Elevens resa (del 1)

Konst och vetenskap, fantasi och verklighet, rusig dröm och nykter klarhet. Alla har vi någon gång slitits mellan dessa hästar och förgäves sökt efter balansen, den gyllene medelvägen till harmonisk lycka.

Publicerad Av

Vi är födda med fem sinnen och ett förnuft att utforska världen med, att på empirisk väg undersöka hur jorden är beskaffad, att lista hur vi kan utnyttja den, bemästra den, hur vi kan förbättra vår situation och förlänga våra liv.

Men trots allt som vårt logos, vårt förnuft, kan hjälpa oss att åstadkomma så kan det inte fullt ut hjälpa oss förstå vad vi ska med livet till, hjälpa oss att skapa mening eller lindra vår sorg när den är som svårast. För det behöver vi mythos, berättelsen. Ungefär så förklarar Karen Armstrong begreppen logos och mythos i förordet till The Case for God från 2009länk till annan webbplats.

En som förklarar idén om mythos på ett lite modernare sätt är ateisten och komikern Tim Minchin (ovan) som hävdar att arts degrees are awesome. They help you find meaning where there is none. And let me assure you, there is none.

För om det nu inte finns någon mening, som Minchin försäkrar oss att det inte gör, så måste vi på existentialistiskt manér och med kreativa krafter skapa en själva, antingen på egen hand eller tillsammans. Vi är tvungna att hantera det faktum att vi finns till och att vi en dag ska sluta göra det. Det leder till en livslång process av sorterande och systematiserande av intryck, erfarenheter och kunskaper; ett ständigt filande på en löst sammanhängande berättelse i förhoppningen om att bitarna till slut ska falla på plats och avslöja en kosmisk ordning bakom ett kaotiskt virrvarr av intryck och information. Vi skapar berättelsen om oss själva, om världen och om oss själva i världen. Men den är svår att hålla ihop.

Andra människor vill ofta utmana den och nya vetenskapsrön kan tvinga oss att knyckla ihop det mesta vi skrivit och börja om från från början. Att skapa sammanhang och mening är ibland så svårt att det är frestande att sluta ta in, att hålla fast vid berättelsen sådan vi vill att den ska vara eller så som vi är trygga med att den är, att fastna i a single story som Chimamanda Ngozi Adichie uttrycker det.

När vi möter våra ungdomar på gymnasiet så är de i ett kritiskt skede i sina berättelser. De ska lämna barndomens förenklingar för vuxenlivets förvirring, utförligt och nyanserat. De ska finna sina roller i ett sekulariserat samhälle där allt är möjligt, inget är förutbestämt och förväntningarna ofta är skyhöga. Självbilden såväl som världsbilden utmanas, omprövas, sätts i gungning,  bryts ner för att byggas upp och tvingas isär för att sättas ihop igen. På andra sidan av gymnasiet ska en ny personlighet träda fram, mindre oskyldig och naiv, mera erfaren och vis. Det är samma resa som speglas i de mytologiska berättelserna och här finns något jag gärna vill ta fasta på.

Monomyten, eller hjältens resa som Joseph Campbell länk till annan webbplatskallar den, är ett återkommande mönster i mytologiska berättelser världen över, i dåtid såväl som nutid. (Är du inte bekant med Campbell sedan tidigare så vill jag verkligen rekommendera Matthew Winklers illustration nedan.) Hjälten blir kallad till ett äventyr, drar ut i det okända, utkämpar en inre eller yttre strid och återvänder som en förändrad person. Och när det nu finns en sådan tydlig parallell mellan resorna, hjältens och gymnasistens, så har jag försökt att dra nytta av det och utveckla en pedagogisk modell, eller rättare sagt ett pedagogiskt tänk, som fått namnet elevens resa. Tanken är att behänga det välbekanta mönstret från myterna med pedagogiska finurligheter från William, Nottingham, Dweck och andra namn i tiden. Det handlar i grunden om storyfication, om att göra eleverna till hjältar i sina egna gymnasieberättelser. Jag tror att det kan fungera, att det kan vara motiverande och meningsskapande, för vem vill spela en biroll i sin egen berättelse?

Mer inom ämnet


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla