Undervisningen som dialog

Elevens resa, del 2

Lotta Jons avhandling Till-tal och an-svarlänk till annan webbplats intresserade mig genast, delvis för att den innehåller referenser till filosofer jag fortfarande försöker begripa mig på, som Gilles Deleuze och Martin Buber, men framför allt för att den innehåller en relativt enkel modell för att tala och tänka om undervisning.

Det pedagogiska koncept Lotta Jons presenterar i avhandlingen är resultatet av Martin Bubers dialogfilosofi överförd till en pedagogisk kontext och konstrueras i tre analytiskt skilda faser:

  • Den första är en receptiv fas som handlar om att hörsamma, om att ”ställa sig till förfogande och förnimmande mottaga”, som Buber säger. Att hörsamma förstås i sin tur som en fråga om att vara sann och att tjäna.
  • Den andra fasen är en reaktiv fas som rör sig om att ansvara, med andra ord om att avge ett existentiellt svar på så sätt att man företar sig något som besvarar elevens tilltal och samtidigt tar ansvar för detta svar. Denna fas förstås som en fråga om att leda kärleksfullt.
  • Dentredje fasen är en aktiv och produktiv fas där läraren i sin tur tilltalar eleven på så sätt att hon företar sig något som har en inverkan på eleven, som ”tillfogar henne öde”, som Buber säger. Detta är en fas som ställer krav på att provocera och att våga.

Förklaringen ovan är hämtad från Stockholms Universitets pressmeddelandelänk till annan webbplats

Och visst känner vi igen oss i mönstret? Ofta inleder vi ett undervisningsmoment med att att undersöka vad eleven eller klassen redan kan eller bemästrar - vi "förnimmer" och "mottager". I nästa fas anpassar vi vår undervisning - vårt "svar" - till den enskilde individen eller klassen. Så långt har vi också följt andemeningen i Kierkegaards gamla örhänge:

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte om jag kan och vet mera.

Okej, lite pretentiöst kanske. Hur fasen ska dagens lärare, med upp till 180 elever per vecka och ibland så lite som tre minuter för varje elev, klara av att leda varje enskild individ så kärleksfullt, omtänksamt och genomtänkt genom kurserna? Men ändå...

Något som saknas i Kierkegaards gamla devis, jämfört med Jons modell, är den tredje fasen där läraren prövar eleven - "tillfogar henne ett öde." Kanske låter det lite illavarslande att tillfoga någon något, för egen del del tror jag aldrig att jag använt ordet i positiv mening.

Men när jag lägger Jons tre faser ovanpå Joseph Campbells hjälteresa så tycker jag mig se att koncepten överlappar varandra på ett sätt som ger "tillfogandet" en helt annan innebörd än vanligt.

Campbells kallelse svarar väl mot den första fasen hos Jons - läraren/mentorn lär känna sin lärjunge innan de korsar tröskeln in i äventyret  (Jons andra fas). Där får eleven med stöd av läraren/mentorn, och med hjälp av vänner och verktyg samt övning och prövning, växa sig stark nog att ta sig an slutstriden (Jons tredje fas), det vill säga fullborda sitt öde, snarare än tillfogas ett, och bli något mer, något starkare, än vad hon var i processens början.

Nu är det slut på faser hos Jons, men hos Campbell finner vi ytterligare en - återinträdet/hemkomsten - och om vi lägger denna, en fas då eleven blickar bakåt i processen och medvetandegör vad hon vunnit för nya kunskaper, insikter eller krafter under resans gång, till Jons koncept, då har vi landat i det mönster som jag vill kalla elevens resa:

  • Kallelse/Diagnos
  • Äventyr/Övning
  • Slutstrid/Prövning
  • Återkomst/Reflektion

Intet nytt under solen alltså, bara en enkel modell för att tala och tänka om undervisning.

I nästa inlägg om elevens resa vill jag beskriva vilka fördelar jag ser med att förankra en sådan modell hos eleverna och om vilken roll digitala hjälpmedel kan spela under processens gång.

Till sist vill jag också säga något om min strävan att vara Dumbledore eller Gandalf för mina elever i stället för Voldemort eller Sauron. Hoppas bara att du orkar läsa.

Mer inom ämnet


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla