Att skriva pastisch

- ett sätt att aktivera och utveckla eleverna

Att härma andra är ett beprövat sätt att utveckla sig på, oavsett om det gäller frisyr, klädstil, dans eller inredning, eller kanske till och med sättet att uttrycka sig i skrift. Vi kan alltså växa genom att, som King Louie i Djungelboken, apa efter dem vi vill emulera. I gymnasiesvenskan borde därmed pastischen vara ett naturligt inslag.

Publicerad Av

Varför skriva pastisch?

Monkey see, monkey do kanske inte är någon revolutionerande pedagogisk tanke och inte heller någon särskilt smickrande beskrivning av den mödosamma process som många konstnärer underkastat sig för att i detalj efterlikna "de stora mästarna". Men faktum är att det finns visst stöd för att efterapning kan vara en mycket sofistikerad metod för utveckling.

När Stephen Pinker för några år sedan publicerade verket The Sense of Style turnerade han runt tillsammans med kända författare. Här ses han tillsammans med Ian McEwan och tre minuter in i klippet talar han sig varm för förmågan att känna igen det andra gör väl, kopiera det och införliva det i ens egen katalog:

”Good reading is not simply consuming the prose but lingering over examples of good writing and trying to reverse engineer them.”

Stephen Pinker

Men vad behöver vi då rusta eleverna med för kunskaper och terminologi för att förvandla dem till skickliga härmtrastar? Min erfarenhet är att det i normalfallet krävs förvånansvärt lite.

Uppgift 1

Jag har till exempel testat att låta elever utan någon särskild förberedelse skriva en fortsättning på inledningen till Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann:

Man kan tycka att han kunde ha bestämt sig tidigare och att han kunde ha varit karl nog att meddela omgivningen sitt beslut. Men Allan Karlsson hade aldrig grubblat för länge kring saker och ting.

Alltså hann inte tanken mer än få fäste i den gamle mannens huvud förrän han öppnade fönstret till sitt rum på första våningen på äldreboendet i sörmländska Malmköping och klev ut i rabatten.

Manövern tog emot och det var inte konstigt, för Allan fyllde hundra år just denna dag. Det var mindre än en timme tills födelsedagskalaset skulle bryta ut i äldreboendets allrum. Självaste kommunalrådet skulle vara där. Och lokaltidningen. Och alla de andra gamlingarna. Och hela personalstyrkan, med folkilskna syster Alice i täten.

Det var bara huvudpersonen själv som inte tänkte dyka upp.

Eleverna anammade enkelt Jonassons sätt att skriva utan att vi på förhand talat om stil på det morfologiska eller syntaktiska planet. Dessa begrepp kom i stället till användning när jag bad eleverna beskriva vilka stilistiska val de hade gjort för att anpassa sig till uppgiften. Skapandet blev alltså en väg in i analysen.

Uppgift 2

Många elever lyckades också väl med att fånga Alessandro Bariccos stil i inledningen till hans Nittonhundra:

Det hände alltid att någon rätt var det var höjde huvudet … och såg henne. Det är något som är svårt att förstå. Jag menar … Vi var flera tusen, på det där fartyget, från krösusar på resa, och emigranter, och underligt folk, och vi … Och ändå var det alltid någon, en enda som allra först … såg henne. Kanske höll han just på att äta, eller promenera på däck … kanske höll han just på att dra upp byxorna … höjde huvudet ett ögonblick, kastade ett öga mot havet … och såg henne.

Jag lät i det här fallet eleverna utgå från en bild och skriva några rader med samma lyriska men talspråkliga monolog-stil som Baricco begagnar sig av. Det blev väldigt vackert, oftast.

Uppgift 3

En tredje uppgift jag provat är att låta eleverna studera följande utdrag ur Viktor Rydbergs Den siste atenaren och sedan välja en känd plats i Stockholm (eller annan stad), t ex Sergels torg, och skapa en lika grandios beskrivning:

En åskådare, som valt sin ståndpunkt framför Zeus Eleutherios’ tempel eller den kungliga pelarhallen, vilka åt söder begränsade torget, skulle då till höger sett rådhuset, Rättvisans tempo, Metroon och Apollons tempel - en linie av kolonnader, i de olika marmorarternas matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vänster solen lyste på målningsgalleriets blåvita pelare, samt i tavlans bakgrund göt sin strålflod över Areopagens kulle och det vid dess fot belägna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens ädla skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korinthiskes prakt vek inför den doriskes majestät och detta för den joniskes behag, ingav det vidsträckta, nu nästan tomma torget, av en djupblå, vid synranden grönskimrande himmel övervälvda torget en obeskrivlig känsla av vemodsfylld storhet, mäktigt stegrad genom de brons- och marmorbilder som efter människomassans försvinnande ensamma befolkade och i tysta högtidliga rader, piedestal vid piedestal, omgav detsamma.

Trots att det krävdes en hel del förklaringar, som vad jonisk, dorisk och korinthisk betyder, för att eleverna skulle kunna tugga i sig Rydbergs idag mycket svårsmälta stil, så lyckade flera av dem återskapa den och i processen uppnå en slags bellmanskt komisk effekt med sina pompöst poetiska beskrivningar av högst vardagliga miljöer.

Pastischen och kurserna

Pastischskrivandet kan fylla en mängd olika funktioner inom svenskämnet. Att skriva pastisch på en roman de läser kan hjälpa eleverna att komma in i texten och kanske till och med leda till en fördjupad förståelse. Att låta eleverna skriva fram två tidigare okända dikter av Karin Boye eller Edith Södergran kan hjälpa dem få syn på hur stilistiskt sofistikerade dessa författare var. Genom att redogöra för vilka anpassningar och val som krävs för att återskapa Strindbergs stil i Röda rummet övar eleverna sig i satslära. Listan kan göras lång.

En styrka är att nästan oavsett hur det används i kursen så kommer pastischskrivandet att engagera eleverna i ett slags reflekterande skapande. Och i tider som dessa, då vi undervisar på distans, finns det nog ett särskilt stort värde i detta.


Robin Smith

Lärare i svenska och engelska på gymnasiet. Ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Mejla