Hjälp – vi dränker eleverna i återkoppling!

Runt om i landet försöker lärare utveckla undervisningen tillsammans mer intensivt än någonsin förr. Jag törs också påstå att de flesta lärare någon gång de under de senaste åren har refererat till antingen John Hattie eller Dylan Wiliam när de diskuterat betydelsen av återkoppling till elever med sina kollegor. Vi vet att lämplig återkoppling är viktig för elevernas lärande.

Publicerad Av

Vi vet också att återkoppling ska vara framåtsyftande och också höra ihop med det eleverna ska utveckla. Det vi däremot inte diskuterar så ofta är balansen när det gäller mängden och formen av återkoppling som eleverna förväntas ta in och omsätta i praktik. Elever är som bekant inte några kärl som kan processa hur mycket som helst från en bok, av det en lärare säger eller liknande. Varför skulle det vara annorlunda med återkoppling? Processandet torde vara än svårare och "mer trögflytande" om återkopplingen träffar rätt, dvs. när vi rör oss inom den proximala utvecklingszonen. Speciellt på högstadiet och gymnasiet där eleverna uteslutande möter ämneslärare men faktiskt också i grundskolans tidiga år ges återkoppling till eleverna i en allt mer ökad mängd och i nya former. Hur kan vi hjälpa eleverna att sortera all denna information om sitt lärande i de olika ämnena som de får och hur effektiv är egentligen all den feedback som lärare ger "per capita"? En god idé är att gemensamt med kollegor reflektera över balansen i och kvaliteten på återkopplingen inom och mellan ämnen. Återkopplingens kvalitet måste alltid vara viktigare än mängden. Jag tror att vi lärare behöver vara uppmärksamma så att inte vågen slår över och en för stor mängd ineffektiv återkoppling sköljer över eleverna i vår vilja att göra rätt.

5201223017_9363f18fe8_b

Det finns naturligtvis olika typer av återkoppling. Den kan vara långsiktig eller kortsiktig, muntlig eller skriftlig, uppgiftsspecifik eller generell, snäv eller vid för att ta några exempel. Jag har sedan LGR11 infördes sett många olika former av återkoppling och också  själv provat olika varianter. Det jag slås av är att det är den uppgiftspecifika och direkta återkopplingen som ger (bäst?) resultat och som uppskattas och tillvaratas mest av eleverna. Det kan handla om att eleverna ställs inför ett kritiskt moment i matematik och läraren synliggör misstag kring ett begrepp eller en metod och möjliggör en omedelbar förändring hos elevens tänkande som därmed inte fortsätter missuppfatta begreppet eller metoden. Det kan också handla om att tillsammans med eleverna analysera arbeten av olika kvalitet i samhällskunskap och låta eleven sätta sitt arbete i relation till dessa efter uppställda kriterier för kvalité. Det kan vidare handla om något så enkelt (men samtidigt så individuellt och svårt) som att ge direkt återkoppling på en text som eleven sedan får chansen att bearbeta eller att tala om vad en elev i geografi kan fokusera på just nu på lektionen. Återkoppling kan faktiskt enbart bestå i några få ord till eleven/eleverna här och nu. Gemensamt för återkopplingen jag beskriver är att den är greppbar och omedelbar för eleverna. De kan genast ta itu med sin utveckling. De känner nästa nivå inom räckhåll.

Ändå har jag sett många exempel på lång skriftlig återkoppling som innehåller referenser och språk rakt saxat från kunskapskraven istället för ett mer specifikt ämnesrelaterat språk kring kvalitet kopplat till uppgift, något som alltför ofta sker via matriser (som om det skulle rättfärdiga saken). Jag har också sett exempel på (och säkert också själv givit) återkoppling på en så abstrakt och generell nivå att den blir obegriplig och oanvändbar för eleven då den inte tar hänsyn till undervisningens innehåll. Jag tror att den återkopplingen ibland ges med syftet att “ha ryggen fri” eller av tidsbrist, tråkigt nog, vilket dock är bortkastad tid. Likaså när återkopplingen på uppgiftsnivå ges i form av en bokstav. Vi behöver finna en balans där eleven kan greppa sin utvecklingspotential och samtidigt känna tillit till lärarens bedömning på lång sikt. Ett högt betyg är ingen absolut rättighet för eleverna. Däremot ska vi alltid fokusera på att utveckla kvalitéer både på elevernas kunskaper och på vår undervisning. Givetvis ska eleverna ibland få information om hur deras kunskaper står sig i förhållande till kunskapskraven, men jag tror inte det ska vara huvudfokus för lärandet. Faktum är att minst 9 av 10 elever upplever att de får rättvisa betyg. Det tål också att sägas att det gäller oavsett om betyget ÄR rättvist eller inte vilket jag tolkar som att de elever vilka har en god undervisningsrelation till sina lärare också litar på deras bedömning vilket i just det här fallet får sägas vara både på gott och ont. Därför menar jag att återkoppling på uppgiftsnivå, som är snabb, kort och direkt kännbar är det som gynnar elevernas lärande mest, både på kort och lång sikt. Den hanterar eleverna i ögonblicken för undervisningen och bär sedan med sig som nyupptäckt kunskap istället för att känna sig instängda i ett rum som fylls till bredden med vatten. Låt oss inte dränka eleverna i återkoppling som inte spelar roll.


Nicklas Mörk

Lärare i matematik, historia, geografi, samhällskunskap och religion

Mejla