första och andra tillfället, litteratur och bedömningsdiskussioner vi haft. Utgångspunkten blev på så vis att diskutera bedömningen inte bara utifrån perspektivet vad som ska bedömas utan också hur vi kan konstruera uppgifter för att de ska kunna bedömas på ett bra vis och ställa frågor som faktiskt mäter det vi ämnar att mäta.

Innan vi avslutade innan jul arbetade vi också med att konstruera olika gemensamma bedömningsuppgifter som under våren ska testas med elever och sambedömas av oss lärare utifrån hösten arbete.

Kärnan i hela det arbete vi gjort har varit den kollegiala diskussionen. Utan denna diskussionen är det, enligt min uppfattning, omöjligt att nå samstämmighet i såväl planering, som genomförande och bedömning.

Hur ska vi arbeta vidare?

Målsättningen är så klart att fortsätta driva ett utvecklingsarbete inom ramen för våra ämnen. Detta arbete kommer bedrivas under varje ämnesmöte där varje lärare vid olika tillfällen kommer få ansvar att ta med sig uppgifter med tydliga anvisningar kring kunskapskrav och bedömningsaspekter. Uppgifterna i sig kommer vi tillsammans bedöma för att successivt mejsla fram en gemensam bedömningspraktik på vår arbetsplats. Detta för att öka såväl vårt eget professionella kunnande som möjligheten för eleverna att få rättvisa betyg.

Är det görbart?

Utgångspunkten för detta inlägg var frånvaron av fortbildningsinsatser för SO-lärare. Med enkla medel går det att utveckla vår egen praktik. Vårt projekt kom som ett initiativ från vår dåvarande chef och har gett bra resultat redan, även om mycket arbete kvarstår.

För den skola eller ämnesgrupp som så önskar är det enkelt att skapa sig ett lokalt “SO-lyft”, antingen utifrån bedömningspraktiken eller något annat område som man önskar utveckla.

För är inte de som ansvarar för skolans utveckling intresserade av att även vi ska bli bättre kanske det är dags att vi själva tar hand om det.


Mikael Bruér

Lärare i samhällskunskap, historia, geografi och religion. Tidigare ämnesspanare.

Mejla