Tack Per, och tack Gunnar!

En hyllning till modiga lärare

Vi är många som har läst läraren Per Kedlands debattartikel i SvDlänk till annan webbplats och känt igen oss. Vad gör man när det är så mycket svårare att göra rätt än att göra fel, när man riskerar så mycket mer om man gör något än om man låter bli och när glöden i ens inre krockar med ett cyniskt och oförlåtande system?

Publicerad Av

Kedlands berättelse fick mig att tänka på en historia som jag hade turen att få höra Gunnar Höistadlänk till annan webbplats berätta när jag var lärarstudent. Den betydde oerhört mycket för mig då och har fungerat som en ledstjärna för mig många gånger när det varit tufft. Så trots att det var många år sedan jag hörde den så ska jag försöka att göra den rättvisa.

Gunnar jobbade på mellanstadiet, i en gul tegelbyggnad med ett suterrängplan, där slöjden var inhyst, bredvid en ojämnt asfalterad basketplan som avgränsades från 60-metersbanan av "nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar." Bortom löparbanan låg en fotbollsplan och ett stålstängsel med hål i och bortom det - den riktiga världen med alla dess frestelser och faror. Gunnars klassrum låg en halv våning upp, direkt ovanför slöjden, och en dag i maj, när fönstren var öppna för vädring, fick Johan, en av de elever som hade det svårast i skolan och i livet, svårt med det mesta verkade det som, nog av allt och hoppade ut genom fönstret och satte fart mot mot det trasiga stålstängslet, bort från skolan och ut mot världen. Av ren instinkt hoppade även Gunnar ut och satte efter.

Någonstans i höjd med nyponbuskarna började Gunnar knappa in på Johan samtidigt som han blev vagt medveten om ett ljud i bakgrunden, ett mäktigt brus som från en fors eller en fullsatt fotbollsstadion, men det var först när han nådde fram till Johan och slog armarna om honom som han förstod varifrån det kom. Hela skolan hade rusat till fönstren för att följa lärarens jakt på den stackars eleven som nu, mitt framför de jublande åskådarna, började sparka med benen, veva med armarna och skrika "Gubbjävel! Släpp mig för fan! Jag hatar dig!" Vad Gunnar tänkte i det ögonblicket kan man bara gissa, men han bestämde sig för att inte släppa Johan och för att så varsamt det gick bära honom tillbaka till klassrummet, sätta honom vid skolbänken och säga "Det här är din plats, Johan. Det är här du ska vara."

En tid efteråt betraktade Johan Gunnar på samma sätt som ett rovdjur på zoo betraktar parkens besökare, skenbart loj men med vaksam blick och spända muskler, beredd till språng. Och så var det plötsligt dags igen. Johan ut genom fönstret, Gunnar efter och hela skolan till fönstren. En brottningsmatch och ett antal "Gubbjävel! Far åt helvete!" senare var de åter tillbaka i klassrummet. "Det här är din plats, Johan. Det är här du ska vara."

Hur många gånger samma scen utspelade sig innan terminens slut minns jag inte, men jag glömmer aldrig Gunnars berättelse om den sista gången. Mönstret var bekant men situationen ändå helt annorlunda. Johan flög ut genom fönstret med Gunnar tätt efter, precis som tidigare. Men ingen brydde sig längre om att rusa till fönstret för att se vad som hände, snarare konstaterade man lite trött att "jaha, nu var det dags igen". Och det var inte det enda som var annorlunda. Gunnar knappade in på Johan mycket snabbare än förr. Först trodde han att han blivit vältränad av allt kutande, men så insåg han att Johan inte tog i den här gången. I stället joggade han långsamt och sneglade bakåt för att se efter var han hade sin lärare. Och när Gunnar nådde fram så fick han inte några sparkar eller slag, knappt ens skäll. Johan lutade bara huvudet mot hans axel och suckade, inte utan viss ömhet, "Gubbjävel..."

Någon vecka senare var det dags för skolavslutning och vem dröjde sig kvar till allra sist om inte Johan. Lite skamset kom han fram till Gunnar och tittade ner i golvet medan han dolde händerna bakom ryggen. Så tog han mod till sig, tittade upp och höll fram ett slöjdmissfoster. Ni vet, en sån där sak som består av en flirtkula och en krokig spik limmade och hamrade fast i en besynnerlig träkonstruktion, en sån där grej om vilken föräldrar säger "Vad fint! Vad är det?" när förskolebarnen visar upp dem. "Gubbjävel..." harklade sig Johan. "Den här är skitful...från slöjden... Du... du får den" mumlade han sedan förläget och försvann ut genom dörren, ner för trappen, över basketplanen, förbi nyponbuskarna vid 60-metersbanan, över fotbollsplanen, genom hålet i stängslet och ut i sommarlovsvärlden. Och kvar stod Gunnar med det finaste erkännande en människa kan få.

Nyponbuskar, nyponbuskar...

Solskenshistoria? Visst. Hade det slutat illa för Gunnar om det hänt idag? Förmodligen. Han menar själv, 71 år gammal, i en intervju med UNT från den 21 april förra åretlänk till annan webbplats att det blivit mycket svårare att vara lärare:

– Den som inte själv har jobbat i skolan förstår inte vilket slit det är, med all dokumentation och att man har allas ögon på sig och får ta emot kritik från media och allmänheten. Jag har väldigt stor respekt för dem som är lärare i dag och många av dem brinner för sitt yrke.

Engagerade lärare, som Gunnar Höistad och Per Kedland, som bryr sig om sina elever och deras framtid så mycket att de vågar vara kärleksfullt obekväma när det krävs, tar alltså farväl av skolan och jag tänker att det är rätt så förunderligt att ivern att skydda eleverna från förlegade auktoritetsfigurers förtryck har lett till att en så stor del av vuxenvärlden abdikerat, och tvingar lärare att abdikera, från ansvaret för våra ungdomar. Det bekymrar mig och det gör mig ledsen. Och hade jag inte så mycket respekt för det beslut Per Kedland fattat skulle jag kanske drista mig till att jaga ifatt honom, bära honom tillbaka till katedern och säga "Det här är din plats, Per. Det är här vi behöver dig."


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla