Fingret på avtryckaren

Trigger warnings - en förhandsvarning om att det här inlägget innehåller inslag som kan väcka starka känslor och reaktioner - har sitt ursprung i internetforum för människor som haft olyckan att råka ut för trauman och övergrepp. När någon vill dela med sig av sina tragiska erfarenheter eller beskriva andra människors dystra och dramatiska öden på sådana forum har det växt fram en praxis om att signalera att nu kommer det någonting som du bör stålsätta dig inför, om inte undvika helt. Det handlar om hänsyn, om att förstå att det som för en själv är en del av ett processande, ett bearbetande, kan riva upp gamla och djupa sår hos andra om de inte är beredda på vad som väntar dem.

Publicerad Av

Att idén om trigger warnings i grunden är god finns det få som tvistar om, men på senare tid har en hetsig debatt förts på flera utbildningscampus i USA och Storbritannien kring huruvida lärare ska vara skyldiga att varna för potentiellt "triggande" inslag i undervisningen.

Det kan, som Greg Lukianoff och Jonathan Haidt beskriver i artikeln The Coddling of the American Mindlänk till annan webbplats i The Atlantic, handla om att varna elever som påbjuds läsa Chinua Achebes Things Fall Apart för att den innehåller inslag av rasistiskt våld, eller elever som läser The Great Gatsby om att den innehåller inslag av sexism och hustrumisshandel.

Artikelförfattarna är dock mycket kritiska till vad de beskriver som A movement [...] undirected and driven largely by students som propagerar för att scrub campuses clean of words, ideas, and subjects that might cause discomfort or give offense. De menar att denna rörelse, i sin strävan efter att förvandla utbildningsplatser till skyddade zoner för de mest sårbara, skapar en kultur av vindictive protectiveness, ett begrepp för benägenheten att göra sig till de hudlösas och utsattas försvarare och utifrån en sådan position "rättfärdigt" och skoningslöst angripa personer som man anser gjort sig skyldiga till maktövergrepp, ofta lärare.

De som ägnar sig åt vindictive protectiveness, menar Lukianoff & Haidt, letar många gånger efter dolda tecken på fördomar uttryckta genom språket, så kallade microaggressions. En sådan aggression kan vara att fråga en mörkhyad elev vilket land hen kommer ifrån, eller vilket hens förstaspråk är. Antagandet är att en sådan fråga avslöjar en fördomsfull uppfattning om att ingen mörkhyad person kan vara riktigt svensk. Det kan ligga något i det, men Lukianoff & Haidt ger också flera mer långsökta exempel, i vissa fall handlar det om rena absurditeter. Den som ger sig ut på jakt efter mikroaggressioner kan till exempel reagera negativt på positiv förstärkning. En lärare som berömmer en elev för att hen varit fokuserad och jobbat hårt under en lektion kan uppfattas signalera att detta är något som bryter mot det normala, så kallad undantagsrapportering. Ni vet, som i det gamla sjömansskämtet: Kaptenen skriver i loggboken: Styrman full idag. Påföljande dag skriver styrman i loggboken: Kapten nykter idag... Sett i det ljuset, blir det som var tänkt som beröm och uppmuntran till en syrlig kommentar, en kränkning.

Lukianoff & Haidt menar att även om mikroaggressioner säkerligen finns och förekommer, så har den nuvarande utvecklingen fört med sig a culture in which everyone must think twice before speaking up, lest they face charges of insensitivity, aggression, or worse; en kultur som innebär raka motsatsen till vad vetenskapsteorin kallar generositetsprincipenlänk till annan webbplats; en kultur där alla som sitter på en auktoritetsposition och som vågar uttala sig riskerar att anklagas och misstänkliggöras. Till sist och syvende är det en kultur som både lärare, studenter och samhället i stort förlorar på, menar författarna och ger flera exempel på hur lärare hamnat i ordentlig knipa på mycket lösa grunder.

Det ska sägas att The Coddling of the American Mind har mött en storm av kritik, inte minst för dess anekdotiska bevisföring och dess något ansträngda tolkningar av teorierna bakom kognitiv beteendeterapi. Kate Mann, biträdande professor vid Cornell University skrev snabbt ett svar i New York Times, Why I Use Trigger Warningslänk till annan webbplats, där hon försöker nyansera diskussionen. Hon avslutar sin text med raderna:

There are several difficult issues that still need to be hashed out. For example, although I see a willingness to use trigger warnings as part of pedagogical best practices, I don’t believe their use should be mandatory. There is already too much threat to academic freedom at the moment because of top-down interference from overreaching administrators. But when it comes to the bottom-up pressure from students on professors to adopt practices like giving trigger warnings, I am sympathetic. It’s not about coddling anyone. It’s about enabling everyone’s rational engagement.

Mann ringar här in roten till problematiken, det vill säga viljan att upphöja trigger warnings till ett kategoriskt imperativ, en allmän regel. För när en enkel metod att visa hänsyn och omtanke (idén om "det goda") börjar tolkas som en lagstadgad skyldighet, eller i alla fall en moralisk plikt, smyger sig en osäkerhet in i systemet. Vad händer om jag glömmer? Tänk om någon tar sig illa vid? Hur ska jag veta vilka sår och trauman som finns i elevgruppen? Och i en situation där vi lärare riskerar repressalier om undervisningen råkar trigga starka och oönskade känslor hos eleverna finns risken att vår auktoritet undergrävs och att vi undviker att tackla svåra men viktiga frågor i undervisningen. Vi får helt enkelt rädda lärare och feg undervisning om vi går för långt längs med den vägen.

Å andra sidan kan vi, som Mann poängterar, inte förneka att vi har ett ansvar för eleverna, särskilt för de mest utsatta och sårbara. Vill vi att alla ska kunna delta i undervisningen måste vi skapa förutsättningar för alla att vara förnuftsmässigt engagerade i den, hellre än känslomässigt drabbade av den. I en skola som får allt fler elever med en bakgrund i länder och situationer märkta av våld, övergrepp och förstörelse finns det all anledning till eftertanke och hänsyn. Vår yrkesetiklänk till annan webbplats förbinder oss vidare att alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier

Men hur ska vi då göra för att vårda professionen och undervisningen, och samtidigt värna de som värnas bör? Svaret är förstås inte enkelt. Det varierar från fall till fall och handlar ytterst om fronesis, förmågan till situationsbundna avvägningar. Aristoteles gör sig påmind: För de enskilda fallen ges det ingen fast punkt. Ty de bemästras varken av någon särskild teknik eller några givna direktiv, utan de handlande personerna måste varje gång själva se efter vad som lämpar sig för tillfället. Det finns dock en uppenbar parallell mellan diskursen kring trigger warnings och den debatt om yttrandefrihet som följde i kölvattnet av attentatet mot Charlie Hebdo. Hur mycket måste vi begränsa vår yttrandefrihet eller vår professionella frihet för att inte kränka de lättstötta eller såra de hudlösa? Och här tror jag att DNs Erik Helmerssonlänk till annan webbplats har svaret. Ibland tvingas vi välja mellan frihet och censur, skriver han, och då är valet enkelt. Men bara för att man har möjlighet att kränka andra måste man inte göra det. Besinning är en dygd besläktad med empati.

Så vi bör som profession förhålla oss ytterst kritiska till alla yttre försök att begränsa vår frihet att fylla lektionerna med stimulerande, omskakande, ja till och med provocerande, innehåll. Men ett sätt att förvalta vår frihet och samtidigt visa besinningens och empatins dygd kan vara att frivilligt och utan tvång bemöda oss om att triggervarna då vi finner det lämpligt.


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla