Att vänta på Godot i en Vaz Lada 2105

I ett trångt, varmt och immigt klassrum fullt med glada och bullriga elever men fattigt på syre kom jag plötsligt att tänka på barndomens campingsemestrar.

Publicerad Av

Vi var fyra stycken då och farsan packade in hela familjen i vår televerksorangea Lada.  Med sovsäckar, tygtält (också det i televerksorange färg), campingstolar, gasolspis, kylväskor och packning för en vecka blev det ganska trångt. Mina taniga och bleka knän borrade sig in i farsans rygg genom den tunna stoppningen i förarstolen och hans kala hjässa hade blanknött galonen ovanför hans huvud. På skumpiga grusvägar hände det till och med att hans flint dunkade till i biltaket med ett dovt och burkigt ljud, som när man studsar en tennisboll mot en tom färgburk. Ladan erbjöd med andra ord ingen lyx men den hade andra fördelar.

När generatorn dog utanför Gävle knuffade vi in bilen på en bensinstation där föreståndaren fixade till den med en avbruten glasspinne. Low-tech har sina fördelar. Konstigt nog gjorde glasspinnemanövern att det började lysa ur högtalaren under handskfacket, men hem kom vi och jag vecklade långsamt ut mina ben som klistrats fast mot den öststatsbeiga skinnimitationen. Som ni kanske förstår var vi ingen välbärgad familj.

Att vi inte tillhörde samhällets ekonomiska elit blev ofta uppenbart just i campingsammanhang. Särskilt tydligt blev det när Ladan rullade in på en husvagnstät campingplats på Tjörn. Vi var faktiskt de enda tältgästerna och mellan de flotta (så kändes det just då) Cabby- och Polarhusvagnarna, omgärdade av vita staket och försedda med blomlådor där pelargoner i olika färger prunkade praktfullt, försökte vi med gemensamma krafter resa vårt orangea tygtempel som sett så stort och rymligt ut hemma på tomten, men som nu, jämfört med husvagnarnas gigantiska förtält, plötsligt framstod i annan dager.

Tältresningen blev lite av en happening och i takt med att allt fler blickar riktades mot oss från glasskiosken, minigolfbanan, från de solskyddsklädda husvagnsfönstren och förtältens baden-badenstolar växte farsans frustration med den hart när omöjliga tältkonstruktionen till den milda grad att han på bruten svenska drog av en ed som säkerligen gått obemärkt förbi på sorteringscentralen där han jobbade, men som här bemöttes med både förtjusning och fasa av publiken. Nu var det bekräftat - det var en utländsk familj det handlade om. Vem annars skulle köra en Lada?

Så såg de ut min barndoms campingsemestrar. Det var ofta trångt och varmt, i bilen liksom i tältet. För trångt för att tillåta någon av oss att sträcka ut i vår fulla längd. Så trångt att alla individuella försök att växa eller breda ut sig skedde på bekostnad av någon annans komfort och utrymme. Min bror lär ha satt sig upp i sömnen en natt och utbrustit "vem är det som trängs?!"

Även utanför bil och tält var det i många fall pinsamt uppenbart att vi saknade resurser för att konkurrera med omgivningen och den mötte oss med nedlåtande vänlighet eller illa dolt förakt. På det viset kom jag att lära mig en ny känsla som jag senare i livet lärde mig att identifiera som skam. Familjens misslyckanden och umbäranden, som tältresningen i Tjörn, skedde ofta inför öppen ridå medan våra solskensstunder, för sådana fanns det förstås gott om trots allt, förblev våra egna.

Våra omständigheter skapade en vi-mot-världen-känsla som svetsade oss samman likväl som de gav upphov till gräl och konflikter kring hur våra knappa tillgångar skulle fördelas inom gruppen. Skulle någon ha något extra blev någon annan utan det nödvändiga. Livet var som Karlfeldt skriver "storm och nöd och kamp i en enda veva; det var gäckad längtan och fåfäng glöd och små glimtar ur molnens reva." Jämfört med många andra i världen hade vi det självklart ganska bra, men globaliseringen till trots hjälper det sällan den som måste leva i och konkurrera med sin omedelbara omgivning.

Vad hände sen då? Jo, märkligt nog löstes familjens ekonomiska situation av en deus ex machina av viktorianskt snitt - ett oväntat arv. Min farfar som överlevt Rommels stridsvagnar och landstigit vid Normandie dukade under för sin lungcancer och farmor höll på envist tantmanér ut ett par år till innan ett infekterat sår som hon inte ville besvära doktorn med tog henne till efterlivet. Ingen hade reflekterat över att marken och "och stenarna där barn jag lekt" som deras oansenliga bungalow vilade på hade ökat stort i värde. Innan de visste ordet av var mina föräldrar befriade från bil- och bolånebetalningar och med en, för dem, ansenlig summa pengar på bankkontot kunde det goda livet börja.

Men innan dess hade jag i mina nedärvda kläder, med mitt konstiga efternamn och en farsa som körde omkring i en rysk skrothög hamnat i det sociala utanförskapets torra öken, för vem törs alliera sig med ett hopplöst fall? Min smala lycka var att det i glesbygdsskolan bara fanns en plats dit mina plågoandar sällan dristade sig och där en ensam tonårings sociala isolering inte väckte frågor om varför han inte lekte med de andra tjurarna - biblioteket. Inträngd i ett hörn och omgiven av böcker fann jag  i skolarbetet ett sätt att revanschera mig för både mindervärdeskomplex och utanförskap. Kunde det hela ha slutat på annat sätt än institutionen för lärarutbildning?

Så nu trängs jag i ömsom solvarma ömsom utkylda klassrum och lokaler med min nya familj - elever, kollegor och  rektorer. Besparingar har gjort att vi lärare undervisar fler klasser än när jag började jobbet för ett och ett halvt decennium sedan. Dessutom finns det fler elever i varje klass och det var inte gott om plats ens från början. En gång undervisade jag en engelskgrupp om 30 elever i en bildsal med 22 sittplatser. Det var inte utan sin charm, men inte heller utan utmaningar, ungefär som att ge sig ut på familjesemester i en Lada. Vi är helt enkelt för många som ska dela på för knappa resurser i ett för litet utrymme, så även här innebär alla försök från den enskilde att sträcka ut, att ta plats och kräva rimligt med utrymme för att växa och utvecklas, att det sker på någon annans bekostnad. Det är svårt att vara rättvis, svårt att hålla sams, omöjligt för alla att ha det bra på en gång, svårt att reda ut "vem det är som trängs." Så samtidigt som ropen höjs om individuell anpassning av undervisningen så är möjligheterna till detta i praktiken nästan obefintliga, i alla fall för många elever och lärare. Men tekniken då, tänker någon, datorer kan väl lösa det där. Ja, kanske det, men mycket pekar på att det först och främst är människan vi måste satsa på om vi vill att hon ska utvecklas. Dessutom glömmer vi ofta att hon är den mest avancerade "maskinen" av alla. Försök få en laptop att spjälka mjölk eller omvandla dillchips till fett, ångest och rörelseenergi bara!

Vad som händer när man inte lägger tillräckliga resurser på lärare och elever vet vi redan. Det verkar som att hela läraryrket har hamnat i samma typ av utanförskap som högstadie-Robin fick genomlida. För få vill bli lärare, för många överger yrket. Kanske speglar det en rädsla för att ge sig i kast med något som många betraktar som ett hopplöst företag. För så kan nog yrket te sig för den som följer krisrubrikerna i nyhetsrapporteringen och som ser på skolan från ett utifrånperspektiv. De många solskensstunder och fantastiska möten mellan människor som skolvardagen består av drar sällan särskilt mycket uppmärksamhet till sig, utom kanske i fallet Klass 9A som tragiskt nog mest uppfattades som en kontrast till hur det vanligtvis är. Det är synd, för när skolan tappar både resurser och självförtroende drabbar det också de mest oskyldiga i sammanhanget, barnen.

På Twitter och Facebook tycker jag mig uppfatta två läger (sociala medier har ju en tendens att bidra till polarisering), å ena sidan de som drar slutsatsen att vi som jobbar i skolan som motvikt till nyhetsrapporterna bör fylla "etern" med positiva berättelser om arbetsglädje och lust till lärande, å andra sidan de som anser att det finns så stora brister i skolan och skolsystemet att det inte får sopas undan under en matta av solskensberättelser. Båda sidor har förstås rätt, och fel. Vi behöver båda spåren på en gång.

Det är min fromma förhoppning att mina inlägg vare sig ska uppfattas som att allt går om man bara har rätt inställning eller som att allt är doom and gloom och att det inte ens är värt att försöka. Det jag vill skildra är mina försök att mäkla mellan best practice och verklighetens villkor, min strävan att nå upp till en nivå som åtminstone är good enough. Jag tror att många lärare kan känna igen sig i situationen. Vi är luggslitna luffare som otåligt väntar på att Godot ska träda in på scenen och rädda oss. Men vi är också den typen av "sotiga hjältar" om vilka Majakovskij skriver att "själva solens ljus skulle skymmas av den gyllene flygsanden i våra själar." Därför behöver vi en facklig kamp för bättre villkor samtidigt som vi behöver vittnesmål om våra vardagsmirakel. Som både ombud och ämnesspanare ska jag göra mitt bästa för att göra oss rättvisa på båda fronter.  Vi som kämpar. Vi som vill. Vi som är LR.

PS. Delar av den här texten har jag publicerat en gång tidigare. Har du tvingats stå ut med samma sak två gånger ber jag om ursäkt. DS

PS igen. Borde nog också göra min arbetsgivare rättvisa och tala om att vi flyttade till större lokaler för ett halvår sedan. DS för sista gången.

PS för sista gången. Just ja, nästa inlägg kommer att handla om hur jag försöker utveckla skrivandet hos samtliga elever i en klass om 32. DS för sista gången på riktigt den här gången. Jag lovar.


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla