Jag är PZ, är du?

Är det så att intelligenta människor tänker på ett särskilt sätt, eller att människor som tänker på ett särskilt sätt blir intelligenta? När jag var elev i skolan upplevde jag att synsättet var det förra, som lärare har jag lärt mig att det senare gäller.

Publicerad Av

Men om den lärdomen bara påverkar hur jag tänker kring intelligens, och inte hur jag undervisar, så blir ju inte skillnaden större än att jag förut tyckte synd om de elever som inte var tillräckligt intelligenta medan jag nu tycker synd om dem som inte blivit tillräckligt intelligenta, de där om vilka man brukar säga att de har otur när de tänker. Tur då att jag har kollegor som kan handleda mig och genom vilka jag blivit bekant med Harvard Project Zero.

Nu kan det ju förstås vara så att jag är den där killen som är sist med att upptäcka något men som ändå stolt presenterar det som en nyhet. Ni vet den där som förstör hela lunchrasten genom att berätta att det nu minsann finns ett program som heter "Så mycket bättre" och sedan förklarar konceptet för ett helt rum fullt av människor som redan känner till det, och som dessutom skiter i det. Så heads up, har du full koll på multipla intelligenser, teaching for understanding, making learning visible, visible thinking, cultures of thinking och thinking routines så har du nog inget annat än frustration och ilska att vänta om du läser vidare.

Men har du, som jag, bara ganska bra koll och önskar att du visste ännu mer, då tycker jag att detta är ett bra klipp att börja med. Försök att ignorera den psykotiskt lugna berättarrösten bara. Den låter inte så lite som att nurse Ratched tagit anställning som automatisk telefonsvarare på Skatteverket:

Project zero är, som klippet ovan förklarar, inte bara ett, utan många projekt som länkas ihop av en vilja att utforska sambandet mellan konst och lärande. Webbplatsenlänk till annan webbplats hittar du här och blir du riktigt biten så kanske du vill gå en av deras online-kurserlänk till annan webbplats tillsammans med dina kollegor. PZ har också en YouTube-kanallänk till annan webbplats som kan vara värd att prenumerera på och... Vadå? Nej, jag får inte provision. Varför undrar du det?

Det PZ-projekt som främst fångat mitt intresse i jakten på en undervisning som utvecklar tänkandet handlar om thinking routines och så här förklaras dessa av vår vän nurse Ratched:

Tankerutiner alltså, enkla modeller för fördjupade resonemang, kan det var något? Jag gjorde att försök att utsätta eleverna för tre enkla varianter av dessa. Den mest grundläggande av rutinerna utgörs av en enda fråga - what makes you say that? I all sin enkelhet är den utmärkt för den som vill försöka förstå eller försiktigt ifrågasätta grunden för en utsaga. Tänk vad man skulle kunna provocera både chefer och kollegor på nästa personalmöte bara genom att upprepade gånger fråga what makes you say that? Den andra rutinen vi försökte bekanta oss med var see - think - wonder och den tredje och sista var I used to think... but now I think... Detaljerade förklaringar av dessa tankerutiner finns att hämta härlänk till annan webbplats.

Vi började med att eleverna i grupper fick kika på en bild av Helena Blomqvist (se nedan) och följa stegen i see - think - wonder, det vill säga börja med att under ganska lång tid bara beskriva allt de ser på bilden, fortsätta med att resonera kring vad detta kan betyda, vad det är som händer eller vad konstnären vill förmedla, och till sist reflektera över vilka frågor bilden väcker samt över vad de skulle behöva veta för att förstå den bättre.

Efter att ha prövat vingarna med Blomqvists bild var det dags att ta sig an en text och eftersom vi brottas med modernismen just nu i Svenska 3 så valde jag Karin Boyes Nattens djupa violoncelllänk till annan webbplats. Det visade sig betydligt svårare att hantera Boyes dikt än Blomqvists bild. Kanske är det svårare att luta sina tankar mot något konkret när man har med något så abstrakt och undflyende som lyrik att göra. Särskilt det andra steget, think, var klurigt och inte blev det lättare av att jag uppmuntrade eleverna att utmana varandras tankar med ett what makes you say that? när de inte riktigt förstod vad den andre menade. Om vedermödorna omedelbart bar frukt vet jag inte, men under wonder kom kloka frågor fram. Vissa ville veta mer om författaren, andra få hjälp med att tolka vissa symboler i texten. Jag kunde berätta lite om Boye, men det där med symbolerna, joråsatte...

För att ytterligare befästa tankerutinerna påbörjade vi sedan det arbete som kommer att uppta de kommande lektionerna. Eleverna har till detta moment valt modernistiska romaner, skrivit två korta loggar under läsningen och nu blivit indelade i seminariegrupper. Tanken är att det ska finnas gott om tid för samtal, vilket det alltför sällan gör i skolans värld, så tio minuter per elev ska jag i alla fall försöka skaka fram. Ni som är lärare vet hur mycket tid det tar av en kurs, så det är bäst att en sådan satsning ger resultat. Så här ser upplägget ut:

Det första jag poängterar för seminariegrupperna är att de samtal vi för i gruppen inte är tänkta som ett bedömningsunderlag. Eleverna är alltså inte där för att testas, vare sig av mig själv eller av varandra, utan vi är alla där för att hjälpa varandra att tänka. En självklarhet tänker kanske vissa, trams menar säkert andra, själv upplever jag en enorm frihet när jag får säga detta till eleverna och jag upplever att de erfar samma sak. Efter det går eleverna laget runt och berättar kortfattat vad de sett, det vill säga summerar handlingen i romanen, sedan vad de tänker om handlingen, dess innebörd och budskap. Liksom i fallet med Boyedikten uppmuntrar jag övriga elever att ställa what-makes-you-say-that-frågor som Hur menar du då? Hur märks det i texten? Varför tror du det? Skulle man inte lika gärna kunna dra slutsatsen att...? Att ställa dessa frågor visar på intresse och engagemang. Syftet är att hjälpa den som talar att tänka vidare, djupare och längre, så det är långtifrån taskigt att ställa kniviga frågor, tvärtom. Och eleven vars verk vi diskuterar behöver självklart heller inte kunna svara på allt. Kanske visar det till och med på klokhet att inte kunna svara säkert, och hur det än är med det så kan eleven ta med sig obesvarade frågor till det avslutande steget, undra. Hittills har det dock blivit alltför knappt om tid för detta steg där det är tänkt att eleven ska få redogöra för vilka frågor och funderingar läsandet väckt hos henne.

Just för att tiden inte riktigt räckt till så har eleverna till sist fått välja mellan att fullborda see-think-wonder-triptyken eller att ge sig på I used to think... but now I think... i ett tredje och avslutande läsloggsinlägg efter seminariet. Väljer de det senare alternativet får de utveckla hur läsningen av romanen "förflyttat" deras tänkande. Alltså, vilka dörrar har romanen öppnat? Vad vet de nu som de inte visste innan? Vilka tankar har de nu som de inte hade innan?

I vilken utsträckning den här typen av upplägg verkligen kan leda till ett utvecklat tänkande, eller en utvecklad intelligens är så klart svårt att mäta. En viktig poäng i sammanhanget är att tankerutinerna inte är avsedda som metoder eller strategier som elever och lärare plockar fram ur verktygslådan vid enskilda tillfällen då det passar dem. Snarare ska de utgöra vanor, både för läraren i planeringen av undervisningen och för eleven i bemötandet av densamma. De är tankemönster som, om de aktiveras tillräckligt ofta, bildar neurologiska motorvägar i hjärnan som tillåter individen att intuitivt initiera en intellektuell process när hon ställs inför något nytt och främmande eller engagerande och spännande. Och sånt händer förstås inte över en lektion, även om den är tre timmar lång som hos oss på Viktor Rydberg. Det krävs nog att vi är flera på skolan som medvetet och envetet omfamnar och anammar Project Zero och dess möjligheter. För arbetar vi lärare tillsammans med detta, med eleven i fokus, då vågar jag lita på att det ger resultat.

Mer inom ämnet

Vill du läsa mer om thinking routines så har en bildad kollega tipsat mig om Ron Ritchhart och särskilt rekommenderat hans bok Making Thinking Visible.länk till annan webbplats . Ritchhart har också en webbplats med en hel del resurser kopplade till att skapa cultures of thinkinglänk till annan webbplats.

Två lärare och läroboksförfattare som arbetat med skriv- och läsutveckling med koppling till PZ är Anna Berge och Per Blomqvist och jag skulle själv vilja rekommendera deras Skrivundervisning - i samspel med litterära texterlänk till annan webbplats.


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla