The Curse of Knowledge

Why is so much writing so bad and how can we make it better? Med de orden inleder Steven Pinkerlänk till annan webbplats ett anförande hos Googlelänk till annan webbplats. Som svensk- och engelsklärare har jag ställt mig samma fråga, om och om igen, ibland retoriskt, ibland filosofiskt, ofta lite förtvivlat.

Jag har skyllt på Twitter, Instagram, Messenger och "annat elände" som gör att eleverna inte bemödar sig om att skriva fullständiga meningar, sätta punkt och komma på rätt ställe, eller ens använda stor bokstav.

Pinker menar dock att de sociala mediernas genomslag inte håller som förklaring till ungdomars usla skrivande och visar med hjälp av flera exempel på att vänner av det skrivna ordet i varje era har brottats med vad de uppfattat som ett förfall av skrivförmågan hos den breda massan.

Förklaringen ligger, menar han, i det faktum att medan talandet är naturligt för människan, något som hon lär sig intuitivt, rent av instinktivt, så är skrivandet något konstruerat, något vi saknar naturlig fallenhet för, och som därmed blir mer komplicerat för oss att utveckla.

Att de som tror sig ha bemästrat skrivkonsten har så förtvivlat svårt att förstå hur andra inte kan göra det, förklarar han med med ett fenomen som han kallar the curse of knowledge.

Men vad vill då Pinker att vi ska göra, vi som ser oss som vänner av det skrivna ordet och som vill lära ut skrivandets hantverk?

Svaret är så klart att vi bör läsa hans bok "The Sense of Style: The Thinking Person’s Guide to Writing in the 21st Century" där han utvecklat sina idéer kring ämnet.

Den bärande tanken för sitt resonemang har han dock hämtat från ett annat verk om skrivande, Clear and Simple as the Truth: Writing Classic Prose av Francis-Noël Thomas & Mark Turner, som kretsar kring begreppet classic prose vilket Pinker illustrerar på ett mycket överskådligt och lättillgängligt sätt i detta avsnitt (fram till 13.41):

Faktum är att Pinkers hela föreläsning kännetecknas av den konversationsnära stil som utmärker classic prose och som han vill flyga en fana för. Han visar på ett elegant sätt hur svåra begrepp kan göras enkla om vi bara frigör oss från de ovanor som som många akademiker har odlat, som det slentrianmässiga användandet av krångliga passiv-konstruktioner, överdriven substantivering, och benägenheten att uttrycka sig så vagt att man omöjligen kan kritiseras för att ha sagt något fel.

Det senare känner vi igen som politikerspråk men handen på hjärtat så tror jag också att många lärare tar till detta grepp när vi fortlöpande ge[r] varje elev information om framgångar och utvecklingsbehov i studierna, samverka[r] med vårdnadshavare och informera[r] om elevernas skolsituation och kunskapsutveckling, och redovisa [r] för eleverna på vilka grunder betygssättning sker.

Samma sak gäller förstås vid fackliga avtalsförhandlingar för dem av oss som arbetar med sådana. Ju vagare vi formulerar oss, desto lättare är det att komma överens. Problemet är bara att parterna ofta går från bordet med olika uppfattningar om vad som egentligen sagts.

Ibland kanske det inte är så farligt, men i en undervisningssituation blir det katastrofalt om glappet mellan vad läraren tycker sig ha uttryckt och vad eleverna tagit emot blir stort. Men hallå Robin, det där handlar ju mest om hur lärare och akademiker uttrycker sig! Hur ska vi nu hjälpa eleverna? Sant.

Föreläsningens mest intressanta avsnitt, i alla fall ur en språkpedagogisk synvinkel, kretsar kring begreppet the curse of knowledge. För en författares del handlar denna förbannelse om vår mänskliga oförmåga att sätta oss in i hur våra ord ter sig för någon som inte vet vad vi vet, har den erfarenhet vi har, eller känner det vi känner.

Ett vanligare uttryck för fenomenet är att bli blind för sin egen text, både vad gäller textens form och dess innehåll. Vi har helt enkelt så mycket av den i vårt huvud att vi inte längre ser helt nyktert på det som finns på pappret eller skärmen framför oss. Det är därför det är så svårt att korrekturläsa texter direkt efter att vi producerat dem, medan vi två veckor senare, när vi tömt medvetandet eller fyllt det med nya intryck och på så sätt gjort oss främmande för våra egna ord, enkelt kan identifiera språkliga misstag eller logikluckor i resonemanget som undgått oss trots alla våra tidigare ansträngningar till noggrann bearbetning. Så här presenterar Pinker fenomenet (fram till 40.30):

Pinker menar att det gamla goda råd som levererats av språklärare världen över, och många många gånger av mig själv, försök att se texten genom läsarens ögon; sätt dig in i hennes perspektiv, är en god tanke men en ogenomförbar sådan. Psykologiska experiment har visat att vi helt enkelt inte har en särskilt god kapacitet för detta. I stället slår han fast att:

Most advice on writing should be interpreted, not as advice on how to write, but as advice on how to revise.

Knappast en revolutionerande tanke för en språklärare av det modernare snittet som med Siv Strömqvists hjälp lärt sig att arbeta processorienterat. Ändå envisas vi ofta av praktiska skäl med att i testsituationer pröva elevernas skrivförmåga genom att låta dem producera en text under en mycket begränsad och sammanhängande tidsperiod.

Kanske måste det vara så av rättssäkerhetsskäl och kanske ligger det en viss poäng i att lära eleverna leverera texter inom en snäv tidsram. Yrkeslivet kräver det säkert, ibland. Men faktum är att ett glapp ofta uppstår mellan vår vana att undervisa om skrivande som en utdragen process och de förutsättningar vi ger eleverna att dra nytta av den undervisningen i en testsituation. 

Nåväl, tillbaka till Pinker. I arbetet med att revidera en text föreslår han två vägar framåt, båda vedertagna och erkända pedagogiska metoder. Den ena är att man testar sin text på ett eller flera försöksobjekt (kamratrespons) och den andra är att låta så mycket tid passera att man själv kan se på texten med fräscha ögon (självreflektion). Inga nyheter i sig, men vad vi kan lära oss av Pinker är tajmandet av dessa metoder. Implikationen av the curse of knowledge är att kamratrespons kan ge värdefull input nästan när som helst under (eller till och med efter) skrivprocessen, medan självreflektion endast är möjlig i de skeden då eleven fått en viss distans till sin text. I förlängningen kan vi till och med dra några befriande slutsatser kring tajmingen av vår återkoppling till eleven.

Efter att i 15 års tid känt mig stressad över att jag tar för lång tid på mig att bedöma och ge återkoppling på elevtexter kan jag nu luta mig lite mot vetenskapen och meddela eleven att hen behöver få distans till sin text för att på bästa sätt tillgodogöra sig min återkoppling. Eller behöver och behöver, det skadar i alla fall inte, så det så! Jag kan också, utifrån Pinkers presentation, motivera inslag av kamratrespons under skrivprocessen och kanske också få eleverna att i större utsträckning än tidigare inse värdet av dessa. Dessutom ger Pinkers föreläsning mig en ökad förståelse för en av de metoder Anna Berge och Per Blomqvist presenterar i Skrivundervisning - i samspel med litterära texterlänk till annan webbplats, nämligen att först låta eleven få viss distans till sin färdigställda text och sedan låta hen skriva en kommentar till den som läraren kan utgå ifrån, både vid bedömningen och återkopplingen. 

Berge och Blomqvist föreslår processorienterade frågor, som Hur gick det till när du arbetade fram texten? såväl som mer textnära sådana, som Vad är du nöjd med i texten? och Vad skulle du ha gjort annorlunda om du haft mer tid? samt frågor som berör lärarens bedömning av och återkoppling på texten, som Vad vill du att jag ska lägga märke till i texten? och Finns det några frågor du vill ha svar på kring texten? Det finns flera fördelar med detta sätt att arbeta. Dels hjälper frågorna eleven att utveckla förmågan att arbeta med, reflektera över och kritiskt granska texter, dels räddar de eleven från att behöva läsa kritiska kommentarer kring sådant hen redan vet att hen kan förbättra, och sist men inte minst så får återkopplingen karaktären av en konversation snarare än ett levererat domslut.

Att arbeta med styrd kamratrespons ser jag som ett sätt att anamma formativa insikter levererade av bland annat Dylan William. Att arbeta processorienterat borde vara en självklarhet för alla som går med på att skrivutveckling till stor del handlar om att träna förmågan att revidera texter. Att eleven efter avslutad process får tillfälle att kommentera sin text förhindrar att jag själv faller offer för the curse of knowledge och rutinmässigt levererar den återkoppling jag utifrån mitt lärarperspektiv tror att eleven vill ha istället för den hen verkligen behöver. Och det tillåter mig att till stora delar formulera min återkoppling som ett svar på en fråga, som ett led i en dialog. Kanske kan jag då tillåta mig att känna att jag levt upp till Joe Bowerslänk till annan webbplats utmärkta valspråk:

Assessment is not a spreadsheet -- it's a conversation.

Om så är fallet är det möjligt att det som Steven Pinker ser som en förbannelse för skribenter kan förvandlas till en pedagogisk blessing in disguise.