Planeringar - ett nödvändigt ont

Att planera lektioner är enligt mig en av de roligaste och kreativa uppgifter en lärare har. Det enda jag kan komma på som är roligare är väl att undervisa. I vissa fall är planerandet till och med roligare än själva undervisandet. Det är något visst med att levandegöra ett centralt innehåll och konstruera en uppgift utifrån det, så som jag hade velat lära mig innehållet.

Publicerad Av

Men nu får ni inte missförstå mig; jag har aldrig några förväntningar att planeringarna ska genomföras till punkt och pricka utan några omjusteringar. Jag anser att lektionsplaneringar måste vara dynamiska. I alla fall när man undervisar elever i lägre åldrar. Tydliggöranden när någon inte förstår, oplanerade fördjupningar (dock inte för ofta) med mera gör att man håller sig på tårna och är med eleverna. Ju fler timmar jag jobbar desto mer finkänsla utvecklar jag. I det här avseendet måste jag säga att det har varit guld värt att ha fått arbeta tillsammans med en kollega, i ett två-lärar-system, det första året. De värdefulla lektionsutvärderingarna har vi kunnat göra i klassrummet direkt när eleverna gått ut på rast. Utvärderingarna har kommit att bli en ständigt återkommande del av vår arbetsdag.

Men tillbaka till planeringarna. När det händer saker utanför själva lektionen som gör att allt går åt pipan. Vad gör jag när jag måste avstyra ett bråk de sista minuterna innan rastens slut, vilket gör att det dröjer innan resten av eleverna kommer in i klassrummet? Eller jag upptäcker i sista stund att bläcket i skrivaren är slut och jag inte kommer att få ut texten om dinosaurier jag skulle använt om fem minuter? Eller det blir ett strömavbrott vilket gör att jag inte kan använda SmartBoarden eller internet? Eller en kollega sjukanmäler sig på morgonen och vi får inte in någon vikarie vilket gör att jag står ensam med två klasser (där det egentligen behöver vara tre lärare för att undervisa)?

Har ni hört talas om trestegsplaneringar? Det hade inte jag innan jag fick min första lärartjänst. En trestegsplanering kallas en planering av en lektion som görs tre steg innan man är inne i klassrummet. En sådan fick jag aldrig testa på under mina VFU:er. Det var alltid mer eller mindre minutiösa planeringar där varje moment skulle skrivas ner eller vara förberedda.

Allt för ofta känner jag att jag blir tvungen att ta till detta tillvägagångssätt. Att planera om en lektion har i många fall räddat situationen och utmynnat i en relativt bra lektion. Även om trestegsplaneringarna är användbara många gånger känner jag det som ett svek mot mina elever när jag tvingas till att använda dessa. De förtjänar en välplanerad lektion av en lärare som kan sitt ämne och vet hur klassen fungerar. Debatten om huruvida en satsning på lärarassistenter är bra eller inte följer jag intresserat och som så många andra ser jag både för- och nackdelar med det. Det ska jag emellertid inte skriva om i det här inlägget.

Jag vet inte om det är en naturlig progression för F-3-lärare men mina nedskrivna lektionsplaneringar har blivit mindre avancerade med tiden (det där lät för övrigt som om jag hade jobbat i 20 år). De består oftast av ett par meningar i form av en numrerad lista. Vad gör vi först, vad gör vi efter det och hur avslutar vi lektionen. Så såg de inte ut de första veckorna… Då kopplade jag lektionen till centralt innehåll, kunskapskrav och skrev ganska långa texter om vad jag skulle gå igenom och vad de skulle göra. Ju mer jag lärde känna eleverna desto bättre kunde jag förutse vilka moment de gillade mest och vilka de lärde sig mest av. Min gissning är det kommer att fortsätta på det här sättet. Men det får tiden visa.


Rasmus Lindström

Nyutexaminerad grundskollärare F-3. Undervisar i svenska, matematik, engelska, NO, SO och teknik.

Mejla