Ångest är min arvedel

Konsten att hantera sin rättning, del 1

Klockan är 03.28 och jag är vaken. Hjärtat klappar lite för fort, tankarna snurrar och jag kan varken somna om eller förmå mig att stiga upp och ta tag i det som håller mig vaken - rättningen. Eller bedömning som vi väl väljer att kalla det idag.

Alltså, jag har inte ångest över hur jag ska bedöma texterna eller hur jag pedagogiskt ska återkoppla till eleven. Det vet jag. Det kan jag. Källan till min oro och sömnbrist är frågan om hur jag ska HINNA göra det.

Sist jag skrev lovade jag att vara konkret denna gång och att berätta hur jag försöker utveckla skrivandet hos mina elever trots att tiden är knapp, alltför knapp, för att ge återkoppling till varje elev på varje skrivuppgift. Här följer den första av två metoder, eller recept rent av, som jag använder för att aktivera eleverna som resurser för varandra och utveckla deras förmåga att reflektera över sina egna och andras texter samt göra nyanserade förbättringar av den egna framställningen.

När Skolporten presenterade Marie Nordmarks avhandling om hur digitalt skrivande utmanar svenskundervisningenlänk till annan webbplats började jag leta efter metoder för att på ett milt sätt tvinga eleverna att planera sina texter, skriva utkast och redigera dessa till färdiga och genomarbetade verk. Jag ville få dem att underkasta sig en medveten process hellre än att halka in i det olyckliga mönster Nordmark beskriver, det vill säga öppna ett tomt dokument och börja från början utan att veta vart de är på väg med sin text, inte veta vart stycket de inlett ska ta vägen, eller ens hur den mening de just börjat på ska sluta. Jag snubblade då över det här materialet som ursprungligen tagits fram för att förbereda elever för TOEFL-testets 20-minutersuppsatser.länk till annan webbplats Jag brukar dock ge eleverna dubbelt så mycket tid, och ändå är det svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva en riktigt bra text inom tidsramen. Men det är just det som är poängen.

Den knappa tiden tvingar eleverna att snabbt men noggrant läsa uppgiftsinstruktionerna för att sedan göra en plan för skrivandet och hålla sig till den. Visst händer det att det låser sig för någon enstaka elev, men för många blir det befriande att gå direkt till kreativitetens kärna och källa - panisk tidsnöd. För att inte skrämma upp eleverna alltför mycket låter jag dem på förhand veta att de ska skriva tre kortuppsatser och att de sedan ska välja ut en av dem att färdigställa. Då vet eleverna att varje uppsats är en möjlighet till utveckling, att ramarna är sådana att de inte kan åstadkomma en fullträff eller ett mästerverk på en gång varje gång, och att de utifrån sina imperfekta utkast ska sträva efter att flytta sitt skrivande närmare det perfekta. Skulle det gå åt pipsvängen med någon av texterna så är det med andra ord inte hela världen. Och passande nog kretsar det första uppsatsämnet i materialet runt Mary Tyler Moores citat "Take chances, make mistakes. That's how you grow."

I elevernas strävan mot fullkomlighet kommer materialets mallar för self och peer assessment väl till pass. Jag var först väldigt skeptisk till dessa mallar och avfärdade dem som rester av ett föråldrat poängräkningssystem. Men de funkar. Och de funkar bra! Visst, eleverna måste lära sig att inte följa dem slaviskt, särskilt mallen för peer assessment, men när de lärt sig att göra detta så bildar mallarna en utmärkt scaffolding för elevernas klättringsprojekt.

Efter den första uppsatsen brukar jag låta eleverna använda mallen för self assessment och bedöma och poängsätta sina egna texter för att sedan, och detta är förstås det viktigaste av allt, ringa in vilka förändringar och tillägg som mest effektivt kunde ge texten en ännu högre poäng enligt mallen. Sedan får de redovisa både poängsättning och förbättringsåtgärder för varandra. På det viset lär de sig att reflektera över det egna skrivandet och får dessutom värdefull input från klasskamraternas sätt att göra detsamma. Vi följer upp den andra av de tre texterna på samma sätt, men denna gång kan de också sätta de två texterna i relation till varandra. Blev den andra texten bättre? På vilket sätt då? Inte? Vad är det då som du har fastnat på?

Först efter den tredje texten använder vi oss av mallen för peer assessment. Då får eleverna börja med att betrakta sina tre utkast och välja ut det som de tycker har den bästa förutsättningen att omvandlas till en lyckosam slutprodukt. Eleverna placeras sedan i grupper om tre och den valda texten skickas ut på "remiss" till de andra i gruppen. Utifrån kamratresponsen färdigställer till sist varje elev sin text och lämnar in den till mig för kommentar.

Det här sättet att arbeta är såklart varken originellt eller revolutionerande. Men det är så jag går till väga för att kombinera Nordmarks forskning med Dylan Williams (bland andra) tankar om effektiv kamratrespons, och för att lindra min egen rättningsångest och samtidigt erbjuda eleverna omfattande skrivträning. Hoppas att det finns något här som du också kan finna användbart.

PS. Har gjort en fri översättning till svenska av det länkade materialet. Skulle du vilja kika på den får du gärna pinga mig på Twitter: @RobinSmith74 DS.


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla