Teater, tanke och tal

Att gå på teater med elever kan vara en skräckupplevelse. Hur många kommer att dyka upp? Kommer de att bete sig väl eller störa de andra teatergästerna? Visst fattar de att det inte är okej att mobilsurfa och äta godis på Dramaten, eller ...? Men det kan också vara alldeles, alldeles underbart.

När jag tog mina gymnasietreor till Dramatens lilla scen för att se [ungefär lika med] (Red. Länken fungerar inte längre.) av Jonas Hassen Khemiri kändes allt på förhand väldigt ovisst.

Jag hade förvisso valt pjäsen med omsorg. Den behandlade aktuella och angelägna ämnen, den var modern och provokativ, ja till och med lite för provokativ visade det sig. För när jag stolt berättade att biljetterna var bokade och drog igång "trailern" från Dramatens webbsida verkade eleverna inte alls så imponerade som jag hade hoppats på (som om de någonsin gör det) och ett par av dem undrade till och med om jag visste vad det var för pjäs, vilka scener den innehöll. En elevs föräldrar hade nämligen sett den, eller i alla fall halva. Sedan hade de rest sig upp och lämnat teatern. Anledningen var en obehaglig skendränkningsscen i början av andra akten visade det sig.

Jaha, hur f-n ska nu det här gå, i en tid då till och med Alfons är för läskig?! Jag fick lyda mitt eget råd och triggervarna, både elever och vårdnadshavare:

Sådärja, varnat och klart.

Men vad ville jag att de skulle få ut av det hela? Först och främst själva upplevelsen förstås. 

Bosse Jansson förklarade lite förenklat skolans kompensatoriska uppdrag för riksdagens utbildningsutskott så här: Har du aldrig hört klassisk musik hemma så ska du få göra det i skolan, och har du aldrig hört rockmusik hemma så ska du få göra det i skolan. Och visst låter det vettigt. Elever som aldrig skulle komma på tanken att se en modern teaterpjäs på Dramaten skulle nu få göra det.

Men jag ville ju också att de skulle känna sig delaktiga i upplevelsen och inte som gäster i en främmande och ogenomtränglig skuggvärld. Jag tror att vi alla stött på konstverk eller konstsammanhang som frustrerat oss, och sällan har de känts särskilt upplyftande eller gett mersmak.

Så för att ge eleverna strukturer att hantera föreställningen och dess teman vände jag mig till Project Zero och tankerutinen Circle of Viewpoints.

Resultatet blev följande instruktion:

Efter en hejdundrande föreställning befann vi oss snart i klassrummets kranka lysrörssken igen och jag var ganska spänd på hur reaktionerna bland eleverna skulle vara. Circle of Viewpoints. visade sig dock vara en utmärkt tankerutin för sammanhanget och diskussionerna tog god fart.

Jag gick runt och lyssnade på eleverna som gruppvis tacklade instruktionen. Teatern hade väckt något till liv hos dem och jag fick uppfattningen att det här var konst och utbildning i samklang på bästa tänkbara sätt.

Flera gånger snappade jag upp smått genialiska tolkningar och finurliga iakttagelser som hade undgått mig. Efter att ha knutit ihop diskussionen i klassen så var det också dags att knyta ihop hela "momentet".

Det landade i denna taluppgift:

Huvudsyftet var att använda teaterupplevelsen som en språngbräda för den egna tanken, att låta pjäsens många synvinklar och infallsvinklar studsa runt i huvudet ett tag och ur den röran vaska fram något eget. Jag hoppas att uppgiften var en bra förberedelse, både för ett reflekterande liv och för det nationella provets muntliga uppgift.

För att ytterligare utmana eleverna att tänka vidare så valde jag en lite annorlunda rutin för att presentera. Endast tre elever befann sig klassrummet samtidigt. En presenterade, en lyssnade bara, medan den tredje hade till uppgift att lyssna extra noggrant och efter presentationen säga: Jag har hört dig säga att ... Och en fråga jag har till dig är att ... 

Resultatet kunde alltså bli att en elev vävde ihop och presenterade ett resonemang om hur vi strävar efter frihet och oberoende genom att skaffa oss pengar och tillgångar men att själva jakten på pengar gör oss ofria. Den "tredje eleven" kunde då svara  Jag har hört dig säga att vi behöver pengar för att kunna göra och köpa det vi vill i livet, men att vi måste ge upp vår frihet för att få dessa pengar. En fråga jag har till dig är om du ser någon möjlighet att bryta den cirkeln. 

Det fungerade inte helt perfekt varje gång, men tillräckligt väl tillräckligt ofta för att jag ska våga påstå att det var ett lyckosamt experiment. Det gäller att inte ha för bråttom bara, att låta den elev som formulerar frågan ta tid på sig och att låta den som presenterat i sin tur ta tid på sig att formulera ett svar.

Allt för sällan känner jag efter ett avslutat moment att jag skulle vilja genomföra det direkt igen, men denna gång gör jag det. Teater, tankerutin och taluppgift verkar skapa en god grund för bildning och för mig som textbelägrad svensklärare innebar momentet ett välkommet avbrott från grottekvarnen.


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla