Mod, omdöme och erfarenhet

Whatever we do, we cannot be sure that it is the perfect way to do things. We are acting under permanent uncertainty and that, I repeat, requires strong nerves, strong character, and avoiding really... avoiding what is suggested to younger generations as the best way of living, avoiding what is called flexibility.

Så säger filosofen Zygmunt Bauman i URs utmärkta serie om Lärandets idéhistoria. Han fortsätter: 

Flexibility means, in fact, if you translate it into ordinary human language, it means spinelessness [..] You are not guided by your own intentions - you are guided by the circumstances. But I am afraid, that is the tendency today in life. Instead of instrumental rationality, when the purpose determines the choice of instrument, we have the other way around - these are the instruments that are available so I will do what is possible with this instrument, not thinking about the goal [...] It is upside down [...]

Avslutningsvis slår Bauman fast att:

That again, puts educators in front of the very difficult task of rethinking what education should do.

Här hittar du intervjun med Zygmunt Bauman i sin helhetlänk till annan webbplats.

Jag är frestad att ge Bauman rätt i hans analys. Den pedagogiska forskningen förser lärarkåren med en ansenlig mängd nya rön, IKT med alla dess möjligheter och utmaningar ska hanteras i skolan och flexibilitet har blivit ett ledord på den moderna arbetsmarknaden.

Det finns också en progressionsiver inom stora delar av kåren som uttrycks dels genom en strävan att ta till sig ny forskning och ny teknik, dels genom ett närapå akut behov av att distansera sig från "det gamla".

Så uppstår paradoxen att trots att många lärare är pålästa och moderna så går resultaten åt fel håll. Men nej, jag menar inte att vi ska sluta forska eller ta del av forskningens rön, och inte heller att det var bättre förr.

Att resultaten till stora delar uteblir i dagens skola handlar mycket mer om bristande förutsättningar än bristande metoder, det är jag övertygad om. Det svenska "tappet" i internationella skolmätningar har dock fått många att tänka att vi måste ändra på just lärarnas metoder snarare än deras förutsättningar. Att förändra metodiken har därmed blivit synonymt med att göra framsteg, medan förvaltandet av en tradition har blivit likställt med att sitta fast i det förgångna.

Den tanke jag vill lyfta fram från intervjun med Bauman är att det krävs strong nerves och strong character för en lärare att i en sådan situation inte haka på alla trender och springa på alla bollar.

Förnyelse är förvisso en nödvändighet och den lärare som vägrar att utveckla sig själv och sin undervisning ska naturligtvis inte hållas upp som ett föredöme. Men förnyelsen inom skolans värld drivs inte alltid bara av idén om bildning. Sharon Rider, en annan av de tänkare som figurerar i Lärandets idéhistoria, menar att avsaknaden av en tydlig idé om vad vi vill uppnå med skolan har öppnat en dörr för marknaden. I en intervju med Skolvärldenlänk till annan webbplats säger Sharon Rider:

Jag ser i dag inget allvarligt försök att formulera en idé om skolan bortom partipolitiska ideologier eller ekonomiska intressen. Det är inte som att någon har bestämt sig för att låta saken bero, men uppgivenheten gör att vi i praktiken låter marknaden styra.

Men att marknaden är en bra tjänare men en usel herre är vi många som tänker och i den sura dimman av politiserade skolbeslut, instrumentellt inriktade ämnesplaner, kortsiktiga vinstintressenlänk till annan webbplats, produktförsäljning maskerad som forskning, och inte minst skolmässor som liknar högteknologiska knallemarknader befolkade av försäljare som hävdar att "forskning visar" att just deras produkt är upp till 25% mer effektiv än konkurrenternas, så söker vi vägledning hos något som vi uppfattar som klart, rent och sant - den evidensbaserade forskningen.

Sharon Rider

Det är förstås helt logiskt att i tider av osäkerhet vända sig till dem som vet något om vad de talar om. De borde väl ändå kunna tala om för oss vilka förändringar vi bör genomföra? Men det finns gränser även för vilka svar forskningen kan leverera. Det menar Sverker Sörlin i sin ledare till Forskning & Framsteg, nr 3, 2016:

Det växer sedan en tid fram en rörelse som pläderar för evidensbasering. Ju mer vetenskapsbaserade offentliga beslut är, desto bättre. Denna rörelse kommer knappast bli stor - dess anspråk är alltför orealistiska. Men i tider då samhället präglas av djupa värdekonflikter kan det vara frestande att undvika att diskutera värden och i stället placera avgörandet hos dem som "vet", i tron att det finns ett säkert svar.

Det finns enligt Sörlin många beslut som kräver att vi tar hänsyn till andra faktorer än de mätbara, eller som i alla fall tvingar oss att överväga även sådant som ännu inte kartlagts. I samma nummer av Forskning & Framsteg presenteras till exempel språkforskaren Pia Sundqvists slutsats att elever som spelar datorspel minst fem timmar i veckan får bättre betyg i engelska i årskurs nio. Sundqvist lyfter själv fram att det är en liten studie och menar att mer forskning behövs för att bekräfta resultatet. Men även om så blir fallet, betyder det att vi ska uppmuntra minst fem timmars datorspelande i veckan? Finns det kanske andra effekter av datorspelande som är mindre önskvärda, eller andra sätt att tillbringa 300 minuter i veckan som utvecklar engelskan ännu mer? Hur vi än beforskar utbildningsområdet så måste resultaten placeras in i ett gigantiskt och komplext sammanhang och vi kan, som Bauman påpekar, aldrig vara säkra på att vi gör helt rätt.

Glömmer vi det kan det lätt bli lite tokigt, som så ofta under personalmötena strax efter att John Hattie presenterat sin studie av effektstorlekar. Siffervärden slängdes hit och dit och anfördes som bevis för både det ena och det andra: -Klasstorlekar har ingen större effekt, det har Hattie visat. Och läxor har nästan ingen effekt alls på inlärningen så dom behövs inte heller. - Nähe, men då trycker vi in 60 elever i varje klass och läser hela Brott och straff på lektionstid då, eller? Nej, vi slipper varken som enskilda lärare eller som yrkeskår ifrån vårt ansvar att agera med gott omdöme, inte bara utifrån våra kunskaper utan också utifrån vår erfarenhet och våra värderingar. Sörlin sammanfattar denna visdom i rubriken Omdöme kräver mer än bara kunskap. Han avslutar sin text med:

Vi måste använda vårt omdöme. Grekerna skilde mellan olika typer av kunskap. Techne, att kunna göra. Episteme, att förstå, ofta teoretiskt. Och så fronesis, omdömets kunskap som består i att väga samman det vi vet till något fungerande mänskligt. [...] 

Vi har mer techne och mer episteme än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Men hur är det med fronesis? Omdöme vilar inte bara på teknik och vetenskap, utan också på värderingar.

Bildningsprocessen är ett samspel mellan de tre kunskapstyperna och ingen av dem kan existera oberoende av de andra. Trots det så vill jag, i samma anda som Sörlin, slå ett slag för fronesis - erfarenheten och det goda omdömet - och hylla de lärare som inte så lätt låter sig förföras av det allra senaste men som heller inte håller fast vid bilden av läraren som en boklärd men verklighetsfrämmande teoretiker, hylla de lärare som har en tydlig idé om i vilken riktning deras elever ska växa och som med klokhet och eftertanke väljer just de verktyg som passar bäst både i den omedelbara situationen och i det långa loppet, hylla de lärare som väger samman allt de vet, gammalt som nytt, och som gör undervisningen "till något fungerande mänskligt". En sån lärare ska jag bli när jag blir stor.

(Vill passa på att tipsa om Filosofiska rummets program Fronesis i välfärdenlänk till annan webbplats.)


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla